I am alive
0kommentarer
.. But I wish my body could say the same.
Nu när psyket har vänt riktning och jag tänkt in mig på ljusare tankar, verkar det som att kroppen inte hängt med riktigt. Efter en eftermiddagsträning på gymmet fick jag en enorm kramp i magen och låg kvar på golvet i olika positioner för att dra ut magmusklerna. Timmen gick och jag hade fortfarande lika ont. Smärtan kan jämföras med när jag hade blindtarmsinflammation, så ni kan tänka er.. att jag hade ont. Det tog sin tid, men slutligen lyckades jag ta mig hem. Nu har det gått upp och ned i två dagar, men gör fortfarande ont och magen talar helt och hållet för sin själv. Så jag ligger hemma med tända ljus, nystädat hus och pyntade rosor.
Alla hjärtans dag har tagit sig vid och den tar inte mycket av min tid. För att vara ärlig så tycker jag det kan vara mysigt för dem som är ett par, att njuta av en extra gemensam dag och att dem som är singlar kan få gnälla öppet om hur ensamma dem är. Jag är varken ensam eller nere, min vän gymmet gjorde mig glad - tills magen gjorde sitt - sedan gjorde min bästa vän Lukas min dag genom att hämta upp mig, köpa godis och lägga sig intill mig medan vi såg på en klassiker med Heath Ledger.
Madam tö ligger utanför fönstret och tar bort den is som frusit utanför dörren tillsammans med den vackra snö som legat på vägen. Solen tar sig in då och då, vilket ger livet lite trevligare känsla får jag väl erkänna. Bara den senaste veckan har jag sett två duvor falla till döden i min närhet, så att se dem flaxa livligt över en är det bästa
jag vet för tillfället.
Studentmössan har kommit. Den satt på mitt huvud under gårdagen och en lärare gick förbi och kommenterade "gud, vad du glänser.. Dina ögon skiner". Jag log tacksamt. Det känns så skönt, att det faktiskt händer. Jag vet om att betygen inte är som dem ska. Jag kommer antagligen gå ut med några betyg för sämre, men känner att det är ämnen jag aldrig kommer använda igen, så livet går inte under.
Jag märker att vi är många som håller på att ge upp hoppet. Många talar om att vi inte ska "tappa greppet".. Men grejen är. . att vi redan är många som har det. Skolan är inte vad det brukade vara och de senaste två åren har gått åt helt fel håll. Detta sista halvåret borde vara det året vi känner att vi vill satsa allt, spara på allt, ge allt. Men istället känner vi att vi vill strunta i allt, putta bort allt och bara lägga av med allt. Vi är flera stycken som bara känner att det går inte, vi kan inte ge allt. Och vi vet inte varför. Jag säger ständigt "Gör vad du kan".. för att det är det bästa man kan göra, men för att vara ärlig.. Jag ger inte ens vad jag kan. Hur långt har det gått om man inte längre ger vad man kan?
Annars sitter jag och funderar på vad som händer efter.. Gäller fortfarande lovade löften? Är det lika lätt att uppfylla drömmen?
Jag sitter och söker igenom internet och finner flertal bra sätt, men det är några skrämmande "men" som kommer i vägen.
Jag undrar om det kommer bli lika lätt som jag vill att det ska bli.
Nu när psyket har vänt riktning och jag tänkt in mig på ljusare tankar, verkar det som att kroppen inte hängt med riktigt. Efter en eftermiddagsträning på gymmet fick jag en enorm kramp i magen och låg kvar på golvet i olika positioner för att dra ut magmusklerna. Timmen gick och jag hade fortfarande lika ont. Smärtan kan jämföras med när jag hade blindtarmsinflammation, så ni kan tänka er.. att jag hade ont. Det tog sin tid, men slutligen lyckades jag ta mig hem. Nu har det gått upp och ned i två dagar, men gör fortfarande ont och magen talar helt och hållet för sin själv. Så jag ligger hemma med tända ljus, nystädat hus och pyntade rosor.
Alla hjärtans dag har tagit sig vid och den tar inte mycket av min tid. För att vara ärlig så tycker jag det kan vara mysigt för dem som är ett par, att njuta av en extra gemensam dag och att dem som är singlar kan få gnälla öppet om hur ensamma dem är. Jag är varken ensam eller nere, min vän gymmet gjorde mig glad - tills magen gjorde sitt - sedan gjorde min bästa vän Lukas min dag genom att hämta upp mig, köpa godis och lägga sig intill mig medan vi såg på en klassiker med Heath Ledger.
Madam tö ligger utanför fönstret och tar bort den is som frusit utanför dörren tillsammans med den vackra snö som legat på vägen. Solen tar sig in då och då, vilket ger livet lite trevligare känsla får jag väl erkänna. Bara den senaste veckan har jag sett två duvor falla till döden i min närhet, så att se dem flaxa livligt över en är det bästa
jag vet för tillfället.
Studentmössan har kommit. Den satt på mitt huvud under gårdagen och en lärare gick förbi och kommenterade "gud, vad du glänser.. Dina ögon skiner". Jag log tacksamt. Det känns så skönt, att det faktiskt händer. Jag vet om att betygen inte är som dem ska. Jag kommer antagligen gå ut med några betyg för sämre, men känner att det är ämnen jag aldrig kommer använda igen, så livet går inte under.
Jag märker att vi är många som håller på att ge upp hoppet. Många talar om att vi inte ska "tappa greppet".. Men grejen är. . att vi redan är många som har det. Skolan är inte vad det brukade vara och de senaste två åren har gått åt helt fel håll. Detta sista halvåret borde vara det året vi känner att vi vill satsa allt, spara på allt, ge allt. Men istället känner vi att vi vill strunta i allt, putta bort allt och bara lägga av med allt. Vi är flera stycken som bara känner att det går inte, vi kan inte ge allt. Och vi vet inte varför. Jag säger ständigt "Gör vad du kan".. för att det är det bästa man kan göra, men för att vara ärlig.. Jag ger inte ens vad jag kan. Hur långt har det gått om man inte längre ger vad man kan?
Annars sitter jag och funderar på vad som händer efter.. Gäller fortfarande lovade löften? Är det lika lätt att uppfylla drömmen?
Jag sitter och söker igenom internet och finner flertal bra sätt, men det är några skrämmande "men" som kommer i vägen.
Jag undrar om det kommer bli lika lätt som jag vill att det ska bli.
Kommentera