Missnorman

Nu ligger jag i sängen ,efter att ha spenderat en hel dag med mig själv. Och vet ni vad jag gör?
Lyssnar på Tokio Hotel.

Och när jag ligger här och lyssnar så vet jag att dem räddade mig, under sådan lång tid. Jag hade en passion för dem som jag hade för väldigt få saker.  &' efter alla år lyckas jag på två sekunder, finna tillbaka till den känslan jag hade när jag förälskade mig i detta bandet, den känslan man hade så fort en ny låt kom ut, när man höll deras nya album i handen.. Eller när man bidrog till deras skapande. Det bästa ögonblicket jag var med om var när en tjej som var på koncert i Tyskland ringde mig under min favorit låt."By your side".. Jag och mamma satt i soffan och det ringer.. och trots allt brus och allt skrik hör jag Bills genomskärande röst och på mindre än ett ögonblick rann tårar längs mina kinder medan jag log brett. Och jag kände känslan - jag kände hur ögonen glittrade, jag kände hur jag älskade det.. Min gnista var vid liv.  Mamma grät också, hon grät av lyckan hon såg när jag kände så mycket.. Så mycket på grund av ett band, en grupp.. Fyra människor. Jag hamnade aldrig på en av deras koncerter,trots tre bokningar och trots så många år av kärlek.. stod jag aldrig framför dem, inte ens när dem besökte Sverige... Och ja, jag ska inte säga att det inte är ledsamt. För jag önskar att jag hade fått stå där, men nu kan jag älska dem, på mitt eget sätt, som jag alltid gjort och kanske avsluta mitt kapitel med dem en dag när jag springer på deras spelning igen...  Men jag kan ju säga såhär, vad folk än säger.. Så har jag en koppling till dem som jag aldrig haft med ett band förut.. och när jag lyssnar på texterna än idag, så förstår jag precis varför.

För mig, är dem föralltid heliga.