Missnorman

Det är annorlunda att vakna på morgonen och se rakt upp i taket, ifrågasättande om man drömmer eller inte. Det påminner lite om Avatar - i drömmen är verkligheten och när man vaknar vet man inte riktigt vad man vaknar till.

När jag vaknade imorse väntade ett mejl, ett förvånande mejl som på något sätt fick mig att påminna mig själv om vem jag var när jag startade denna bloggen, vem jag varit under tiden och vem jag blivit. Genom alla sorgsna tider har det absolut varit hårt och min blogg har ju varit mitt bollplank. Oftast gör jag enbart det för mig själv. Men när jag läste det här fina mailet imorse, blev jag så förvånad när jag kom på.. att det är ju inte bara för mig jag skriver.

"Hej fina Louise! Jag vet att jag skrivit i din logg redan, jag ber om ursäkt för det. Och jag ber om ursäkt för att jag ber om din hjälp. Jag läser ofta din blogg och förstår att du har mycket med dig själv, men du inspirerar mig och du får mig att vilja hoppas när jag läser allt du skriver. Jag behöver dina råd. Det är så mycket som händer i mitt liv just nu, jag känner mig splittrad över var i livet jag befinner mig. Jag har byggt upp förhoppningar om personer som sedan visat sig vara någon helt annan. Och i ord så här på facebook är det nog helt omöjligt att beskriva den smärta, sorg och viljan att bara ge upp som jag känner! Därför ber jag dig om din hjälp. Hoppas du får tid att prata snart, tror du skulle vara intresserad av att lyssna på mig också! Tack i förväg. Puss och kram"

När jag läste detta imorse kände jag en stråle av hopp gå igenom min kropp. Jag vet att många har svårt för att förstå varför jag skriver som jag gör, delvis mina föräldrar, har så hårt över att se att jag mår som jag gör. Vad de inte förstår är att genom att skriva här går jag inte sönder. Genom att få utlopp för dessa känslorna lyckas jag bära av dem och omedvetet må bättre. När jag förstår att det bara inte är så för mig, utan för er som läser denna bloggen, blir jag på något sätt så upplyft av att jag inte behöver få höra det, utan i vetskap om att ni ligger hemma, medvetna om att ni inte är ensamma om att känna såhär.

Jag vill inte ändra, på vem jag är. Jag vill inte låtsas vara någon för andras tycken. Anledningen till att jag ska vara den jag är, är på grund av er - på grund av er som förstår, som läser detta varenda dag och känner varenda känsla jag känner.

Det är väldigt utmattande att känna sig tagen på livskraft dagligen,när man kan inte förklara varför. Ibland har man självklara förklaringar till det och ibland har man inga. Jag har fåtal gånger då jag verkligen förstår varför och jag kan säga er.. att min aura har försvagats enormt. Det är ingenting jag bett om och ingenting jag velat. Det har bara blivit så. Tonårens år har följt mig i 8 år nu och jag vet att varenda steg har varit tufft. Varenda steg blir tuffare ibland och vissa dagar blir de så pass tunga att jag märker att jag inte ens kan gå. Det är inte ovanligt. Vi är många som har ytliga ursäker, för att få lärare och vänner att inte ställa frågor, men ofta är vi dem som känner att dagen är så tung att vi inte vill resa oss. Jag säger såhär  - vi lever en gång. Åtminstone som vi vet om. Varenda dag är en erfarenhet och även om en dag passerar genom att man ligger stilla, nedtryckt i sin säng.. så kommer det även ur det en egen erfarenhet. Låt er själva ha den tiden. Det är okej. Bara lova er själva att ni en dag reser er. Det är enda anledningen jag låter mig själv ligga ibland. För att jag vet att jag kommer resa mig igen. Och jag antar att det är det vi gör. Hur hårt det än är, hur splittrad man än känner sig, hur förvirrande livet än är, hur ensam man än känner sig och hur svårt man än har för att leva så fortsätter man göra det. Och när jag ser meddelande som dessa här,så förstår jag.. att vi fortsätter leva ihopp om att finna fler som är som vi. Fler som förstår oss. Vi fortsätter nog ihopp om att vi inte är ensamma. I vetskap om att förr eller senare, med någon, blir det bättre.

Och det är vad jag tänker göra nu. Jag har rest mig upp. Och jag tänker hjälpa någon annan resa sig. Flickan som skrev detta meddelandet är någon jag tänker ge mig tid till, i hopp om att något lika gott kommer ur det för henne som för mig.. och jag vet att hon kommer att klara att få någonting ur det, annars hade hon inte kommit hit. Och jag vill att ni.. du.. vem du än är som läser det här. Är det så att du förstår, du känner det och du behöver det. Skriv. Kontakta mig. Lägg en kommentar anonymt. Vi kan starta diskussioner, just för att få ut någonting - även om man inte vill ge sitt namn officiellt.

Livet är riktigt hårt. Och det verkar som att vad vi än möter så kommer det vara så. Och en dag kommer vi förstå att det är värt det.

Och hon har rätt. Jag vet att jag har för mycket i mig för att må ett hundra procent bra. Men det är ingen anledning till att sluta leva, sluta uppleva, sluta må nån procent bra. För helt ärligt.. Vi vill inte ett leva liv där smärtan alltid har övertaget. Vi borde leva lyckliga, energirika och som äventyrare. Så kanske vi behöver räcka ut handen åt varandra, hjälpa varandra upp och börja gå tillsammans.

Tack för att ni är så fina, för att ni läser, stödjer och kommenterar. För att ni ger uppmuntrande kommentarer dagligen och för att ni gör sådant här - skriver meddelanden som ger mig hopp. Meddelanden som får mig att fortsätta. Jag var nära att ge upp. Jag ville stänga bloggen. Tankarna har varit i de spåren ett tag nu, men nu vet jag varför jag började .. och nu vet jag varför jag ska fortsätta. Tack för påminnelsen.

L.