Missnorman

Morgonen började väldigt annorlunda. Jag kom på plats i radiobyggnaden vid tjugo över åtta och kände mig snabbt som hemma. I väntan tog jag mig en varm choklad och pratade med lite personer ifrån personalen. Vid halv nio tiden satt jag i radiostolen, väldigt nära mikrofonen och upplevde radio närmare än någonsin. Ebba Granat och Kalle(tror jag han hette) mötte mig i rummet och ställde gladligen frågor om mitt projekt och de kallade mig flertal gånger för en riktig "eldsjäl" vilket jag väldigt generat och motstridigt tog emot. Med oerhört mycket nerver, ingen förberedelse och spänning satt jag redo i stolen och hörde Ebba säga "Då kör vi. 20 sekunder." Jag erkänner att det tumlade om i magen. Jag visste inte då att det var en miljon människor som lyssnade, men att få höra det efter gjorde en nästan mer nervös. Det var verkligen tur att jag inte visste om det under tiden jag satt bakom micken kan jag ju säga!  Intervjun gick faktiskt bra. Saker man skulle tagit med glömdes bort och kom tillbaka när spänningen släppte, men nära och kära har komplemerat mig och uppmuntrat och försäkrat mig om att det gick fantastiskt bra och att jag lät jättefin i rösten! Tur var väl det då jag vanligtvis pratar alldeles för fort och alldeles för otydligt. Poäng till mig själv där!! De tjugo minuterna gick fortare än väntat och det flöt på väldigt bra. Nerverna var på spänn och man hann inte riktigt tänka på vad man ville ha med, utan körde på impuls och för att vara ärlig kom det viktigaste med och budskapt nådde fram.

Hör intervjun här:



För er som inte förstått så har jag fått komma dit för att berätta om projektet jag har nu på lördag, välgörenhetskonserten för att samla in kläder till hemlösa. Det är mitt projektarbete via skolan och någonting jag planerat att göra själv under en längre tid.

På scen befinner sig
Anders Norman
Daniel Leon
Sofie Alvén
Camilla Paulsson
och Jenny Jonasson

& självklart fullt band.

På plats kommer man kunna köpa sig en billig kaka och en kopp kaffe!
Vi har fantastiskt nog blivit sponsrade av Kakboden i Höllviken, tusen tack till dem!

Inträdet är gratis, det enda jag uppskattar är om folk tar med sig ett klädesplagg.

Tillsammans kan vi värma så många människor!

Efter intervjun på radion gick allting bara uppåt.
Dagen har varit allmänt fantastisk på alla sätt och vis då solen började visa sig bland molnen redan när jag kom ut från radiostationen. Sedan fortsatte det när killen i sätet framför vände sig om och sa "Hi! I'm Valentine. What's your name?"
"Louise"..
Han skakade min hand och sa:
"You are very beautiful. Your smile Is amasing".
Jag log vänligt och tackade så hjärtligt till både han och hans vän och de fortsatte därefter med sitt.

Jag å andra sidan levde vidare i den bra känslan som låg i kroppen. Jag kände mig glad och stark, jag gick med hakan högt men med ett vänligt leende på läpparna.

Plötsligt började telefonen gå varm. Tidning efter tidning ringde för en intervju. Trots att jag under så många månader mejlat alla möjliga tidningar, verkar det inte ha varit förrän idag som de tagit intresse. Kan det bero på medverkan i radio? Hm, vem vet! Oavsett ska jag skicka ett mejl och uppdatera Ebba om hur konserten gick och tacka för hjälpen!

När jag satt där tänkte jag på att det kanske inte är så dumt att jobba på radio ändå.. Det var oerhört glada människor i omgivningen, fotografer i närheten och olika sorters mediainriktade människor. Det är samtidigt ett ganska fritt arbete, så vem vet.. Man kanske sitter där en dag!

Sist men inte minst, skedde det bästa och jag kände plötsligt att mitt liv började fungera igen. Det var med ett studsande och skrikande glatt hjärta jag kände att fingrarna började skriva ohindrat igen. Bara sådär när någon viktig kommer tillbaka börjar livet fungera igen.

Och just nu fungerar verkligen livet för mig.

Bussturen hem blev härlig då mitt säte var helt sönder och gav mig tillfälle att ligga ned och blunda hela vägen hem tillsammans med mediatationsmusik. Slutligen vaknade jag till sen eftermiddag och en klarblå himmel som övergick i en vacker solnedgång under vägen hem.

Verklighetens mönster börjar arta sig och jag kan inte riktigt avgöra om jag haft en riktig turdag eller om det faktiskt börjar bli riktigt bra.

Vi håller tummarna för det andra va?

Ha en fin kväll.
På mig väntar räkor och vitlöksbröd tillsammans med de sista avsnitten av Prison Break! Mums!