Missnorman

Jag såg en intervju på tv igår, om en kvinna som varit kidnappad under 6,5 år. Hennes barn var då 13 och 16 år gamla. De två första dagarna var fyllda av hopp, men de följande var ren tortyr. Efter 1 år kom första livstecknet i en video. Sedan var det tyst. Ytterligare ett år senare kom ännu en. Och ett och ett halvt år senare kom det sista livstecknet. sedan var det tyst.

När hennes dotter kom upp på scen och berättade hur hon levde vidare.. Hur hon fasade varenda dag för vad hennes mor utsattes för, fasade för tanken på att hon var död och fasade för tanken på vad som skulle hända så visste hon att hon aldrig skulle kunna gå vidare. En av hennes vänner hade sagt.. "Detta är inte som döden, då man inte vet" och just i det ögonblicket hade hennes värld rasat. Hon visste inte hur hon skulle gå vidare. Hur lever man vidare utan ett livstecken från sin mor?

Hon var tvungen. Det var vad hennes mor hade velat.
Men trots när hon försökte, när hon gick och mötte pojkarnas blickar och kom in i tonåringarnas problem så var hennes känslor så distanta att hon inte kunde finna någon att ta nära sig. Så så fort hon mötte blicken på pojken som såg henne, såg hon bort igen. Hon gav upp direkt.

Efter ett x-antal år kunde hon inte sitta och försöka leva sitt vardagliga liv, så hon började slåss för sin mor. För sin mors frihet. Och plötsligt fann hon passionen i livet. Då hittade hon någon, någon hon hade möjlighet att älska. Någon hon hade möjlighet att fortsätta se på.

Jag har lite av den känslan hon har.. När jag ser en kille, vars blick möter min och får mig att rodna.. så ser jag bort och låter chansen försvinna. Jag ger upp. Anser att jag direkt inte är bra nog för honom.

Och hur mycket han än ockuperar mitt huvud senare, så är det inget jag gör åt. Frågan är varför?
Jag har allt. Ett liv som jag borde vara mer tacksam över. Men jag vågar inte göra det till det bättre.

Så när jag ser denne någon, så ser jag bort.
Varför?