Remembering my home
0kommentarer
Ibland går dagarna förbi utan att man finner ett ord att säga trots att livet är fullt av händelser. Ibland krävs det att man håller sig utanför rutorna och låter sig själv vara, njuta av livets bra dagar och låta sig ta tillfällena när det behövs. Jag har ständigt bloggen med mig, ser saker jag kunnat uppdatera, bilder jag kunnat lägga upp, videos från den härliga fredagen.. Men det har varit rätt skönt och hålla sig själv utanför. Och inte tänka för mycket.
Och jag tänker inte göra det nu heller. Jag ville bara berätta att jag lever och att jag mår bra, jag är starkare än någonsin och min kropp tar börjar ta mer fysiska övningar än psykiska och jag känner att jag börjar lappa ihop mig själv bit för bit. Jag har kära människor att finna, en särskilt fantastisk människa att ta tillbaka, jag har ett liv att leva här under tiden jag kan det och jag har ett liv jag ska påbörja.
Höllviken tar mitt hjärta mer och mer för varje dag. När jag kommer in på Konsum möts jag av en annan sorts familj - de arbetande, Anders som har känt mig hela mitt liv småpratar alltid medan han ler under mustaschen, den nya tjejen som alltid är intresserad av hur dagen gått, kommenterar hur fin jag är elller frågar hur kvällen ser ut. Eller de andra två tjejerna som alltid allmänt pratar och småskrattar och gör min dag lite bättre. Likadant med Peter på videobutiken som jag känt sedan barnsben som både skämtar, gör narr och bjuder på lite saker då och då. De gamla paren jag brukar fotografera som nu hälsar på mig alltid och människorna som omedvetet ser mig och både ler och observerar mig. Och tjejen som jobbar på det nya gymmet, hon skiner alltid upp när hon ser mig och småsnackar innan jag beger mig in i omklädningsrummet för att byta om. Folket på Millennium, som jag också på ett sätt växt upp med, som bemöter en med samma leende varenda gång man kommer ned. Det finns ständigt människor omkring mig som omedvetet gjort mina dagar något bättre, främlingar som bekanta. Trots att åren i Höllviken har varit tuffa och trots att det finns några människor med mindre välvilja, är Höllviken fylld till största del av glädje, kärlek och omtänksamhet. Folk tar hänsyn till varandra, ler åt varandra, nickar åt varenda främling och vi gör att inte bara vi blir bättre, utan byn blir bättre. Och trots att byggnaderna ständigt blir "uppdaterade" och "mer modemedvetna" finns fortfarande charmen kvar och de gamla byggnader vi har kvar är det som påminner mig om det som var. Och det är det jag alltid kommer älska med det här. I guess .. It's home.
Jag känner studenten närma sig och erkänner att det är naturligtvis lite läskigt. Jag vet att detta alltid är mitt hem, men det betyder inte att det är här jag hör hemma. Så det gör ingenting att det är läskigt, för jag vet att oavsett vad jag finner så kommer det bli rätt för mig.. och.. samtidigt finns det alltid ett Hem för mig.
Jag tror det blir okej. Jag känner mig okej nu.
De gamla fina paret som alltid är på promenad.
En av Höllvikens vackra solnedgångar
Två av Millenniums härliga anställda
Och som jag sa.. Höllviken blir lite modefierat. Jag gillade verkligen det vi hade..
2002
2012
Men vi har fortfarande charmglimtar av det förflutna kvar..
Nu är kroppen helt slut och det är en dag till imorgon, så kanske får ni någonting fint då. Vi får väl se.
Natti
Och jag tänker inte göra det nu heller. Jag ville bara berätta att jag lever och att jag mår bra, jag är starkare än någonsin och min kropp tar börjar ta mer fysiska övningar än psykiska och jag känner att jag börjar lappa ihop mig själv bit för bit. Jag har kära människor att finna, en särskilt fantastisk människa att ta tillbaka, jag har ett liv att leva här under tiden jag kan det och jag har ett liv jag ska påbörja.
Höllviken tar mitt hjärta mer och mer för varje dag. När jag kommer in på Konsum möts jag av en annan sorts familj - de arbetande, Anders som har känt mig hela mitt liv småpratar alltid medan han ler under mustaschen, den nya tjejen som alltid är intresserad av hur dagen gått, kommenterar hur fin jag är elller frågar hur kvällen ser ut. Eller de andra två tjejerna som alltid allmänt pratar och småskrattar och gör min dag lite bättre. Likadant med Peter på videobutiken som jag känt sedan barnsben som både skämtar, gör narr och bjuder på lite saker då och då. De gamla paren jag brukar fotografera som nu hälsar på mig alltid och människorna som omedvetet ser mig och både ler och observerar mig. Och tjejen som jobbar på det nya gymmet, hon skiner alltid upp när hon ser mig och småsnackar innan jag beger mig in i omklädningsrummet för att byta om. Folket på Millennium, som jag också på ett sätt växt upp med, som bemöter en med samma leende varenda gång man kommer ned. Det finns ständigt människor omkring mig som omedvetet gjort mina dagar något bättre, främlingar som bekanta. Trots att åren i Höllviken har varit tuffa och trots att det finns några människor med mindre välvilja, är Höllviken fylld till största del av glädje, kärlek och omtänksamhet. Folk tar hänsyn till varandra, ler åt varandra, nickar åt varenda främling och vi gör att inte bara vi blir bättre, utan byn blir bättre. Och trots att byggnaderna ständigt blir "uppdaterade" och "mer modemedvetna" finns fortfarande charmen kvar och de gamla byggnader vi har kvar är det som påminner mig om det som var. Och det är det jag alltid kommer älska med det här. I guess .. It's home.
Jag känner studenten närma sig och erkänner att det är naturligtvis lite läskigt. Jag vet att detta alltid är mitt hem, men det betyder inte att det är här jag hör hemma. Så det gör ingenting att det är läskigt, för jag vet att oavsett vad jag finner så kommer det bli rätt för mig.. och.. samtidigt finns det alltid ett Hem för mig.
Jag tror det blir okej. Jag känner mig okej nu.
De gamla fina paret som alltid är på promenad.
En av Höllvikens vackra solnedgångar
Två av Millenniums härliga anställda
Och som jag sa.. Höllviken blir lite modefierat. Jag gillade verkligen det vi hade..
2002
2012
Men vi har fortfarande charmglimtar av det förflutna kvar..
Nu är kroppen helt slut och det är en dag till imorgon, så kanske får ni någonting fint då. Vi får väl se.
Natti
Kommentera