Overklig vecka
0kommentarer
(Bilder längst ned för de som inte orkar läsa..)
Varenda dag som passerat den här veckan har inte haft ett namn. Jag har inte räknat dagen som kommer och inte varit medveten om vilken värld jag levt i. Dagarna har innehållit så pass mycket att jag glömt lägga märke till detaljer. Förr skrev jag så mycket, i så långa rader och med så starka uttryck. Förr kunde jag tala med självklarhet då jag visste vem jag talade till. Men min person är borta. Och jag har inte tänkt på det på hela dagarna. Jag har inte längre lagt märke till detaljer, personer, dofter eller händelser. Jag har varit där och efteråt påkommit mig själv med att det är något jag vanligtvis så intensivt brukar utgå från. Plötsligt stängde jag händelsen när det väl skett. Jag insåg att det är såhär det är att skriva för sig själv. Man letar inte inspiration för andra, utan man tar det man själv behöver för det.
Jag skulle så gärna vilja säga att verkligheten hunnit ifatt mig, men det skulle vara en stor lögn. Jag har hållt mig så långt ifrån dagarna som möjligt och funnit både arbete, skolan och människor som främlingar. Till och med aliens. Det känns som att man går emot sina värsta fiender när man går mot skolan. Ångesten har varit enorm, tryckt på mig, gett mig illamående och oro. Jag släppte den den här veckan och när det blev klart för mig att det var fredag så insåg jag att jag hade tagit en långhelg.
Jag har alltid känt såhär. Före andra. Redo för annat. Jag har alltid känt mig redo för ett annat liv. Jag har alltid velat mer.. och att sitta vid en bänk och lyssna på meningslös information är för mig så onödigt och hade jag fått.. så hade jag varit härifrån vid första plan. Om bara ett par månader är det så och jag vet därför att jag måste stanna kvar. Och min instinkt skriker till mig och stegen har tagits dit, men utanför skoldörren är panikkänslan som störst, som att den hugger mig med dova slag och jag kan av den starkaste känslan därför inte gå in. Jag önskar någon kan förstå det, men jag vet att slutordet bara blir "Du har så kort tid kvar, håll ut och gör vad du måste." Och jag tänker så, jag vill göra så. Självklart. Skulle aldrig få för mig att hoppa av. Men någonting tar kål på mig och jag letar efter det, som en nål i en höstack. Denna onda cirkeln som omringat mig precis som livet självt.
Döden har omsvept mig, återigen två gånger den här veckan. Så smärtsamt och så oerhört ledsamt. Men med självklarhet och med instinkt som får en att leva. Det är oerhört märkliga känslor, dödens känslor. Man vet om att det är sista gången man får se någon, höra någons röst, känna någons doft, se i någons ögon och trots att man slutar veta av någons existens, fortsätter denne leva som man själv gör. Man är rädd och man är sorgsen, men man är levnadsglad och förstår livets innebörd. Man förstår att man borde leva mer.
Trots att min vecka tagit avstånd från verklighet och betydelse, så har jag inte slutat leva. Jag har ständigt haft människor omkring mig, hittat på massvis med saker och haft oerhört roligt. Gamla vänner har gjort mig sällskap och fått mig att skratta till tårar, gett mig närhet jag inte fått på länge och gett mig liv på ett annat sätt ingen annan gör. Musiken har varit olik men så hjälpande. Jag har mått så bra med dem att jag velat vara med dem varenda sekund, så det har jag verkligen varit. Jag har sovit på deras soffa för att få vara med dem när jag vaknar. Jag har varit vaken nätterna långa, för att få va med dem tills dem går. Jag har velat leva när de har varit nära och i det ögonblick de kommit in genom dörren har jag varit vid liv och i det ögonblicket de gått har tystnaden tagit sin plats.
Jag lever två olika liv på två olika sätt. Jag lever verkligheten som är ett måste, ett påfrestande med skola och ansvar. Med människor som bara tvingar en och inte ger en välmående. Och jag har levt livet med människor som tar bort mig från ansvar och måsten, som ger mig levnad, glädje och musik. Jag lever med olika personligheter som krockar och inte går ihop, men som jag på något sätt lyckas finna mig själv i. Mitt liv innehåller så mycket som är annorlunda och jag kan inte ens förklara varför jag går ihop med allt.
Pappa har kommit hem från Nashville. Han har gett mig en gitarr och en amerikansk flagga som pryder både min hylla och min tröja.. Gitarren har jag plinkat på under kvällen men har efter tidiga förhårdnader lagt den åt sidan. Vår hälsning som jag längtat så mycket efter gick inte riktigt som beräknat, det blev istället höjda röster och många tårar från min sida. Min kropp spenderade dagen i sängen med långa tårar och ingen ork. Slutligen slutade allt med en kram men smärtan var inte mindre. Han förklarade att varenda människa i Nashville är precis som jag. Han sa att jag är pinnsmal jämfört med dem i Usa.. Han sa att det inte finns något ställe som är så mycket "hem" som Nashville kommer vara för mig. Han sa att jag skulle ta London och gånga det med tio. Jag log i tanken på vad han kan ha upplevt. Där är pappa en av de få som förstår, vad jag menar när jag säger komma härifrån. Jag menar inte att rymma, jag vill bara hitta min egen plats.
Jag älskar att leva på egen hand som jag gör. För mig spelar det ingen roll att jag inte har kontakt med omvärlden. För mig spelar det ingen roll att jag ligger en hel dag i sängen. För mig spelar det ingen roll om jag gör middag kl 15 eller kl 21. Jag älskar att jag inte behöver anpassa mig efter andra.. och jag älskar dagar som dessa då jag är medveten om att jag förr inte kunde göra vad jag ville, men att jag nu kan det. Det hjälper lite att jag är ensam, men att det känns som att jag har sällskap. För dagar som dessa, då jag gjort lite mysig kvällsmat, tänt ljus överallt och satt igång min favoritserie.. så känner jag mig inte ensam eller omgiven. Det känns bara bra.
Jag skriver inte längre för någon annan. Jag lever.. inte längre för någon annan. Jag blev rädd idag, när jag läste mina gamla texter och insåg att jag inte en enda gång tänkt på människan som varit mitt livs viktigaste människa. Det skrämde mig ännu mer när jag grät över livet med pappa och inte nämnde honom. Har jag glömt honom ? Eller stänger jag bara ute för att det gör ont att leva för honom när han inte vill? Jag vet inte riktigt vad svaret är. Men som min pappa sa den dagen han försvann "Du måste sluta ge ditt hjärta till människor som försvinner. Om han är din bästa vän, så kommer han tillbaka. Om han inte gör det så är han inte den du vill att han ska vara." Och så är det.
Det är lite som att man vaknar på morgonen och låter dagen vara vad den vill. Vartenda erbjudande jag har fått den senaste tiden har jag tackat ja till. Jag har verkligen inte sagt nej till en enda gång och det har känts bra. Det känns som att man ständigt är på gång, rör sig och som att dagen får något att göra. Men guess what..? Det gör den inte. Den går bara i cirklar. Det är som att man går runt och runt och letar och hittar ingenting.
När jag känner så tänker jag på fantomen på operan. Jag tänker på att John Owen Jones som spelade min fantom slutar i Mars och att jag därför bestämt mig för att spara ihop till en London resa, själv eller med någon, bara för att se den en sista gång med John och en första gång med Peter Jöback. Jag ska , bara för att det får mig så välmående.
Min tavla på väggen är äntligen färdig. Den är fylld med bilder på folk jag har omkring mig just nu, texter från mina favoritböcker och filmer, bilder på skådespelare jag älskar och hyllar och även på musiker som förändrat mitt liv. Det fanns även en hörna med någonting mer, men det är borttaget och nu fyllt med bilder på mina pojkar - Sandi, Genc och Ahmed som gav mig dagar fulländade av välmående.
Det börjar bli riktigt kallt i Skåne. Regnar ständigt, med blåsande vind och kyla på ingång. Min värme i huset är påslagen tillsammans med massa ljus.. och trots att vi ligger sju människor i sängen och ser film så värms det inte upp. Nu är jag dock ensam och känner av kylan extra hårt. Ett extra element ska sättas på, trots att jag vet att det blir så äckligt varmt. Regnet drar på ordentligt därute och himlen är fylld av färgade moln, något åt det gråröda hållet. Igår var kvällen dock stjärnklar och jag satt hemma, redo med en varmchoklad, en filt och lite fika utanför dörren när jag kollade igenom meteorregnet. Jag förväntad ju verkligen mig en svärm, men så var det inte.. men när jag under en timmes tid sett 5 stjärnfall kände jag av magin det medförde. Någonting annat gav det åtminstone. Jag glömde önska mig någonting - jag är inte riktigt närvarande och glömmer bort detaljer som egentligen finns. Men det gör väl ingenting, det är väl inte sant ändå. Eller?
Helgen har varit festfylld och människomassiv och skrattfylld och jag längtar redan till nästa gång. Jag längtar framförallt efter grabbarna som gett mig så mycket glädje, så mycket musik, så mycket kramar och så mycket kärlek på så kort tid. Grabbarna som på något sätt blir som ens brödrar, beskyddande men älskande.
Jag vet inte riktigt vad som väntar nu. Jag sitter och kliar mig i ansiktet och försöker intensivt komma på mer att säga, då jag vet att jag har så mycket mer som ligger. Men jag har fått ut allt jag hittar och tänker därför lägga mig med mina tre böcker och börja läsa. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken jag vill läsa så istället läser jag lite olika kapitel från varenda bok varenda kväll. Haha.. Fantomen på operan får stå på i bakgrunden, bara för att göra mig sällskap och harmonisk..
Gymkortet är köpt. Maten är inhandlad för ett par dagar. Middagen är äten. Duschen är tagen. Läxan ligger någonstans i garderoben och morgondagen väntar. Jag har ställt klockan på extra tidigt, bara för att få göra mig i ordning i lugn och ro och för att få läsa ikapp mig lite. Jag vet inte hur mycket jag missat och jag orkar inte oroa mig över det.
Tja, jag tror det mesta är sagt. Hoppas det är förståeligt. Jag blev så pass trött nu att jag bara kan lägga mig ned. Jag längtar efter täcket, jag fryser, vill läsa, lyssna på regnetsröst och höra min fantom sjunga för mig..
Mitt liv är magiskt ibland.. och det är den magin jag vill leva för. Den magin jag en dag ska hitta.
God natt
L.
A picture can say more then a thousand words.
Just one of those days with the best of the best.
Inspiration at home, just a sunday night
Gaming night at Steffie
Ahmeds morgon hälsning
One of those sunny days I find inspiration with my camera
and I end it with a reminder of London.. sittin at the restaurant, lookin out on the streets.. lovin where I'm at
Varenda dag som passerat den här veckan har inte haft ett namn. Jag har inte räknat dagen som kommer och inte varit medveten om vilken värld jag levt i. Dagarna har innehållit så pass mycket att jag glömt lägga märke till detaljer. Förr skrev jag så mycket, i så långa rader och med så starka uttryck. Förr kunde jag tala med självklarhet då jag visste vem jag talade till. Men min person är borta. Och jag har inte tänkt på det på hela dagarna. Jag har inte längre lagt märke till detaljer, personer, dofter eller händelser. Jag har varit där och efteråt påkommit mig själv med att det är något jag vanligtvis så intensivt brukar utgå från. Plötsligt stängde jag händelsen när det väl skett. Jag insåg att det är såhär det är att skriva för sig själv. Man letar inte inspiration för andra, utan man tar det man själv behöver för det.
Jag skulle så gärna vilja säga att verkligheten hunnit ifatt mig, men det skulle vara en stor lögn. Jag har hållt mig så långt ifrån dagarna som möjligt och funnit både arbete, skolan och människor som främlingar. Till och med aliens. Det känns som att man går emot sina värsta fiender när man går mot skolan. Ångesten har varit enorm, tryckt på mig, gett mig illamående och oro. Jag släppte den den här veckan och när det blev klart för mig att det var fredag så insåg jag att jag hade tagit en långhelg.
Jag har alltid känt såhär. Före andra. Redo för annat. Jag har alltid känt mig redo för ett annat liv. Jag har alltid velat mer.. och att sitta vid en bänk och lyssna på meningslös information är för mig så onödigt och hade jag fått.. så hade jag varit härifrån vid första plan. Om bara ett par månader är det så och jag vet därför att jag måste stanna kvar. Och min instinkt skriker till mig och stegen har tagits dit, men utanför skoldörren är panikkänslan som störst, som att den hugger mig med dova slag och jag kan av den starkaste känslan därför inte gå in. Jag önskar någon kan förstå det, men jag vet att slutordet bara blir "Du har så kort tid kvar, håll ut och gör vad du måste." Och jag tänker så, jag vill göra så. Självklart. Skulle aldrig få för mig att hoppa av. Men någonting tar kål på mig och jag letar efter det, som en nål i en höstack. Denna onda cirkeln som omringat mig precis som livet självt.
Döden har omsvept mig, återigen två gånger den här veckan. Så smärtsamt och så oerhört ledsamt. Men med självklarhet och med instinkt som får en att leva. Det är oerhört märkliga känslor, dödens känslor. Man vet om att det är sista gången man får se någon, höra någons röst, känna någons doft, se i någons ögon och trots att man slutar veta av någons existens, fortsätter denne leva som man själv gör. Man är rädd och man är sorgsen, men man är levnadsglad och förstår livets innebörd. Man förstår att man borde leva mer.
Trots att min vecka tagit avstånd från verklighet och betydelse, så har jag inte slutat leva. Jag har ständigt haft människor omkring mig, hittat på massvis med saker och haft oerhört roligt. Gamla vänner har gjort mig sällskap och fått mig att skratta till tårar, gett mig närhet jag inte fått på länge och gett mig liv på ett annat sätt ingen annan gör. Musiken har varit olik men så hjälpande. Jag har mått så bra med dem att jag velat vara med dem varenda sekund, så det har jag verkligen varit. Jag har sovit på deras soffa för att få vara med dem när jag vaknar. Jag har varit vaken nätterna långa, för att få va med dem tills dem går. Jag har velat leva när de har varit nära och i det ögonblick de kommit in genom dörren har jag varit vid liv och i det ögonblicket de gått har tystnaden tagit sin plats.
Jag lever två olika liv på två olika sätt. Jag lever verkligheten som är ett måste, ett påfrestande med skola och ansvar. Med människor som bara tvingar en och inte ger en välmående. Och jag har levt livet med människor som tar bort mig från ansvar och måsten, som ger mig levnad, glädje och musik. Jag lever med olika personligheter som krockar och inte går ihop, men som jag på något sätt lyckas finna mig själv i. Mitt liv innehåller så mycket som är annorlunda och jag kan inte ens förklara varför jag går ihop med allt.
Pappa har kommit hem från Nashville. Han har gett mig en gitarr och en amerikansk flagga som pryder både min hylla och min tröja.. Gitarren har jag plinkat på under kvällen men har efter tidiga förhårdnader lagt den åt sidan. Vår hälsning som jag längtat så mycket efter gick inte riktigt som beräknat, det blev istället höjda röster och många tårar från min sida. Min kropp spenderade dagen i sängen med långa tårar och ingen ork. Slutligen slutade allt med en kram men smärtan var inte mindre. Han förklarade att varenda människa i Nashville är precis som jag. Han sa att jag är pinnsmal jämfört med dem i Usa.. Han sa att det inte finns något ställe som är så mycket "hem" som Nashville kommer vara för mig. Han sa att jag skulle ta London och gånga det med tio. Jag log i tanken på vad han kan ha upplevt. Där är pappa en av de få som förstår, vad jag menar när jag säger komma härifrån. Jag menar inte att rymma, jag vill bara hitta min egen plats.
Jag älskar att leva på egen hand som jag gör. För mig spelar det ingen roll att jag inte har kontakt med omvärlden. För mig spelar det ingen roll att jag ligger en hel dag i sängen. För mig spelar det ingen roll om jag gör middag kl 15 eller kl 21. Jag älskar att jag inte behöver anpassa mig efter andra.. och jag älskar dagar som dessa då jag är medveten om att jag förr inte kunde göra vad jag ville, men att jag nu kan det. Det hjälper lite att jag är ensam, men att det känns som att jag har sällskap. För dagar som dessa, då jag gjort lite mysig kvällsmat, tänt ljus överallt och satt igång min favoritserie.. så känner jag mig inte ensam eller omgiven. Det känns bara bra.
Jag skriver inte längre för någon annan. Jag lever.. inte längre för någon annan. Jag blev rädd idag, när jag läste mina gamla texter och insåg att jag inte en enda gång tänkt på människan som varit mitt livs viktigaste människa. Det skrämde mig ännu mer när jag grät över livet med pappa och inte nämnde honom. Har jag glömt honom ? Eller stänger jag bara ute för att det gör ont att leva för honom när han inte vill? Jag vet inte riktigt vad svaret är. Men som min pappa sa den dagen han försvann "Du måste sluta ge ditt hjärta till människor som försvinner. Om han är din bästa vän, så kommer han tillbaka. Om han inte gör det så är han inte den du vill att han ska vara." Och så är det.
Det är lite som att man vaknar på morgonen och låter dagen vara vad den vill. Vartenda erbjudande jag har fått den senaste tiden har jag tackat ja till. Jag har verkligen inte sagt nej till en enda gång och det har känts bra. Det känns som att man ständigt är på gång, rör sig och som att dagen får något att göra. Men guess what..? Det gör den inte. Den går bara i cirklar. Det är som att man går runt och runt och letar och hittar ingenting.
När jag känner så tänker jag på fantomen på operan. Jag tänker på att John Owen Jones som spelade min fantom slutar i Mars och att jag därför bestämt mig för att spara ihop till en London resa, själv eller med någon, bara för att se den en sista gång med John och en första gång med Peter Jöback. Jag ska , bara för att det får mig så välmående.
Min tavla på väggen är äntligen färdig. Den är fylld med bilder på folk jag har omkring mig just nu, texter från mina favoritböcker och filmer, bilder på skådespelare jag älskar och hyllar och även på musiker som förändrat mitt liv. Det fanns även en hörna med någonting mer, men det är borttaget och nu fyllt med bilder på mina pojkar - Sandi, Genc och Ahmed som gav mig dagar fulländade av välmående.
Det börjar bli riktigt kallt i Skåne. Regnar ständigt, med blåsande vind och kyla på ingång. Min värme i huset är påslagen tillsammans med massa ljus.. och trots att vi ligger sju människor i sängen och ser film så värms det inte upp. Nu är jag dock ensam och känner av kylan extra hårt. Ett extra element ska sättas på, trots att jag vet att det blir så äckligt varmt. Regnet drar på ordentligt därute och himlen är fylld av färgade moln, något åt det gråröda hållet. Igår var kvällen dock stjärnklar och jag satt hemma, redo med en varmchoklad, en filt och lite fika utanför dörren när jag kollade igenom meteorregnet. Jag förväntad ju verkligen mig en svärm, men så var det inte.. men när jag under en timmes tid sett 5 stjärnfall kände jag av magin det medförde. Någonting annat gav det åtminstone. Jag glömde önska mig någonting - jag är inte riktigt närvarande och glömmer bort detaljer som egentligen finns. Men det gör väl ingenting, det är väl inte sant ändå. Eller?
Helgen har varit festfylld och människomassiv och skrattfylld och jag längtar redan till nästa gång. Jag längtar framförallt efter grabbarna som gett mig så mycket glädje, så mycket musik, så mycket kramar och så mycket kärlek på så kort tid. Grabbarna som på något sätt blir som ens brödrar, beskyddande men älskande.
Jag vet inte riktigt vad som väntar nu. Jag sitter och kliar mig i ansiktet och försöker intensivt komma på mer att säga, då jag vet att jag har så mycket mer som ligger. Men jag har fått ut allt jag hittar och tänker därför lägga mig med mina tre böcker och börja läsa. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken jag vill läsa så istället läser jag lite olika kapitel från varenda bok varenda kväll. Haha.. Fantomen på operan får stå på i bakgrunden, bara för att göra mig sällskap och harmonisk..
Gymkortet är köpt. Maten är inhandlad för ett par dagar. Middagen är äten. Duschen är tagen. Läxan ligger någonstans i garderoben och morgondagen väntar. Jag har ställt klockan på extra tidigt, bara för att få göra mig i ordning i lugn och ro och för att få läsa ikapp mig lite. Jag vet inte hur mycket jag missat och jag orkar inte oroa mig över det.
Tja, jag tror det mesta är sagt. Hoppas det är förståeligt. Jag blev så pass trött nu att jag bara kan lägga mig ned. Jag längtar efter täcket, jag fryser, vill läsa, lyssna på regnetsröst och höra min fantom sjunga för mig..
Mitt liv är magiskt ibland.. och det är den magin jag vill leva för. Den magin jag en dag ska hitta.
God natt
L.
A picture can say more then a thousand words.
Just one of those days with the best of the best.
Inspiration at home, just a sunday night
Gaming night at Steffie
Ahmeds morgon hälsning
One of those sunny days I find inspiration with my camera
and I end it with a reminder of London.. sittin at the restaurant, lookin out on the streets.. lovin where I'm at
Kommentera