Missnorman

För att inte överrösta alla er andra med negativa tankar och alla jobbiga känslor, är det inte bättre att skriva på ett tag. Jag hatar att ta pauser, just för att jag förlorar så mycket på det. Men jag känner att jag inte ger er någonting just nu. Inspirationen är låg, hjärtvärken är oerhörd och orken låg. Det är inte så jag vill göra mig själv till. Jag vill visa inspirationen som jag hittade i mina bilder för några veckor sedan. Jag vill lära mig att gå upp på egen hand, med säkra steg och lära mig att leva utan tilliten till andra. Bara mig själv. Jag vill visa er att jag kan må bra. Och jag vill låta mig själv må bra.

Som min fina vän Josefin skrev till mig.. " Som du sa en gång till mig Louise, man kommer aldrig känna innebörden av lycka, om man inte upplevt sorg. Det är så sant. Jag älskar dig och önskar jag kunde göra mer för dig. Men jag finns här för dig. När som".. Och i de orden.. påminde hon mig själv om vad jag försökt påminna alla andra. Jag har alltid sagt åt andra att ta sig upp, att livet kommer fortsätta, att smärtan bara blir en del av en. Jag säger så mycket för att andra ska må bra. Jag har trott på att det fungerat. Men det var inte förrän jag fick den smärtan som jag har nu.. Som jag förstod hur svårt det verkligen är. Men så kom jag på mig själv med.. att jag borde vara glad över att jag har ont. Det innebär att det har gjort ont att förlora någon, för att personen betytt mycket. Det innebär att det känns sorgligt, för att det har varit så bra. Jag är så glad över att det gör så ont, för det innebär att det har gett mig lycka. Lycka, drömmar,mål, kärlek, tro, hopp, självkänsla och så mycket mer. Den personen fick mig att leva. Men jag måste ju inse.. att inte någon annan ska få mig att leva. Utan jag själv.

Så det är med sorgens ord jag säger att jag har ont, men det är med lyckans lättnad jag säger att dem är värda det. Och jag lovar er.. att jag kommer komma upp igen. Och jag kommer göra det snart.