Waking up..
0kommentarer
... to reality.
Det är så konstigt ibland.. När dagarna går förbi och man känner glädje över nyinköpta klädesplägg eller ett roligt samtal.. och man plötsligt får den där lilla örfilen.
Ja, ni vet i det ögonblicket ni känner hur det stelnar till och hur ni påminns om vilka ni är, om vilka känslor ni är vana vid. Ni har glömt bort dem, om så för bara några dagar.. och nu.. Nu är dem tillbaka. På grund av en enda person. Eller på grund av ett enda ord.
Det finns vänner till mig som inte riktigt vet när jag reagerar på ett sätt som inte alls har med dem och göra egentligen ,utan helt och hållet mig själv. Ett av de ögonblicken hände nyss.. Jag ringde .. och han sa "Du vet att jag sa att livet hade något som gör det mycket, mycket bättre?" Jag svarade tyst "Ja".. och han fyllde med hes röst.." Jag är med henne nu.." och jag förstod vad han mena. Och jag kände direkt av den där saknaden jag så länge rymt från. Eller jag kanske inte borde säga rymt från, utan jag kanske borde säga.. den där saknaden jag inte haft på ett tag.
Och jag kom på.. Att jag är inte den där för någon. Jag har aldrig varit.
Och jag vet att så många av er himlar med ögonen nu. Jag är bara 17 år.. Jag är ung och har hela livet framför mig. Men den större delen av mitt liv går ut på kärlek, går ut på att finna den andra delen av sig själv.. och när man påminns om hur länge man varit ensam .. och hur länge man kan vara.. Puttas man rakt in i väggen och överväldigas för ett ögonblick.
Det blir bättre sen.. Ja.. Det blir bättre sen..
Det är så konstigt ibland.. När dagarna går förbi och man känner glädje över nyinköpta klädesplägg eller ett roligt samtal.. och man plötsligt får den där lilla örfilen.
Ja, ni vet i det ögonblicket ni känner hur det stelnar till och hur ni påminns om vilka ni är, om vilka känslor ni är vana vid. Ni har glömt bort dem, om så för bara några dagar.. och nu.. Nu är dem tillbaka. På grund av en enda person. Eller på grund av ett enda ord.
Det finns vänner till mig som inte riktigt vet när jag reagerar på ett sätt som inte alls har med dem och göra egentligen ,utan helt och hållet mig själv. Ett av de ögonblicken hände nyss.. Jag ringde .. och han sa "Du vet att jag sa att livet hade något som gör det mycket, mycket bättre?" Jag svarade tyst "Ja".. och han fyllde med hes röst.." Jag är med henne nu.." och jag förstod vad han mena. Och jag kände direkt av den där saknaden jag så länge rymt från. Eller jag kanske inte borde säga rymt från, utan jag kanske borde säga.. den där saknaden jag inte haft på ett tag.
Och jag kom på.. Att jag är inte den där för någon. Jag har aldrig varit.
Och jag vet att så många av er himlar med ögonen nu. Jag är bara 17 år.. Jag är ung och har hela livet framför mig. Men den större delen av mitt liv går ut på kärlek, går ut på att finna den andra delen av sig själv.. och när man påminns om hur länge man varit ensam .. och hur länge man kan vara.. Puttas man rakt in i väggen och överväldigas för ett ögonblick.
Det blir bättre sen.. Ja.. Det blir bättre sen..
Kommentera