The handed flag
0kommentarer
Ikväll är en av de kvällarna då jag sitter och pratar med en vän som förlorat sin far, samtidigt som jag sitter och vrakgråter till "US.Soldiers videos".. Och det var inte förrän jag tänkte på hur lika dessa krigen är varandra. Och hur väl familjerna kan förstå varandra.
Julia, min helt fantastiska vän, som rakryggad och vacker tar sig igenom varje dag, lever med en smärta man aldrig kommer ta sig igenom. En smärta som kommer bäras med en under de tuffaste perioderna och de mest betydelsefulla stunderna. Hon har upplevt ett krig som blir allt vanligare bland vår vardag. Hennes pappa hade cancer. Att få beskedet cancer.. är nästan samma känsla som när man får beskedet om att man ska kriga i Afghanistan. Dem flesta vet att chansen till överlevnad..inte är stor. Först och främst.. har båda familjerna lika mycket väntetid, från det ögonblicket man påbörjar behandling.. till när de åker i bilen mot flygplatsen. Båda familjerna väntar på beskedet om dagen dennes älskade stupat.
För mig är det så svårt, då jag för någon anledning alltid burit med mig känslan från soldaternas familj. Jag har alltid varit så nära våra krigande soldater, på ett sådant långt håll och jag kan hysteriskt gråta över den tomheten av tusen känslor man bär med sig. Att vara en dotter till en far som är iväg.. i inte bara ett par dar, utan månader och år måste vara den mest skrämmande känsla man har. Likväl en förälder, flickvän eller syster. Bror eller någonting annat. Att varje dag veta att den dagen kan vara den dagen man får hem en vikt flagga. Precis lika läskigt är det att sitta vid sin älskades sida och se hur krigets mönster tar sig in på kroppen, hur organen sviker, hur kroppen blir smalare, hur kraften försvinner och hur glöden rinner. Att varje dag se hur någonting äter upp en är det mest hjälplösa där är.
Och när det väl kommer. Det ögonblicket när flaggan viks. Det ögonblicket de tar sitt sista andetag. Blir allt något.
Kriget är inte slut. Det visar sina spår överallt och varenda bild är lika självklar. Men känslorna är något nytt. Något jag inte känt till.
Och nu sitter man här bredvid och man krigar mot ett krig som inte har ett slut, med ett krig som inte förstör din kropp, med ett krig som inte äter dig, men ett krig som fullständigt fulländar dig.
Hur låter man ett krig bli ett av en, utan att det spränger en?
Jag sitter här bredvid, och tar mig genom sten och is. Gravar och bevis. Jag talar till stjärnorna som tindrar klart. Ger mitt fulla stöd till vännerna jag har. Pratar var dag. Lättar på tyngden som alla har. Försöker skildra på tyngden och tomheten.
Hur gör man det?
Döden är inte skrämmande. Men vet ni vad den är? Tyst.
Oavsett hur mycket man försöker, medför den ingenting.
Att försöka laga döden medan man lagar sig själv. Det måste vara en omöjlighet.
Men vi gör det. Vi lever vidare.
Vi klarar det.
S, J, M.
Jag tänker på er. &' jag finns alltid för er.
Julia, min helt fantastiska vän, som rakryggad och vacker tar sig igenom varje dag, lever med en smärta man aldrig kommer ta sig igenom. En smärta som kommer bäras med en under de tuffaste perioderna och de mest betydelsefulla stunderna. Hon har upplevt ett krig som blir allt vanligare bland vår vardag. Hennes pappa hade cancer. Att få beskedet cancer.. är nästan samma känsla som när man får beskedet om att man ska kriga i Afghanistan. Dem flesta vet att chansen till överlevnad..inte är stor. Först och främst.. har båda familjerna lika mycket väntetid, från det ögonblicket man påbörjar behandling.. till när de åker i bilen mot flygplatsen. Båda familjerna väntar på beskedet om dagen dennes älskade stupat.
För mig är det så svårt, då jag för någon anledning alltid burit med mig känslan från soldaternas familj. Jag har alltid varit så nära våra krigande soldater, på ett sådant långt håll och jag kan hysteriskt gråta över den tomheten av tusen känslor man bär med sig. Att vara en dotter till en far som är iväg.. i inte bara ett par dar, utan månader och år måste vara den mest skrämmande känsla man har. Likväl en förälder, flickvän eller syster. Bror eller någonting annat. Att varje dag veta att den dagen kan vara den dagen man får hem en vikt flagga. Precis lika läskigt är det att sitta vid sin älskades sida och se hur krigets mönster tar sig in på kroppen, hur organen sviker, hur kroppen blir smalare, hur kraften försvinner och hur glöden rinner. Att varje dag se hur någonting äter upp en är det mest hjälplösa där är.
Och när det väl kommer. Det ögonblicket när flaggan viks. Det ögonblicket de tar sitt sista andetag. Blir allt något.
Kriget är inte slut. Det visar sina spår överallt och varenda bild är lika självklar. Men känslorna är något nytt. Något jag inte känt till.
Och nu sitter man här bredvid och man krigar mot ett krig som inte har ett slut, med ett krig som inte förstör din kropp, med ett krig som inte äter dig, men ett krig som fullständigt fulländar dig.
Hur låter man ett krig bli ett av en, utan att det spränger en?
Jag sitter här bredvid, och tar mig genom sten och is. Gravar och bevis. Jag talar till stjärnorna som tindrar klart. Ger mitt fulla stöd till vännerna jag har. Pratar var dag. Lättar på tyngden som alla har. Försöker skildra på tyngden och tomheten.
Hur gör man det?
Döden är inte skrämmande. Men vet ni vad den är? Tyst.
Oavsett hur mycket man försöker, medför den ingenting.
Att försöka laga döden medan man lagar sig själv. Det måste vara en omöjlighet.
Men vi gör det. Vi lever vidare.
Vi klarar det.
S, J, M.
Jag tänker på er. &' jag finns alltid för er.
Kommentera