I wont need you when I fall
0kommentarer
Det är med starka toner Molly Sanden sjunger lite längre in i hjärtat än vad jag var beredd på. De senaste månadernas smärta var väl lika tydlig som hennes, så hon sjöng även för mig idag. Jag är inte riktigt medveten om hur man tar med sig en smärta om det är allt man får, för att sedan skjuta bort den så pass långt borta att man får leva utan den.
Idag har jag återigen suttit och reklekterat över saker som varit. Barndomen. Stunder och saker som har lämnat oerhörda spår. Saker som man inte ens tänker på, men som jag minns.
Det finns en anledning till att min mage tar all stryk när mitt psyke försöker hålla mig uppe. Och om jag inte håller psyket uppe, kan allt bara gå fel. Så oavsett blir det lika hårt.
Jag satt och kolla på The Jeremy Kyle show häromdagen ,och han syftade på någonting som jag tänkt väldigt mycket på sedan ögonblicket han sade det. "En förälder bör alltid lyssna på sitt barns röst." och det borde va så. En förälder bör tänka på att ett barn bär på mycket mer än man är medveten om. En förälder bör vara medveten om att någonting kan vara fel, hur svårt det än är att erkänna. Min mamma tog tillfället i akt när hon igår kväll frågade mig om det finns någonting jag har att säga henne.
Det är så viktigt, att få den frågan. Barndomen gör den större delen av en och det är så omedvetet och det kräver därför bearbetning.
Så, ni föräldrar.. Ställ frågan.
Och ni barn.. Eller ungdomar.. Säg vad ni behöver.
Ni kommer behöva det för att kunna göra er fri.
Whitneys död ligger som ett lätt lakan över världen idag. Det är inte lika tungt som när det var Michael, istället är det mer.. ärofyllt. Hedrande. Hennes långa begravning var väldigt normal, fylld av en glädjefylld sorg och jag kan säga att gud nog aldrig har hedrats så många gånger på så kort tid och att det aldrig har wailats mer på ett ställe. Haha, men jag gillar det. Det är ett sätt för dem att hålla en starkare kontakt med dem de ärar. Så trots att jag inte står i en kyrka och sjunger "Halleluja" som jag gjorde när jag var tre, ser jag istället från avstånd och tittar nu på en ung och vacker Whitney i Body Guard och tycker det är lite ofattbart att en sådan levande närhet kan vara så långt borta. Men efter allting hon varit med, såsom hennes nära och kära idag sa, "tog gud henne för tidigt, men för att ta henne för att ta hand om henne." Hon har levt ett fantastiskt liv och Whitney, du må bara ha varit en av världens många människor, men för världen var du inte bara någon, du var du. Så fortsätt sjunga med alla himlens änglar! Jag kanske äntligen kan få träffa dig när jag gör dig sällskap där!
Idag har jag återigen suttit och reklekterat över saker som varit. Barndomen. Stunder och saker som har lämnat oerhörda spår. Saker som man inte ens tänker på, men som jag minns.
Det finns en anledning till att min mage tar all stryk när mitt psyke försöker hålla mig uppe. Och om jag inte håller psyket uppe, kan allt bara gå fel. Så oavsett blir det lika hårt.
Jag satt och kolla på The Jeremy Kyle show häromdagen ,och han syftade på någonting som jag tänkt väldigt mycket på sedan ögonblicket han sade det. "En förälder bör alltid lyssna på sitt barns röst." och det borde va så. En förälder bör tänka på att ett barn bär på mycket mer än man är medveten om. En förälder bör vara medveten om att någonting kan vara fel, hur svårt det än är att erkänna. Min mamma tog tillfället i akt när hon igår kväll frågade mig om det finns någonting jag har att säga henne.
Det är så viktigt, att få den frågan. Barndomen gör den större delen av en och det är så omedvetet och det kräver därför bearbetning.
Så, ni föräldrar.. Ställ frågan.
Och ni barn.. Eller ungdomar.. Säg vad ni behöver.
Ni kommer behöva det för att kunna göra er fri.
Whitneys död ligger som ett lätt lakan över världen idag. Det är inte lika tungt som när det var Michael, istället är det mer.. ärofyllt. Hedrande. Hennes långa begravning var väldigt normal, fylld av en glädjefylld sorg och jag kan säga att gud nog aldrig har hedrats så många gånger på så kort tid och att det aldrig har wailats mer på ett ställe. Haha, men jag gillar det. Det är ett sätt för dem att hålla en starkare kontakt med dem de ärar. Så trots att jag inte står i en kyrka och sjunger "Halleluja" som jag gjorde när jag var tre, ser jag istället från avstånd och tittar nu på en ung och vacker Whitney i Body Guard och tycker det är lite ofattbart att en sådan levande närhet kan vara så långt borta. Men efter allting hon varit med, såsom hennes nära och kära idag sa, "tog gud henne för tidigt, men för att ta henne för att ta hand om henne." Hon har levt ett fantastiskt liv och Whitney, du må bara ha varit en av världens många människor, men för världen var du inte bara någon, du var du. Så fortsätt sjunga med alla himlens änglar! Jag kanske äntligen kan få träffa dig när jag gör dig sällskap där!
Kommentera