Everytime life treats you like crap..
0kommentarer
.. you kick it in the balls and remember the good times.
När jag kände det fuktiga håret på den blöta kudden rös jag till. Det var inte förrän ljud omkring mig tillklarnade som pappas röst hann ikapp mig "Louise.. Det är dags att vakna gumman". Han upprepade orden återigen innan jag hann börja röra på mig. "Du har sovit i en och en halv timme gumman. Klockan är lite över tre." Då öppnade jag båda mina ögon och sträckte på kroppen som legat i djup sömn. "Är den? Ja,okej. Jag ska strax." Jag började lägga märke till saker och ting omkring mig - rösterna från tvn, vars språk jag för en gångsskull förstod. Jag drog händerna över ansiktet och kände rysningen dra sig över kroppen när skillnaden från värmen under täcket nådde luften ovanför. När vi äntligen vaknat till, tog jag den efterlängtade duschen och gjorde mig i ordning lite slarvigare än vanligt innan vi drog oss ned. Regnet drog fortfarande ned utanför hotellet och pappa tog upp sitt lilla paraply som knappt räckte för oss bägge två, så jag gav upp och lät regnets droppar finna mina kläder och delarna av min nakna hy. Vi dividerade lite om vad vi skulle, men bestämde oss för att ta någonting att äta. Vi letade efter restauranger som stod ut men kom efter en snabb diskussion överens om att ta oss en bit pizza på pizzahut. Pizzan var lika smarrig som alltid, om inte godare och vi kände värmen passa in i kroppen efter den fuktiga luften. När vi kände oss mätta och färdiga drog vi fram kartorna som inte riktigt beskrev gatorna som de skulle och efter någon timmes promenad bestämde vi oss för att ta en taxi. Jag ställde mig på vägkanten, drog handen långt upp i luften och ropade "Taxi!" Jag erkänner att jag var lite löjligt glad när jag fick tag på min första taxi och kände mig barnsligt lycklig över att jag fått uppleva den där barndomsdrömmen.
Vi kom snabbt igång med taxi chauffören och frågade efter det bästa shoppingstället. Han förklarade att många ställen stänger inom en timme, men att han kunde ta oss till Carnaby Street som var fyllt av fina restauranger. Utan att ha en aning om vart vi riktigt befann oss och om vilket ställe som var bäst, nickade vi nöjt och sade "Take us there!" i kör.
Carnaby Street var något likt en gränd. Det var litet, någorlunda tätt och fyllt av barer och cafeér. Jag hade inte kallat det en gata fylld av shoppingaffärer - men de finaste fann där. G-Star, Thomas Hilfiger, Dior, Chanel osv. Jag behövde inte ens se på affärerna för att veta att jag inte behövde gå in där. Musiken från affärerna krockade och det var som att man valde vilket ställe man skulle gå in på baserat på vem som hade bäst låt. Tillslut gick vi förbi en färgglad, stor skoaffär. Jag var förvånad över att jag drogs in med tanke på att skor är vad jag avskyr mest. Men jag fastnade snabbt för de olika paren av skor. Efter jag dragit fram flera olika par och funderat i en längre stund kände jag snart en blick som observerade mig.. och när jag vänder mig till vänster står en välbyggd mörk kille framför mig och ler "Hello". På blicken han gav mig såg jag att han skrattade åt att jag hade beslutsångest. "Hi" log jag till svar. "You look confused" skrattade han. "I am.. Haha, well.. Yes, I really am actually." Han tittade på de tre paren jag ställt fram och jag fortsatte genom att fråga "Which once do you like the most?" Han tittade på mig, nedifrån och upp med en glad blick och drog snabbt fram händerna till det svarta paret "These!" Jag jublade! "Ah, perfect!" De svarta var de första jag hittat - de första som tilltagit sig mina ögon och de första jag tagit fram och egentligen dem jag ville ha mest, så när han svarade de svarta tog jag ett lättat andetag och slängde iväg dem andra. Han sprang iväg för att finna skorna i min storlek och efter en lång väntan kom han äntligen tillbaks. Mitt första riktigt köp var gjort och jag fick med mig någonting hem som ingen annan skulle ha, skor som ingen annan kan köpa.. Så kom jag på - inkl jag. Skulle dessa gå sönder skulle jag inte kunna skaffa nya. Tanken slog mig och jag blev nästan lite nedstämd när jag såg ned på mina fina, fräcka skor som jag redan älskade. Nåja, jag skulle få ta hand om dessa väl! (Men jag visste redan då att detta var skor jag aldrig skulle sluta använda).. När ett par timmar passerat hade mitt skoskav blivit så pass stort att jag fick svårt för att gå. Jag tog därför på mig de nya skorna och kände hur jag gick ännu säkrare steg än förut. Vi kom fram till restaurangdelen och satte oss på en bar, vi funderade gång på gång vad vi ville ha och jag sade att jag så gärna ville prova på fish&'chips när jag väl var här. Efter att vi gått in och ut genom tre restauranger hamnade vi på en liten, mini restaurang där vi fick i oss mat. Well, nästan iallafall. När jag fått i mig en tredjedel av fisken insåg jag att den var iskall. Efter ytterligare en tugga sade pappa till servitrisen och istället för att ta oss en ny gick vi därifrån. Lite besviket, men åtminstone för halva priset. Servitriserna och kockarna var lika trevliga och ursäktande som vanligt, så utan problem drog vi oss vidare och sökte efter mat någonannanstans. När vi gått i en längre stund såg vi den röda skylten med "Ripleys, believe it or not". Jag hade aldrig hört om Ripleys och hann aldrig riktigt fråga pappa vad det var innan han sa "Hääär! Här ska vi in!" Jag gick efter honom och mötte i ingången stora elektroniska gubbar, med konstiga uttryck i ansiktet och olika rörelser. Jag förstod snabbt att det här var ett ställe för någonting som var annorlunda. När betalan var gjord åkte vi upp i en hiss med en röst som snabbt fick mig att skratta. Han välkomnade oss till Ripleys värld och förklarade hur allting var taget direkt ur verkligheten. Lamporna blinkade i hissen och det kändes nästan som att man var med i en sci-fi, humorristisk film. Väl uppe var rundturen otrolig. Stället var gigantiskt och gjort på stort allvar. Detaljerna var fantastiska och mycket var humoristiskt och allting historiskt. Man undrade så många gånger hur det var möjligt och hur det var gjort. En otroligt rolig sak att göra och förståeligt att det är en turistattraktion. Det är oerhört underhållande. Man undrar verkligen hur verkligheten är ibland. Och ibland är det verkligen otroligt. Tiden gick därinne, man tänkte inte på det, men timmarna passerade snabbt och när vi väl kom ut hade mörkret lagt sig. London var fortfarande fullt av lika mycket folk och natten var precis lika levande som dagen. Folk satt uppe på statyer, trappor och längs gatorna. Trafikens kaos var fortfarande lika stor men var trots det lika vackert. När vi inte ville hem riktigt än bestämde vi oss för att gå lite till innan vi väl hamnade i China Town. Väl där dog ju min kamera såklart, så bilderna därifrån blev det inga, men jag kan ju ta och tala om att det inte var lika fräckt som jag trodde. Det var fyllt av kinesiska människor och kinesiska restauranger - och jag som inte är särskilt förtjust av kineser fann ingenting speciellt tilltalande. Men vi satte oss ned på en nattöppen restaurang och åt ris med kycklig doppat i någon sorts karamellsås. Det var litet och mättande. När vi gått lite till men fann att vi kroppsmässigt var så färdiga, kom vi överens om att sätta oss i en taxi till hotellet. Min kropp var nästintill kollapsad när vi väl satte oss i hotellets bar och tog vår sista drink. Internet bjöd dem på i en halvtimme så jag tog en tillfälle att lämna ett meddelande till verkligheten och såg mig sedan omkring. Jag insåg att på hela tiden jag varit här så hade jag inte tänkt på någonting jag haft därhemma. Jag insåg att jag inte kände saknad till någonting och kände hur rädd jag blev när jag förstod att jag inte skulle ha allt det här hemma. Jag stängde mina ögon och drog in känslan jag kände när jag rörde med händerna längs skinnfåtöljerna vi satt i. Lyssnade på tystheten omkring mig, trots att det var så fyllt av folk och kände återigen doften av gammalt trä dra sig igenom mina näsborrar. Och detta minns jag än idag. Doften, känslan av skinnfåtöljerna. Så varenda dag en dag i Sverige passerar minns jag känslan av att vara där - där jag var mest levande.
(Hologram, as fett gjort!!)
Haha, världens fulaste kvinna & pappsen!
Me without legs:(
The London Bridge gjord i tändstickor!
Vi kom upp på rummet och hann bara se de sköna sängarna innan vi tackade för en underbar dag. Jag vet inte hur många gånger både pappa och jag sa "Vi är i London! Vi är i London.. Fattar du?" och med den känslan. Av att jag.. var här.. somnade jag gått och behövde inte längta efter en morgondag. Jag njöt av var jag var just nu.
När dagar som dessa passerar och man mår så extra dåligt, tänker jag på känslan jag hade när jag gick längs Londons gator. Jag var fylld av en känsla som inte ens kan beskrivas som glädje. Kanske av att vara fulländad. Jag gick med säkra steg längs Londons gator och behövde inte musik för att beundra varenda lilla sak jag såg. Jag slutade aldrig känna mig trygg.
När jag kände det fuktiga håret på den blöta kudden rös jag till. Det var inte förrän ljud omkring mig tillklarnade som pappas röst hann ikapp mig "Louise.. Det är dags att vakna gumman". Han upprepade orden återigen innan jag hann börja röra på mig. "Du har sovit i en och en halv timme gumman. Klockan är lite över tre." Då öppnade jag båda mina ögon och sträckte på kroppen som legat i djup sömn. "Är den? Ja,okej. Jag ska strax." Jag började lägga märke till saker och ting omkring mig - rösterna från tvn, vars språk jag för en gångsskull förstod. Jag drog händerna över ansiktet och kände rysningen dra sig över kroppen när skillnaden från värmen under täcket nådde luften ovanför. När vi äntligen vaknat till, tog jag den efterlängtade duschen och gjorde mig i ordning lite slarvigare än vanligt innan vi drog oss ned. Regnet drog fortfarande ned utanför hotellet och pappa tog upp sitt lilla paraply som knappt räckte för oss bägge två, så jag gav upp och lät regnets droppar finna mina kläder och delarna av min nakna hy. Vi dividerade lite om vad vi skulle, men bestämde oss för att ta någonting att äta. Vi letade efter restauranger som stod ut men kom efter en snabb diskussion överens om att ta oss en bit pizza på pizzahut. Pizzan var lika smarrig som alltid, om inte godare och vi kände värmen passa in i kroppen efter den fuktiga luften. När vi kände oss mätta och färdiga drog vi fram kartorna som inte riktigt beskrev gatorna som de skulle och efter någon timmes promenad bestämde vi oss för att ta en taxi. Jag ställde mig på vägkanten, drog handen långt upp i luften och ropade "Taxi!" Jag erkänner att jag var lite löjligt glad när jag fick tag på min första taxi och kände mig barnsligt lycklig över att jag fått uppleva den där barndomsdrömmen.
Vi kom snabbt igång med taxi chauffören och frågade efter det bästa shoppingstället. Han förklarade att många ställen stänger inom en timme, men att han kunde ta oss till Carnaby Street som var fyllt av fina restauranger. Utan att ha en aning om vart vi riktigt befann oss och om vilket ställe som var bäst, nickade vi nöjt och sade "Take us there!" i kör.
Carnaby Street var något likt en gränd. Det var litet, någorlunda tätt och fyllt av barer och cafeér. Jag hade inte kallat det en gata fylld av shoppingaffärer - men de finaste fann där. G-Star, Thomas Hilfiger, Dior, Chanel osv. Jag behövde inte ens se på affärerna för att veta att jag inte behövde gå in där. Musiken från affärerna krockade och det var som att man valde vilket ställe man skulle gå in på baserat på vem som hade bäst låt. Tillslut gick vi förbi en färgglad, stor skoaffär. Jag var förvånad över att jag drogs in med tanke på att skor är vad jag avskyr mest. Men jag fastnade snabbt för de olika paren av skor. Efter jag dragit fram flera olika par och funderat i en längre stund kände jag snart en blick som observerade mig.. och när jag vänder mig till vänster står en välbyggd mörk kille framför mig och ler "Hello". På blicken han gav mig såg jag att han skrattade åt att jag hade beslutsångest. "Hi" log jag till svar. "You look confused" skrattade han. "I am.. Haha, well.. Yes, I really am actually." Han tittade på de tre paren jag ställt fram och jag fortsatte genom att fråga "Which once do you like the most?" Han tittade på mig, nedifrån och upp med en glad blick och drog snabbt fram händerna till det svarta paret "These!" Jag jublade! "Ah, perfect!" De svarta var de första jag hittat - de första som tilltagit sig mina ögon och de första jag tagit fram och egentligen dem jag ville ha mest, så när han svarade de svarta tog jag ett lättat andetag och slängde iväg dem andra. Han sprang iväg för att finna skorna i min storlek och efter en lång väntan kom han äntligen tillbaks. Mitt första riktigt köp var gjort och jag fick med mig någonting hem som ingen annan skulle ha, skor som ingen annan kan köpa.. Så kom jag på - inkl jag. Skulle dessa gå sönder skulle jag inte kunna skaffa nya. Tanken slog mig och jag blev nästan lite nedstämd när jag såg ned på mina fina, fräcka skor som jag redan älskade. Nåja, jag skulle få ta hand om dessa väl! (Men jag visste redan då att detta var skor jag aldrig skulle sluta använda).. När ett par timmar passerat hade mitt skoskav blivit så pass stort att jag fick svårt för att gå. Jag tog därför på mig de nya skorna och kände hur jag gick ännu säkrare steg än förut. Vi kom fram till restaurangdelen och satte oss på en bar, vi funderade gång på gång vad vi ville ha och jag sade att jag så gärna ville prova på fish&'chips när jag väl var här. Efter att vi gått in och ut genom tre restauranger hamnade vi på en liten, mini restaurang där vi fick i oss mat. Well, nästan iallafall. När jag fått i mig en tredjedel av fisken insåg jag att den var iskall. Efter ytterligare en tugga sade pappa till servitrisen och istället för att ta oss en ny gick vi därifrån. Lite besviket, men åtminstone för halva priset. Servitriserna och kockarna var lika trevliga och ursäktande som vanligt, så utan problem drog vi oss vidare och sökte efter mat någonannanstans. När vi gått i en längre stund såg vi den röda skylten med "Ripleys, believe it or not". Jag hade aldrig hört om Ripleys och hann aldrig riktigt fråga pappa vad det var innan han sa "Hääär! Här ska vi in!" Jag gick efter honom och mötte i ingången stora elektroniska gubbar, med konstiga uttryck i ansiktet och olika rörelser. Jag förstod snabbt att det här var ett ställe för någonting som var annorlunda. När betalan var gjord åkte vi upp i en hiss med en röst som snabbt fick mig att skratta. Han välkomnade oss till Ripleys värld och förklarade hur allting var taget direkt ur verkligheten. Lamporna blinkade i hissen och det kändes nästan som att man var med i en sci-fi, humorristisk film. Väl uppe var rundturen otrolig. Stället var gigantiskt och gjort på stort allvar. Detaljerna var fantastiska och mycket var humoristiskt och allting historiskt. Man undrade så många gånger hur det var möjligt och hur det var gjort. En otroligt rolig sak att göra och förståeligt att det är en turistattraktion. Det är oerhört underhållande. Man undrar verkligen hur verkligheten är ibland. Och ibland är det verkligen otroligt. Tiden gick därinne, man tänkte inte på det, men timmarna passerade snabbt och när vi väl kom ut hade mörkret lagt sig. London var fortfarande fullt av lika mycket folk och natten var precis lika levande som dagen. Folk satt uppe på statyer, trappor och längs gatorna. Trafikens kaos var fortfarande lika stor men var trots det lika vackert. När vi inte ville hem riktigt än bestämde vi oss för att gå lite till innan vi väl hamnade i China Town. Väl där dog ju min kamera såklart, så bilderna därifrån blev det inga, men jag kan ju ta och tala om att det inte var lika fräckt som jag trodde. Det var fyllt av kinesiska människor och kinesiska restauranger - och jag som inte är särskilt förtjust av kineser fann ingenting speciellt tilltalande. Men vi satte oss ned på en nattöppen restaurang och åt ris med kycklig doppat i någon sorts karamellsås. Det var litet och mättande. När vi gått lite till men fann att vi kroppsmässigt var så färdiga, kom vi överens om att sätta oss i en taxi till hotellet. Min kropp var nästintill kollapsad när vi väl satte oss i hotellets bar och tog vår sista drink. Internet bjöd dem på i en halvtimme så jag tog en tillfälle att lämna ett meddelande till verkligheten och såg mig sedan omkring. Jag insåg att på hela tiden jag varit här så hade jag inte tänkt på någonting jag haft därhemma. Jag insåg att jag inte kände saknad till någonting och kände hur rädd jag blev när jag förstod att jag inte skulle ha allt det här hemma. Jag stängde mina ögon och drog in känslan jag kände när jag rörde med händerna längs skinnfåtöljerna vi satt i. Lyssnade på tystheten omkring mig, trots att det var så fyllt av folk och kände återigen doften av gammalt trä dra sig igenom mina näsborrar. Och detta minns jag än idag. Doften, känslan av skinnfåtöljerna. Så varenda dag en dag i Sverige passerar minns jag känslan av att vara där - där jag var mest levande.
(Hologram, as fett gjort!!)
Haha, världens fulaste kvinna & pappsen!
Me without legs:(
The London Bridge gjord i tändstickor!
Vi kom upp på rummet och hann bara se de sköna sängarna innan vi tackade för en underbar dag. Jag vet inte hur många gånger både pappa och jag sa "Vi är i London! Vi är i London.. Fattar du?" och med den känslan. Av att jag.. var här.. somnade jag gått och behövde inte längta efter en morgondag. Jag njöt av var jag var just nu.
Kommentera