Missnorman

Jag antar att det största överraskningsmomentet är över. För ett par dagar sedan klargjorde jag den lilla överraskningen jag hemlighållt, den lilla överraskningen som antagligen varit så mycket större för mig än för er. Men det hände. Och jag har inte varit mer harmonisk på länge, om ens någonsin.   I lördags, tog jag mitt första - riktiga - steg ut i det verkliga livet. Jag gick ifrån att sitta komplett fast till att röra mig åt ett håll och bara fortsätta rakt fram. Jag flyttade hemifrån.

De av er som känner mig, vet om att jag pratat om att flytta hemifrån sedan jag var tio och de av er som verkligen känner mig, vet om att jag varit redo för det sedan jag var 14. Och efter fyra år, av klagomål och hemmafighter och de här - breaking free - moment har det äntligen hänt. Bara sådär vände livet totalt på klacken och förde mig med sig, medan jag såg ned på mina fötter med tårar i ögonen utan och förstå hur jag kunde röra mig. Och sen var jag här.     I min lilla stuga. I min lilla etta på 50 kvadratmeter, med ett litet kök, en minitoa som jag jobbat stenhårt med att måla, ett stort vardagsrum som äntligen fått sin soffa, min stora säng.. och det bästa av allt.. Mitt första riktiga skrivbord. Det första riktiga skrivbordet som jag just nu sitter och skriver på. Skrivbordet som jag suttit och skrivit på de senaste nätterna och dagarna. Skrivbordet som för tillfället är fyllt med bilder som ska upp på min anslagstavla.

Min lilla lya är dagligen fylld av musik. Om inte av min egen, så av mina vänners. Och många tittar förbi, bara för att se sig omkring och säga "Louise.. Det här är klockrent.. Det här är ju skitbra".. också ser jag mig omkring och känner bara... "Ja.. Ja.. Det är så jäkla bra... Jag kan inte få det bättre. Och jag förstår inte hur"

Jag har flyttat hemifrån. Men jag är ändå kvar i byn jag växt upp i och i byn som jag kallat för "hem". Så jag är trygg. Fortfarande på samma ställe, men säker. Och det blir bara bättre. Jag bor intill mina föräldrars närmaste vänner.. vilket innebär att jag har folk som alltid ställer upp.. Likväl som jag har ägarna till den lilla lyan - precis i väggen intill. Så jag vet, att oavsett, så är jag trygg med människor jag alltid når.

Jag hade visserligen aldrig fått chansen, om inte det vore för min far - som jag är så oerhört tacksam till. Men jag vet om att jag aldrig fått detta om jag faktiskt inte gjort mig förtjänt av det. Och jag vet- jag vet att jag har det. Efter alla år kan jag säga att detta är något jag med säkerhet säger att jag förtjänar.

Det är så mycket planerat. Det är så mycket man ska skaffa. Plötsligt är det superroligt att gå i mataffärerna. Man går inte längre förbi hushållssakerna, utan man stannar upp och lägger i småsaker i korgen som helt plötsligt kostade mer sammanlagt när man kom upp till kassan. Men saker som man är så glad över att packa upp när man kommer hem. Saker man hittar olika ställen till.

Det är så spännande att man inte vill gå hemifrån. Jag längtar hem så fort jag går utanför dörren. Hade jag kunnat så hade jag legat dagligen i antingen min nya soffa eller min stora säng och bara pillat med foton och saker som behövs på lite olika saker. Lagat lite mat och provat på sådant jag aldrig gjort förut - som att micra vitlöksbröd.. Haha.. Internskämt.

Jag hade min första sovöverkompis här igår. Min lilla Josefin.. Och vi påbörjade dagen ganska tidigt, med en fika med Beafis och åkte sedan vidare till toppen för att handla hem lite nödvändiga småsaker. När räkorna sedan lagts fram kom jag på att jag inte hade någon ugn, men var övertygad om att de gick att värma i mikrovågsugnen.. Så där lade jag dem.. i ett par minuter..  Josefin skrattade ljudligt när jag tog fram två mjuka, hala bröd som böjde sig av ens rörelse. Och trots att det var segt, så var det ätbart. Vi fortsatte kvällen med skratt, trots att vi förberett oss på att vara så ledsna som bara vi kan vara, så skrattade vi mer än vi någonsin gjort. Vi kollade på film efter film och hamnade tillslut på en gammal familjefilm från 2002 som innehöll en heldel  "behind-the-scenes-footage" av totalt galna saker som tyvärr måste censureras här. Slutligen låg vi på youtube och låg halvvikta på golvet när vi kollade igenom videos som vi idag förstått egentligen är supertråkiga. Vi hade en galen kväll och efter lite opererade fötter, god mat, ett grönt operationslakan och en stor säng låg vi bredvid varandra i min stora nya säng och höll varandras händer medan vi såg på Dear John. Jag hörde henne snyfta och kände tårarna som rann längs hennes kind och visste, att nu var vi bägge två på samma ställe. Där bara hon och jag hamnar. Så märkligt, men så mäktigt. En vänskap olik andras.

När vi vaknade på morgonen mös vi runt och jag märkte snabbt, att Josefin redan kände sig hemma. Det är inte svårt. Det är annorlunda, att åka hit och inte "hem,hem".. men samtidigt förstod jag att detta är förändringen jag väntat på. Förändringen som jag hela tiden velat få ett tecken på.. Den där knuffen i baken.. Har jag äntligen fått och varenda gång jag tar nyckeln i hålet och hör min dörr låsas upp.. så känner jag det. Förändringen. Också öppnar jag dörren till något som är något nytt i en gammal värld. Och minns, att detta är vägen till allt det nya i mitt liv. Här.. börjar mitt nya liv. Här.. hittar jag hem.