The soldiers of the U.S.
0kommentarer
Ända sedan jag varit liten har jag älskat varenda del av den amerikanska militären. Jag har alltid burit med mig någonting som påmint mig om just vad det militära står för. Jag har alltid haft en oerhörd kärlek till det militäriska. Jag vet inte riktigt varför. Jag vet inte mer än att jag vet att det står för mer än politik och dess krig. Jag vet att när det väl kommer till de militäriska grupperna och dessa krig så handlar det om överlevnad - och att ingen lämnas bakom.
Mina vänner har alltid på någorlunda sätt förstått varför jag älskar Usa, landet i sig självt. Men de har aldrig förstått vad jag har sett i den amerikanska flaggan jag har på mitt rum, eller brickorna jag emellanåt bär kring min hals. De har flertal gånger kommenterat bilderna jag har på mitt rum eller bär på mina tröjor.. och sagt att de inte förstår varför jag älskar det. Och sannerligen nog, kan jag inte förklara det för dem.
Sedan jag var liten har jag varit uppväxt med krigsfilmer. Jag har spelat datorspel - battlefield, ghost recon, day of defeat osv. som har lärt mig om historien bortom krigen. Filmer som Black Hawk Down, Pearl Harbor, We were soldiers, Taking Chance and Saving private ryan osv.. har lärt mig så mycket mer om bortom kriget än jag någonsin annars hade kunnat förstå. Jag glömmer aldrig när jag såg "We were soldiers" första gången. Jag var väldigt liten och grät tidigt hysteriskt under filmen, men förklarade för mina föräldrar att jag ville se klart den. Efteråt var jag så svårt tagen att jag sprang ut ur huset, in i stigen och ställde mig och grät så att grannar kom ut. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag kände första gången han knackade på dörren för att lämna brevet till den fallnes familj. Och jag minns fortfarande deras ansikten. Och jag kommer ihåg.. hur jag i det ögonblicket insåg att varenda soldat som lämnar sitt liv för krig, inte har en rädsla i själen, trots att de har den största rädslan att möta. Och jag kunde se.. i dessa kvinnornas ansikten, i dessa barnen.. hur rädda de var.. Hur rädslan var allt de omedvetet bar på. Hur rädslan av att förlora tagit greppet om dem.. och hur de i ögonblicket av en bil från det militäriska institutet fick dem att bli totalt medvetna om beskedet de skulle få. Den delen har föralltid satt sig.. i mitt hjärta. Rädslan är större för de som inte kunnat följa med. För de som inte kunnat uträtta kriget och för dem som förlorat så många de älskar. De är alltid förberedda. De förstår valet. Men de kan aldrig föreställa sig det. Och en dag.. Händer det.
Jag kan än idag se mig själv i varenda soldatisk familj. Jag kan förstå rädslan som pågår bakom en människas ögon varenda dag.. och jag kan förstå hur rädslan tappar sitt grepp i det ögonblicket människan står framför en igen.
Jag ser ofta på de vackra videorna som görs i ära till de soldater som än idag är ute och krigar. För landet, för presidenten och för de som styr landet kanske de anser att dagens soldater slåss för dem. Men där ute.. Slåss de för männen som står vid varandras sida och för familjerna som finns när de kommer hem. Det handlar om så mycket mer än krig. Det handlar om kärlek för de viktigaste omkring sig.
Sedan jag var liten har jag känt samma känsla för det militäriska. För alla de som någonsin varit del av ett krig och för de som stupat. För alla de som värvar. Och för alla dem som kämpar. Jag känner fortfarande samma känsla och jag vet att det är en känsla som igenom livets alla perioder kommer stå kvar. Jag vet inte hur det skapas eller varför. Jag bara vet.. Att det är någonting jag förstår. Och jag hoppas att jag en dag kommer kunna göra något så bra, så att även jag blir värdig en soldats begravning. Det är den största äran man kan få.
En annan sak jag insett.. Är att gammal som ung, barn som vuxen, kvinna som man.. så förstår sig alla på en militär. Så förstår sig alla på innebörden av vad det innebär att åka till krig. Det är ingenting man någonsin ursäktar eller skäms för. Det är någonting man är stolt över och någonting man ärar genom att alltid vara ärlig.
Vill skänka en tanke till alla de gossar och töser.. som någonstans, just nu, krigar för att överleva för personen bredvid sig.. och för oss här hemma. Ni ska veta att bönerna är med er och att folk vakar över er. Jag hoppas ni kommer hem snart.
Mina vänner har alltid på någorlunda sätt förstått varför jag älskar Usa, landet i sig självt. Men de har aldrig förstått vad jag har sett i den amerikanska flaggan jag har på mitt rum, eller brickorna jag emellanåt bär kring min hals. De har flertal gånger kommenterat bilderna jag har på mitt rum eller bär på mina tröjor.. och sagt att de inte förstår varför jag älskar det. Och sannerligen nog, kan jag inte förklara det för dem.
Sedan jag var liten har jag varit uppväxt med krigsfilmer. Jag har spelat datorspel - battlefield, ghost recon, day of defeat osv. som har lärt mig om historien bortom krigen. Filmer som Black Hawk Down, Pearl Harbor, We were soldiers, Taking Chance and Saving private ryan osv.. har lärt mig så mycket mer om bortom kriget än jag någonsin annars hade kunnat förstå. Jag glömmer aldrig när jag såg "We were soldiers" första gången. Jag var väldigt liten och grät tidigt hysteriskt under filmen, men förklarade för mina föräldrar att jag ville se klart den. Efteråt var jag så svårt tagen att jag sprang ut ur huset, in i stigen och ställde mig och grät så att grannar kom ut. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag kände första gången han knackade på dörren för att lämna brevet till den fallnes familj. Och jag minns fortfarande deras ansikten. Och jag kommer ihåg.. hur jag i det ögonblicket insåg att varenda soldat som lämnar sitt liv för krig, inte har en rädsla i själen, trots att de har den största rädslan att möta. Och jag kunde se.. i dessa kvinnornas ansikten, i dessa barnen.. hur rädda de var.. Hur rädslan var allt de omedvetet bar på. Hur rädslan av att förlora tagit greppet om dem.. och hur de i ögonblicket av en bil från det militäriska institutet fick dem att bli totalt medvetna om beskedet de skulle få. Den delen har föralltid satt sig.. i mitt hjärta. Rädslan är större för de som inte kunnat följa med. För de som inte kunnat uträtta kriget och för dem som förlorat så många de älskar. De är alltid förberedda. De förstår valet. Men de kan aldrig föreställa sig det. Och en dag.. Händer det.
Jag kan än idag se mig själv i varenda soldatisk familj. Jag kan förstå rädslan som pågår bakom en människas ögon varenda dag.. och jag kan förstå hur rädslan tappar sitt grepp i det ögonblicket människan står framför en igen.
Jag ser ofta på de vackra videorna som görs i ära till de soldater som än idag är ute och krigar. För landet, för presidenten och för de som styr landet kanske de anser att dagens soldater slåss för dem. Men där ute.. Slåss de för männen som står vid varandras sida och för familjerna som finns när de kommer hem. Det handlar om så mycket mer än krig. Det handlar om kärlek för de viktigaste omkring sig.
Sedan jag var liten har jag känt samma känsla för det militäriska. För alla de som någonsin varit del av ett krig och för de som stupat. För alla de som värvar. Och för alla dem som kämpar. Jag känner fortfarande samma känsla och jag vet att det är en känsla som igenom livets alla perioder kommer stå kvar. Jag vet inte hur det skapas eller varför. Jag bara vet.. Att det är någonting jag förstår. Och jag hoppas att jag en dag kommer kunna göra något så bra, så att även jag blir värdig en soldats begravning. Det är den största äran man kan få.
En annan sak jag insett.. Är att gammal som ung, barn som vuxen, kvinna som man.. så förstår sig alla på en militär. Så förstår sig alla på innebörden av vad det innebär att åka till krig. Det är ingenting man någonsin ursäktar eller skäms för. Det är någonting man är stolt över och någonting man ärar genom att alltid vara ärlig.
Vill skänka en tanke till alla de gossar och töser.. som någonstans, just nu, krigar för att överleva för personen bredvid sig.. och för oss här hemma. Ni ska veta att bönerna är med er och att folk vakar över er. Jag hoppas ni kommer hem snart.
Kommentera