Missnorman

Min kropp har börjat säga ifrån, men när jag väl lyssnar så följer den inte med i mina val. Tröttheten tar så lätt över och när jag väl lägger mig för att vila vill den inte somna.. Så när jag hörde min pappa komma in imorse för att hämta hundarna förstod jag att klockan var 6 på morgonen. Det var dags för mig att gå upp och jag hade ännu inte somnat. Jag grät nästan, jag ville inte, jag kunde inte. Så kroppen somnade om efter en timme och med dagen har jag nog vilat ut lika mycket som jag behövde. Jag fick saker gjort. Jag plockade undan på mitt rum och rensade gamla papper. Postade post,tvättade kläder,lagade mat och bara gick för mig själv. Det är oerhört helande att gå i sina egna fotspår och bara höra sig själv och inget annat. De sista minuterna jag fick över ställde jag mig på crosstrainern och körde lite hårdare än jag gjort under gårdagen. Det började kännas mer i benen och kläderna började klibba sig på kroppen. Ingen musik triggade igång mig och ingen film tog min uppmärksamhet. Jag var helt inne i träningen och försökte övertyga mig själv om att jag kunde mer och för varje räknad minut gick det. Jag satte mig sedan ned och andades djupt innan jag tog mig en varm dusch. Oliver överraskade mig. Han berättade att han var påväg in till stan för att träffa mig. Jag log beundransvärt åt hans sprudlighet. Jag hörde att han såg fram emot det. Jag var snabbt i ordning och flög fram mot Malmö i den mörka eftermiddagen.

Att sedan se Oliver och känna hur min blick fick värme i sig när han log mot mig gjorde att dagen kändes bättre. Jag bjöd på middagen denna gången - jag hade tydligen gissat mitt i prick när jag tog honom till Subway och han nöjt förklarade att det var hans favoritmat. Jag log lite för mig själv. Det kanske bara var en gissning, men det var åtminstone rätt gissning. Han påpekade att jag verkade stressad, medan jag själv kände att jag bara njöt. Mina kinder blev lite röda när maten flög ned på mina ben och spred ut sig över kläderna. Jag suckade när såsen sprutade och gav mig fläckar över både panna, näsa och haka men skrattade bara med Oliver när han log åt min klumpighet. Resten av kvällen lade sig som snön på marken.. Det tog sin tid, det var kallt men också oerhört mysigt. Han såg på mig med samma blick som alltid och jag skrattade tillslut varmt till svar. Vi tog oss ut i kylan och njöt av en varm chailatte. Att det var sista dagen vi skulle se varandra tänkte vi nog inte riktigt på, vilket var rätt skönt ändå, för det var inte sorgsenhet utan ren glädje. När kylan bet för hårt på kroppen värmde vi oss på olika affärer. Tillslut kom vi fram till stationen där vi lyckades få fram ännu fler ögonblick som väldigt få har. Han överraskade mig med sina låtar och klumpen i halsen var snabbt framme. Oliver har ett sätt att få folk att se fel sida av honom. Han ger ett intryck av att vara en skrytare och lite av en lekare. Jag ser dem också och jag får framförallt höra om dem, men han vet att jag inte reagerar på det. Hans mur åker ofta ned och jag får se precis det inte många andra ser. Vem han verkligen är. När han spelade sina låtar såg jag ännu en sådan sida. Jag kände mig stolt över honom. Han rörde verkligen mig denna gången och när han mötte min blick visste jag att han blev rörd av min reaktion. Han kom snabbt in på annat spår och jag drog inte in på något för att ändra på det. Det är så vissa är. Även han. Och det är okej.  Tiden gick sedan fortare igen och plötsligt stod vi på stationen för att säga hejdå. Han är inte den som avslutar med ett långt tal och en lång avslutskram, utan han lättar på stämningen och säger "Jaja, gå på bussen nu, dörrarna är öppna".. Haha.. Men han förstod att jag skulle sakna honom så han tog mig i sin famn och satte sina läppar mot min panna. "Ta hand om dig."    "Jag tänker inte säga hejdå än" log jag tyst. Jag omfamnade honom lite hårdare och kände att han nuddade vid min panna med sina läppar igen. "Hejdå Louise".
Jag såg honom sedan gå iväg. Den gråa rocken med kepsen på huvudet. Det är inte förrän jag sitter på bussen som jag ser att jag gått på fel buss och springer ut igen. Jag hann inte ikapp honom innan han var borta, så de sista minuterna väntade jag själv och gick sedan på värmen i rätt buss. Och nu ligger jag här.. och är så nöjd med dagen som varit. Oliver gjorde den mycket bättre än jag kunde föreställa mig. Jag vet nämligen att väldigt få personer är vänner med oliver. Jag vet också att det finns dem som inte tycker om honom. Och jag vet att jag är en av de få som älskar honom.

Oliver flyttar till Finland på lördag.. Varav meningen var att det skulle kännas sorgligt idag, men det blev tvärtom. Idag är det sista gången jag ser honom på ett halvår. Jag är glad att han åker. Det känns som att alla andra åker innan jag själv gör det. Men man ska göra något av sitt liv och att avsluta det såhär är ändå super, för nu har vi haft en dag tillsammans som varit magisk, lugn och mysig.. och nu har vi ett minne bättre än dem flesta!

Så nu ligger jag i min säng och känner att tröttheten kanske kan ge med sig idag och låta mig vila. Så jag tackar för mig och sänder värme till er andra.

Sov gott. Med huvudet på kudden och kroppen under täcket kan det inte bli bättre.

God natt.
Louise.