Missnorman

Jag kommer ihåg på morgonen, när jag hörde min familjs gälla andetag från nedanvåningen. Av den chockerade rösten hörde jag att någonting inte var helt okej. Så jag sprang ned och hann inte ställa frågan.. "Vad är det?" innan jag såg bilden på tvn. Då det norra tornet blev träffat. Röken välde ut. Chocken redan där, var enorm. Jag kommer ihåg hur jag lade min hand på soffkanten för att stödja mig.. och ser i samma ögonblick hur ett andra plan flyger in i det södra tornet. Det är med chockerade hjärtan vi sträcker våra händer mot tvn, som att vi på något magiskt sätt ska kunna hindra dem från att träffa tornen. Men försent. Den andra smällen. Människorna på tvn skriker. Jag hör en reporter som skriker om och om igen att det andra tornet har blivit träffat. Man börjar höra paniken i hennes röst. Och det är tillsammans med världens som man sjunker ihop som en liten sten på golvet och ser hur en händelse förändrar en hel värld. Folk hoppar ur fönsterna, folk ringer i panik om hjälp, de viftar med sina tröjor ut genom fönstrena. De ser världen nedanför. Och vi står och ser rakt upp på dem. Hopplösheten började rinna igenom. Världen hade stannat upp. Plötsligt faller byggnaderna. The south tower först. Skriken blir till hjärtkrossad panik. En större rädsla. Bilderna på tvn blir allt värre. Folk springer, med ett moln av rök bakom sig, men trots allt det som händer bakom så är det paniken i människornas ansikten som lämnar kvar minnen. Byggnaden faller ihop, som ett korthus, smidigt och för världen - långsamt. Vi såg chockartat på tvn. Händerna hade flugit upp i mitt ansikte, framför mina läppar för att hålla in det gälla skrik jag kände. Trots att det var så mycket ljud, var allting dovt. Jag minns inte om vi sade någonting i familjen eller om reportern sade något mer. Jag minns bara den klara bilden av hur allting hände.. och hur tom man kände sig när första tornet fallit. Det var som att man såg på hur världens hjärta förstördes. Och när vi trodde den största chocken kommit, faller det norra tornet. Jag undrar om inte mitt gälla skrik kom även då. Jag kom och tänka på hur min pappa berättat att han varit där, att det var så mäktigt när man stod högst upp. Min första tanke var tacksamhet till att han inte var där nu. Min andra tanke var "Jag som en dag skulle stå där" och min tredje tanke var på människorna som just nu hade stått där. Rädslan sjönk som en sten i bröstet. Uppdateringarna blev fler och fler. Ovisheten var fortfarande stor. "Varför? Hur?Vem?"

Då fick jag se den luddiga bilden av pentagon och hörde en reporter skrika "They just struck the Pentagon!" Vi såg den brinnande byggnaden och då började man undra.. När skulle det här ta slut?

När jag kom ned till byns mittpunkt, Millennium vid det tillfället så var restaurangen som så ofta är musikfylld och fyllt av glada människor och stoj, så tyst att jag inte visste om det var någon där, förrän jag kom in på uteserveringen och ser alla sitta vända mot tvn på väggen. Deras ansikten säger alla samma sak. Jag kramade några, utan ett riktigt hej. Sedan satt vi där. Med samma hopplöshet i kroppen som förut. Jag hörde någon mumla om att man borde vara där, hjälpa till. Jag tänkte samma sak. Hade jag varit i närheten av New York.. Då..

När man gick längs Höllvikens gator den dagen så var varenda andetag lika svårt för alla att ta. Allas ansikten såg lika bedrövade ut. Molnet som lagt sig efter tornens kollaps omringade inte enbart New Yorks gator,utan omvärldens. Vi kunde känna detta tjocka, smutsiga molnet omfamna oss tillsammans med New York borna. Fram till jag såg på tvn och hörde en man säga "I'm still here! I'll make it. I'm still here!" Mannen var nedblodad, med ett hack i pannan och med söndriga kläder, men han reste sin hand och sa "I am still here!" Det var första gången jag grät ordentligt, när han sade dem orden. Det var en sådan inspirerande sak att höra. Jag hörde folk ropa "God bless you" och hörde hur folk gick från hopplösa, till hoppfulla och framförallt.. Enade.

Världen satt enad med hjärtat i hand.

Och det är dem, oss, er, de som förlorade sina liv och deras familjer som vi ärar idag. Vi ärar de brandmän och polismän som sprang in i byggnader medan alla andra sprang ut. Vi ärar de arbetande i World Trade Center. Vi ärar passagerarna i planen. Vi ärar passagerarna på Flight 93, som genom sitt mod, vägrade låta kaparna klargöra sin operation och räddade liv, genom att offra sina egna. Vi ärar denna hemska dag, för att aldrig glömma. Detta hände. Detta hände. Och detta förändrade mänskligheten föralltid.

9/11 är ett datum, som förevigt kommer minnas av världen och av mänskligheten.

Rest in peace .