Missnorman

Livet har sina stunder av erfarenhet och jag verkar bara uppleva mer och mer. Stunder passerar och vissa gånger väljer jag att gå förbi. Men denna gången stannade jag upp, tänkte ordentligt, såg på situationen och sa "Okej.. Okej, jag kan vara den bättre delen i detta och låta det passera. Göra det okej, för då löser det säkert sig." Men vet ni vad? När man står precis framför dörren och allting är svart på vitt, nedskrivit på papper och du plötsligt bara vet. Det är det ögonblicket du frågar dig själv "Ska du ta det? Eller ska du gå bort från det?"

Och såsom jag känner mig själv hade jag vanligtvis lagt min svans mellan benen och tyst sagt "Jag tänker ta det" .. men denna gången gick det inte. Denna gången kände jag det i hela kroppen, i djupet av mitt hjärta och i hela själen. Jag ska inte ta det. Jag ska inte låtsas som att jag ska behöva ta det. Jag behöver inte det. Så jag stod rakryggad. Jag valde. Det var förmodligen ett av de svåraste beslutet jag någonsin gjort och jag gjorde inte det glädjefyllt. Men jag hörde rösten. Rösten som sa det jag antagligen redan visste. Den rösten som alltid har rätt. Och jag gjorde detta för att det är det rätta att göra. Att stå upp för sig själv.

Det kommer konsekvenser av det. Och det kanske inte är dem lättaste att ta. Men om det är bäst för mig. Så gör det. Ta konsekvensen. Acceptera det. För i slutändan är det hur man själv känner sig som räknas.

Och jag känner mig starkare. Jag känner mig stolt. Jag känner mig inte ensam i en samling av människor.

Jag känner mig sedd för att jag för en gångs skull stod upp för mig.


Så kanske, kanske det absolut svåraste beslutet som andra inte vill att du ska göra, kanske det som behöver tas.