Missnorman

Jag vet inte varför jag har varit så sur den senaste tiden. Jag har förstått att jag omedvetet har varit off - både emot vänner och mot familj. Det första jag gör när jag kommer hem är att låsa in mig på rummet, för att inte behöva småsnacka . Med sorgsenhet kan jag säga att det är det sista jag orkar med och jag har ingen aning om varför. Jag känner mig hemsk, emot min mamma speciellt, som alltid är glad och positiv och som vill små prata medan jag bara vill kunna komma in genom dörren och få sköta mitt eget och när man förklarar det och säger "Mamma.. inte nu bara.. " så värker det direkt i hjärtat, när man vet att det är hon som alltid ställer upp och som fixar det mesta av det jag behöver, men för att inte vara otrevlig och för att inte .. bryta ihop så vet jag att jag gör rätt när jag ger mig själv det utrymmet jag behöver. Omedvetet, har jag tydligen varit likadan emot mina vänner. Jag har inte haft humöret uppe som jag brukar och jag har inte varit taggad inför kvällarna som vi har planerat .. och omedvetet har jag tydligen inte riktigt varit med. Jag vet att jag har känt mig sliten och trött och... kanske ensam? . . Jag menar, det är inte lätt. Jag har.. någon sorts ilska inom mig som tar över till och från och det är då jag behöver ensamhet, men när det går över och jag ligger där i sängen, med täcket om mig och huvudet på kudden och känner hur tomt det känns och hur liten jag känner mig, så förstår jag att det kanske är två armar och en kropp intill mig jag behöver.. Och jag vet.. att man inte ska.. "Shoppa inte kärlek när man längtar".. och jag letar inte, utan jag vet att om det kommer så kommer det, men efter snart ett och ett halvt år av ensamhet så är det klart att... det omedvetet kanske påverkan beteende och humör... Och egentligen vet jag inte varför jag känner av det ,eftersom jag älskar att vara ensam, men det är olika sorters ensamhet.. Att gå omkring ensam hemma och ta en dusch med hög musik i bakgrunden och göra mat för mig själv och att sedan sätta mig ned i lugn och ro och sedan .. bara lalla för mig själv, då är ensamheten det bästa jag vet. Men när man går där.. så är det som att man gör sig i ordning för någonting som kommer och det hade varit skönt om man hade haft en pojkvän som hade kommit i slutet av kvällen, då när man är medveten och längtar efter att ligga intill honom igen..  . Jag låter som vanligt egoistisk nu eftersom det bara handlar om mig, för jämfört med vuxna så är det här ingenting. De jobbar ifrån klockan 7 på morgonen till 7-8 på kvällen och ska sedan hem och laga mat åt barnen, städa och tvätta.. Betala räkningar osv.. .. De har inte tid till sina favoritprogram, utan de får prioritera annat medan jag sitter och klagar på att jag känner mig sliten över ett fåtal prov och lite extra läxa?
Bortskämd..? Kanske.    Förvirrad? Utan tvekan.   Och det kan väl inte vara fel att be om något extra? Jag vet att jag själv alltid gör det, står och tittar ut i fönstret och väntar på något som inte kommer, men jag håller inte ögonen öppna helt heller, utan jag vet att om det kommer så kommer det kännas som elektricitet genom luften.
Och jag är inte deprimerad, inte överhuvudtaget och inte ledsen.. Jag är bara inte på rätt ställe. Och det är väl som skrämmer mig lite. Allt jag måste göra innan jag kan ta mig till det stället som väntar på mig. . och att jag inte vet om jag kan ta mig dit.

Jag har ett bra liv. Jag har en fantastisk familj som älskar mig och som ständigt frågar hur jag mår och som tar hand om mig och vars kärlek jag vet är oändlig.. , men jo .. Det har varit många nedförsbackar.. och det är barndomen som gör en till den man är, till stor del. . Och vår har varit jobbig.. Det är mycket som folk inte har sett och mycket som folk inte har förstått, även dem som har stått en närmst.. Och på dessa problemen, som enbart finns inom våra väggar, så ligger det vanliga tonårsproblem, killar och skolproblem .. och det är kämpigt och det lämnar spår och när folk som är nära inte ser, hör eller förstår så blir det ännu värre och tillslut stänger jag av mig ifrån de problemen som står mig närmast för att jag inte orkar hantera dem. Och det är ändå ens familj .. Man ska ta vara på sin familj. Problemet är inte det viktigaste att prioritera, men jag vet om att man inte alltid kan rymma, man måste möta problemen för att kunna lösa dem.. Och gör man inte det så kommer det alltid finnas en knut i vägen..  Men jag vet också om, att oavsett vad eller oavsett vart jag ska, så är "Jag älskar dig" alltid det sista jag säger till min familj innan jag går någonstans, eftersom man aldrig vet vad dagen kan ge.. och om det någonsin blir så att någonting händer - en olycka eller någonting annat, så är det dem sista orden som har räknats. Familjen är alltid viktigast och jag har en familj som älskar mig, en tonåring till lillebror som har det jobbigt med sitt just nu men som jag kommer göra allt för att skydda. Och jag har föräldrar som älskar mig, men som knappt kommer överens.. Och jag har väl insett den sista tiden att det tar mer på krafterna än man tror. Kommunikation är viktigt, men jag vet också att när det inte fungerar mellan människor så är det bättre att dem inte pratar alls.. Oavsett, så älskar jag dem, och jag vet att dem älskar mig. 

Jag har vänner som verkligen .. gör allt för mig. De älskar mig, för precis den jag är .. och de ställer upp när det än behövs. Jag har vänner som tycker om mig oavsett hur jag ser ut och jag har vänner som uppmuntrar mig och hjälper mig, när det gäller mål jag försöker nå och det finns människor som tror på mig. Det finns vänner som skulle springa till mig på två minuter så fort någonting skulle gå fel.. Det finns vänner som med ärlighet säger att jag är vacker som jag är. . och det finns vänner som ser vem jag är och som känner den jag är och därför ser de mer av mig än jag har förstått.. Och det är nog den största tryggheten som finns. Att känna hjärtat värmas av den kärleken. Att förstå, att det verkligen finns människor som älskar en. De vet om att jag är den sortens person som hellre tar på mig skuld än ger andra.. och en liten väckarklocka ringde igår och fick mig att inse att jag har varit för snäll och det är därför människor leker med mig.. Men hur gör man? När man hatar bråk och hellre tar på sig skulden än och låter bråket ta svängar? Hur gör man när man vet att de andra har gjort fel, men när man inte vill att dem ska må dåligt? Jo, man tar på sig skulden .. Hur gör man när man inte vill förlora någon men inte vill förstöra något för någon annan?Offrar sig själv och det är vad jag har gjort.. Och då är jag så fridfull när jag vet att det finns människor som står bakom mig, redo att fånga mig om jag faller, som lindar om mig om jag fryser eller sätter plåster på de små såren .. Och det är konstigt, det låter som att jag älskar mina vänner mer än min familj ,men .. Kärleken för ens familj är ogenomtränglig.. Den här kärleken, till mina vänner.. är något annat men lika stark. Viktig,..  obeskrivlig .. Man blir mer beroende av dem, än av sin familj. Och kanske, bara kanske, är det därför man drar sig mer till dem, för att dem ser lite mer än man vill att ens föräldrar vill ..

usch, det har varit svårt att skriva ut mycket av det här då det bara är procentdelar av vad som finns i mitt huvud, men för att trycket skulle släppa så var jag tvungen att dela med mig..  Nu ska jag packa och sedan är det dags för bytesvecka. I'll get in touch soon .

xoxo.
L.