Missnorman

De beiga väggarna omkring mig ger intrycket av dunkla rum. Inga tavlor eller speciella färger.. Jag väntar på att rummet ska eka i svar när jag talar, men ingenting hörs mer än ljudet av mina hundars andetag. Den nyliga renoveringen är det som får det att kännas tomt, det vet jag. Jag känner fortfarande doften av målarfärg när jag går in i rummet. Det är väldigt skönt på ett sätt, för det behövdes göras om. Förnyas. Men jag önskar att jag hade kunnat få göra något av det. Hänga upp tavlor eller texter.. och få det att kännas mer som mig. Men det kommer.. Om inte i ett rum här så i lägenheten jag skaffar.. eller än så länge drömmer om. Jag har börjat förstå att det inte kommer bli möjligt förrän något år efter att jag slutat skolan. För att vara hemsk och ärlig så ger tanken mig skälvningar.. Det är inte så att jag inte älskar min familj.. men jag har sedan så många år varit redo och det kanske låter bortskämt men tanken på att ha en garderob, ett ställe att ha alla sina smycken på.. Att inte behöva packa varenda vecka.. Att kunna göra vad man vill när man vill.. Sådant hjälper så mycket. Att varje söndag behöva packa sina väskor med allt ifrån kläder till smycken till smink till skolarbete till datorgrejer är så frustrerande för det finns alltid någonting man glömmer.  Att kunna sätta sig ned i sitt eget hem och bara ha sig själv på en plats är oerhört lockande.

Dagarna har passerat har jag förstått. När man vaknar har halva dagen gått och mörkret börja lägga sig. När vintern anlänt så känns det som att dagen inte hunnit få sig en början innan den tar slut. Det känns inte viktigt heller. Det känns bara som att jag missar något.

Trots att snön lagt sig i tjocka lager och isen fått en att falla flertal gånger så har jag inte riktigt förstått att det är jul. Att klä granen var inte lika lyckobringande som det brukar vara. Och att få höra att det är en vecka fram till jullov idag var inte glädjande,utan chockerande. Timmarna har känts så långsamma den senaste tiden, men ändå lyckas dagarna passera utan min vetskap.

Jag har kommit underfund med en hel del känns det som och ändå bara på ett par timmar.

Fredagen och lördagen gick snabbt. När planerna ställdes in kände jag att jag bara skulle låta det vara. Danielle gjorde mig sällskap och efter vår favoritmat fylldes vårt rum av nervositet i väntan på idol-resultatet. Att Jay vann var egentligen ingen chock, mer roligt. Det var bra med roligt. Roligt behövs. Och jag antar att det roliga höll kvar sig till på lördagen. Efter lite julshopping bestämde jag och Danni oss för att göra någonting annorlunda. Korken flög upp och mitt vin fräste sig över hela köksbordet. Vi skrattade samtidigt som vi torkade halva vinflaskan som sprutat ut sig över bordet. Vi kände att det båda skulle bli bra idag och efter att ha stärkts av våra horoskop var vi redo och taggade för en utekväll på Strandbaden. Människorna på bussen omringade oss i gäng medan Danni och jag satt med bara varandra. Vi skrattade åt den mobbade situationen samtidigt som vi kände att vi inte brydde oss. Att vi inte passade in gjorde oss på något sätt bättre. Det började snurra tillslut och det blev snabbt roligare. Vi drog oss ut i den mörka skogen och utförde våra nödvändiga behov innan vi ställde oss i kön. Det var lite knepigt att ställa sig i 16+ kön. När man alltid har äldre vänner och känner sig som en av dem, så var det inte passande att ställa sig i den andra kön. Men det gick fort och vi var snabbt inne. Intresset för Olle fanns redan där.Olle var en kille som vi pratat om ett par dagar, ifrån vår skola. Han hade kontakt med mig via facebook men jag var den som visste minst om honom.. Så det var första gången jag såg honom "live". Han såg bättre ut än jag förväntade mig och jag övergick snabbt i "flörting-mode". Det är ingenting jag normalt brukar göra, men när jag kände att jag för en gångs skull ville ha roligt så skulle jag verkligen ha det. Vi drog oss snabbt ut på dansgolvet och efter ett par minuter dundrade högtalarna om oss och folk dansade allt tätare och tätare. Vi skrattade när vi kände att vi var tillbaka på Gran Canaria. Det var klockrent att bara ha roligt - vi har det alldeles för sällan har jag förstått. Kvällen pågick och att dansa i 13 cm klackar skor var ett sämre beslut jag tog, men det gick. Efter möten med många människor blev det lite mera närhet. Det ledde naturligtvis till komplikationer.  En av tjejerna som mobbade mig under lågstadiet följde mig irriterat med blicken och försökte dra Olle ifrån oss. Jag skrattade högljutt åt henne och skrattade åt att jag hade rätt. Hade jag inte varit ett hot hade hon aldrig ens brytt sig, utan stått en bit bort och hånlett åt mig. Efter högljudda diskussioner kom vi på något sätt in på ett allvarligare spår och hon bad på ett oseriöst sätt om ursäkt för sitt beteende i 7,8,9 an. Trots att hennes attityd var något annat så tog jag ursäkten för vad den var. Jag har inte varit sur på henne ändå, men det var skönt att få komma underfund med att det egentligen inte var jag. Med tanke på hur många som lämnat mig har jag undrat om det verkligen varit jag eller på grund av andra.. Återigen har jag fått bekräftelse - det var aldrig jag, det var dem. Samtidigt glädjer det mig. Hade jag aldrig blivit den jag är nu, så hade jag inte stått med det liv jag har idag och jag vet att jag ofta klagar och har ett deprissivt beteende, men det är bara så jag är. Det betyder inte att jag inte är lycklig. Jag har många ljuspunkter. Punkter som bara jag känner inuti.. och på det får jag upprättelse. Jag får höra att det inte är jag och det släpper lite av bördan på mina axlar.

Söndagen var lika svår som den alltid är. Jag vaknade tidigt och gjorde vad jag behövde. För att sedan försöka kontrollera mitt humör satte jag mig ned med mina tavlor medan mamma åkte iväg. Penseln åkte fram och lasyren rann ut över tavlan medan jag föste penseln fram och tillbaka. Det var snart dags och packa - och flytta - igen. Jag lugnade ned tankarna på detta konstnärliga vis. Jag har aldrig kunnat rita eller måla på riktigt, men att måla tavlor svart är inte särskilt svårt. Jag bäddade ut tidningar under de blöta tavlorna och tänkte att de skulle få torka under veckan jag inte är här. Ett par minuter senar gnuggade jag bort den svarta färgen som satt sig på ben och händer. Vattnet var nästan skålhet mot min hud. Det gjorde inte så mycket. Det gjorde kroppen lite lugnare och lite varmare. Efter det visste jag att jag inte kunde rymma längre. Jag satte den tomma väskan på sängen och stirrade länge på den.
- Vad behöver jag med mig?
Tankarna stod stilla. Vad är det jag behöver?
Jag satte mig ned och såg mig omkring när jag såg sminkväskan.
- Ah!
Jag slängde ned den i väskan och reste mig för att plocka upp saker som små häften och böcker. Någon film åkte också i. Jag stängde igen väskan och bestämde mig för att det fick räcka och tog sedan tag i datorn och lade försiktigt ned den i datorväskan. Skolväskan var lika full som alltid så jag lyfte den i ett ryck och drog den med mig ut i bilen.
När jag kom hem till pappa ville jag bara lägga mig i sängen och göra klart läxan jag hade kvar, men när jag möttes av ett iskallt, släckt rum , fyllt av kläder kände jag stenen sätta sig i halsen. Något så litet kunde rubba min stämning och jag kände hur det brusade upp inombords. Jag började vaka av och an i rummet och satte tillslut på filmen jag skulle sett och började städa. Jag hann bara kasta ut resten av grejerna som fyllde garderoben innan pappa kom. Han tände lampan och satte på elementet. När han kände av min stämning smittade den snabbt av sig på hans. Jag kände hur jag såg ut, men kunde inte ändra på det för tillfället. Jag försökte lugnt förklara för honom att jag inte orkade med det. Det fanns inget rum för mina kläder heller som dessutom ligger nedknycklade på golvet.. Han började diskutera utan att jag riktigt hörde vad han sa och plötsligt drog han under kläderna som hängde på räcket på två olika håll. Sådär.. Nuuuuu fanns det ett mellanrum på tjugocentimeter till mina kläder. Ilskan brusade upp ytterligare en bit och stenen i halsen som hindrade mig från att explodera började röra på sig. Jag gick in på pappas rum och låtsades vika några strumpor för att behålla lugnet. När pappa började bli mer högljudd svarade jag med samma attityd och innan vi visste av det var vi satta i ett blåsväder. När han räckte fingret åt mig fick jag nog och smällde igen dörren. Det var lika förnedrande varenda gång. När vi än bråkar så är det antingen.. "Passar det inte så stick" eller "dra åt pipan".. Och det kändes så oerhört frustrerande. Jag blir lika ledsen varenda gång. Trots att det har med mig själv och göra till stor del också. Jag har börjat förstå att vem det än är som höjer rösten åt mig.. så förlorar jag respekten för den människan. Jag har börjat förstå att det gör att jag bli svart i ögonen och beter mig .. förjävligt. Men samtidigt som jag visar attityden - muren jag använder för att skydda mig, så känner jag en oerhörd ledsamhet för att jag ens ska behöva.. Speciellt mot min pappa. Min egen älskade pappa. Och det värsta är väl att jag inte riktigt förstår varför.. eller vad som hänt. Min pappa var min bästa vän och min ljuspunkt.. Men plötsligt började hans humör svänga om i rundeller och hans åsikter blev för ståndaktiga för att jag skulle kunna förstå dem. Med hans förändring, och med tanke på min utsatthet skärmade jag av mig. Jag känner mig inte insatt i en bubbla, men jag känner mig insatt i en verklighet som jag väntar på att någon ska komma in i. Det är väl som att jag hade kunnat gå i byn under en ljusdag och omringas av folk, men jag skulle inte ha märkt det, för jag känner mig så ensam att det lika bra hade kunnat vara tomt. När vi tillslut blåst av oss och en stark klippa stod emellan fick vi båda två medicin så det räckte. Jag tror tillslut att pappa började lyssna och förstå och även om det inte var genom mig så var det åtminstone äntligen tillräckligt för att han kanske skulle stanna upp. Tårarna hade börjat rinna längs mina kinder och jag stod återigen redo att gå med packningen i hallen . När jag tillslut började öppna munnen fann jag saker som rann ut som jag inte riktigt var beredd på. Saker som inte hade med honom att göra, utan mig själv. Det började rinna ur saker ifrån mitt självdestruktiva beteende och pappa började äntligen se sig själv i mig igen. Han förstod att vi kanske blivit så lika att vi krockar. Men jag vet också att vi är två om detta. Jag har saker dagligen som är normalt för en tonåring, svårigheter och saker som sårar mig.. och trots att jag har attityd mot honom så vet han att han också har det. Han klarar inte av när saker inte riktigt gynnar honom och hans ilska kan gå ut över mig. Om jag skulle komma till honom någon gång efter att han bråkat med sin flickvän så skulle jag fått smällar som inte var menade för mig. Det var egentligen som hans flickvän sa själv till mig en gång.. "Det är som att han pratar med en spegel".

Nu har jag förstått att även det gör jag. Jag ser mig omkring dagligen för att se vad det finns jag kan göra. Jag anpassar mig till vad andra vill och saker de vill göra, även om jag inte vill det själv. Jag går ut och accepterar att en kille kysser mig, om så ens för en kväll.. medan det jag egentligen tänker är.. "Varför anpassar inte ni er till mig? Varför frågar ni inte vad jag vill? Bryr ni er om mig? Kommer ni kämpa för mig om det är något, såsom jag kämpar för er?.. och  "Kyss mig om du vill det, men lämna mig inte efter det, för närheten är det jag saknar mest". Jag vet om allt detta. Jag har förstått att jag håller uppe en mur i sådant försvar, samtidigt som jag har svaga punkter som folk trycker rakt på och utnyttjar. Jag måste säga åt mig själv att det får vara nog nu. Jag kan inte göra gått för alla andra, om de inte gör gått för mig också. Jag måste sluta försöka. Det är svårare än man tror, för har man inte varit ensam så länge som jag, på ett sådant sätt som jag är.. så finns det ingen som kan förstå hur de än försöker. Så det är väl där jag måste börja sluta. Sluta be folk förstå.

Det är svårt att vara omtänksam. För man kan bli så omtänksam att man inte längre vill folk väl, utan istället gör det för att be om accepterande. Det är en oerhört skör linje. Båda tankarna är vackra. Men det handlar om att få veta att man är bra som man är.. och egentligen ligger det hos en själv och inte andra.

Så det första jag gjorde denna måndag morgon var att gå upp klockan sju när jag egentligen skulle upp tio. Gick ned i vardagsrummet och drog på mig rejäla träningskläder och satte på en inspirerande film såsom "Braveheart" och ställde mig på crosstrainern i 25 minuter. Skönt nog kändes inte det inte som att det tog fysiskt på kroppen under träningen, men svetten rann precis som den skulle. Det kändes som att det räckte som ett morgonpass och jag tog sedan ett glas vatten medan jag fylldes av Williams Wallace inspirerande tal. Resten av dagen har jag hållt mig aktiv. Jag kom hem och körde ytterligare en tjugo minuter. När det var dags för städning powerwalkade jag dit och städade sedan så jag svettades och powerwalkade hem. Det kändes skönt att hålla sig aktiv under en hel dag, men det kändes ändå inte som att kroppen påverkats.. Men det kanske jag inte vet förrän imorgon? Middagen njöt jag av - pastasallad med lax. Muuuums! Det kändes om att det var rätt att äta samtidigt som det var så gott att jag verkligen kunde njuta. Jag blev snabbt mätt och log för mig själv när jag kände att sötsuget satte sig in och jag stod emot..  Mot kvällen blev det svårare. Jag började gå fram och tillbaka till skafferiet men hittade ingenting att snutta på. Tillslut gick jag med på ett göra ett beskt te som jag ändå inte drack upp, men som höll mig borta från sötsuget.. och jag ler nu när jag lägger mig och känner hur tröttheten börjar ta sig in.

Det enda jag kan göra för att verkligen må bättre är att ta tag i mig själv. Det är det enda. Efter det kan jag börja ta tag i annat.. Så i minst tre månader nu kommer min fokus ligga på mig själv, min träning, kost och min skola. Vad det bidrar med får vi se i längden.. men en förändring kommer. Det vet jag.

"För att kunna älska andra måste du älska dig själv.."


Jag ber om ursäkt för mina dåliga uppdateringar men jag hoppas att ni förstår att livet utanför tar mer energi än man tror.. men detta kanske gottgör lite av dagarnas förlust. Mer kommer imorgon, så jag hoppas ni tittar in.

Sov gott.

L.