Missnorman

Det har varit flertal gånger då jag varit inne, redo för att skriva igen.. Men så har jag tänkt "Äsch, varför? Det är bara bra om jag inte delar med mig av varenda detalj av mitt liv, om varenda dag eller varenda tanke. . Det kan vara bra för mig att inte göra det när jag egentligen behöver det" .. Så det har jag inte gjort. Hur bra eller hur dåligt det än varit.. och det har varit ganska skönt.. Man har inte analyserat lika mycket och lärt sig att det som man så gärna vill dela med sig av, kan vara bra att hålla för sig själv.    Det betyder dock inte att jag inte samlat på mig något. Jag känner att det ligger där, som på ett lager redo för att komma ut.

Dagarna har varit väldigt långa och många, ovanligt fina. Höllviken har varit levande och fyllt av folk. En morgon när solen lös och jag legat inne alldeles för länge sattte jag på mig mina fulaste kläder, min stora vinterjacka och gick ut i byn. Gömd bakom allt tog jag med min kamera och fotograferade folks vardag. Småsaker som plötsligt var så viktigt. Två flickor, förmodligen bästa vänner är ute en tidig morgon för att köpa oboy, jag gissar på en riktigt stor frukost med varm choklad i kylan.. samtidigt som ett par går förbi med en barnvagn, passerande ett äldre par som går arm i arm. Människorna är många och olika.. Att se de två personerna som fortfarande är unga, med nyskapat liv.. gå förbi de två äldre som levt ett helt liv ihop.. var på något sätt inspirerande. Och jag kom på.. hur folk inte uppskattar den tanken, att leva livet med någon. Att skapa sitt liv med någon. Att dela allt med någon och att göra allt med någon. Jag tror folk underskattar kärlekens vägnar.. och när jag såg dem, kom jag och tänka på att det alltid är det jag velat. Dela livet med någon.. och det kanske är därför livet är så tomt som det är, för att jag inte har det - än.

Solens strålar har nått Höllviken de senaste dagarna, förvånansvärt nog. Men kylan är påväg in så pass hårt att frosten ligger längs vägarna och fönstrena. Men folket är ute, mer än på länge skulle jag nog säga. Kvinnor är ute och söndagscyklar, flygplan cirkulerar, ungdomar som diskuterar, skrattar och pratar med handgester. Barn är ute och lär sig cykla, jag är ute och övningskör, gamla par är ute och går, hästar rider längs strandens kant, barnen leker på lekplatser.. Det är märkligt att hösten har mer liv i Höllviken än den här sommarn har haft. Byn känns ganska kall och stillastående, vinden är inte särskilt ihärdig med tanke på att kylan tagit över, men människorna gör allting levande och jag har i flertal timmar gått omkring och bara beundrat. Den lilla byn som på något sätt är gammeldags, söt och ändå hänger med i svängarna.





































'









Alla känslor känns förtillfället ganska stabila. Jag har varit så upp och ned gående den senaste tiden, utan att nå ett visst mål och har därför varit mer förvirrad och vilsen än någonsin. Men efter gårdagens begravning lärde sig kroppen att hantera dessa känslor på ett helt annat sätt. Jag tänkte på det i kyrkan, när jag satt med mina makabra liljor i famnen.. Dessa blommor har varit en liten knopp, med så mycket väntat innehåll.. och trots all den tiden det tar - så blommar de tillslut ut. Och så känns det nästan att vara på en begravning. Allting som legat inom en under den längre tiden släpps plötsligt ut.     Det var fint att få höra minnen, speciella låtar och danser som tillhörde henne. Folk ville nog skratta till vid olika tillfällen, i tal om saker hon sagt eller gjort, men just nu var såret så öppet att det gjorde lika ont varenda gång man mötte någons ögon. Det var som svårast när man hörde de fyra barnen hulka av gråt, men samtidigt.. Var allting frigörande. Och min kropp tillät sig att gråta på ett sätt jag inte gjort innan, den tillät sig att bli trött och färdig, den tillät sig känna det jag haft svårt att förstå. Och hur ledsen jag än var, hur ont jag än hade för Malin.. Så var jag där. Jag såg henne in i ögonen, jag fick hålla om henne, hennes familj.. Jag fick säga hejdå till hennes mamma och förklara att jag kommer ta hand om henne. Det är ovanligt att man får en sådan chans till att utge sina känslor, för så mycket kommer omedvetet.. och det är det som är det bättre. Jag vet inte om man säger att en begravning var bra eller fin, för det är inte riktigt rätt ord, men det var.. frigörande. Och jag är så tacksam, över att jag fick vara där.



Gitarren har stått i hörnet under ett par dagar nu, med fodralet om sig. Med allting omkring mig har jag inte ens tänkt på att jag haft det, men en vän berättade häromdagen hur hans två timmar av gitarrspelande är sådan terapi för honom. Allting lugnar sig och han blir klarsinnad. Jag försöker ta det rådet, men har svårt för att hitta tiden eller orken.

Att kroppen har tagit stryk känns mer än någonsin. Vissa gånger orkar jag inte ens ta steg när jag är ute och går, utan får stanna för att inte benen ska vika sig. Vissa gånger har jag trott att jag ska somna, just där på cykeln. Att vara så trött sätter en i en oerhörd obalans och vissa gånger har jag gnällt åt saker jag aldrig klagat på eller höjt rösten när jag inte ens varit upprörd. Det tar psykiskt på en att vara sådär, man börjar undra vad som är fel på en trots att jag vet att det inte är mitt fel alls.

Jag har fått tid till att vila, fått en paus från verkligheten och fått hjälp från så många människor.  Familj, lärare, psykologer.. Vänner. För att få bukt med problem som kan lösas, t.ex. sömnen, tas nu åtgärder som vi vet ska kunna ge resultat. Sen finns det andra saker, saker man inte kan utlova resultat på. Psykologiska saker. Känslomässiga saker. Saker som du går igenom och som ingen kan förstå, men det är också det som är grejen.. Det är inte heller någon som kan lösa det åt dig, de kan bara vara stödet åt dig. Och hur fel det än har känts, att släppa in folk innanför den väggen,så har jag gjort det för att jag vet om.. att det inte kan bli värre. Det betyder inte att det är mindre skrämmande, bara.. lite mer hjälpande.

Hur allting slutar vet jag inte än. Vilken väg jag just nu går på är jag inte heller helt säker på. Allting löses inte på en sekund. Allting blir inte okej för att man vill det. Och det är sorgligt nog.. så det är. Man får inte alltid vad man vill. Vad man behöver. Utan livet bara är. Och det är det man måste låta det vara. Jag går fortfarande upp på morgonen och gör någonting av dagen. Jag går fortfarande upp, tar ett djupt andetag av morgonluften och undrar vad som ska komma. Jag går fortfarande upp och älskar mina medmänniskor omkring mig. Jag går fortfarande upp.. och ler. Jag har inte gett upp om livet. Och jag tror inte att livet gett upp om mig heller. Jag måste bara påminna livet om var hoppet kom ifrån från början.



Jag känner mig inte lika svag som jag var för bara ett tag sedan. Jag känner mig nästan starkare. Jag låter nämligen tomheten och ledsamheten ha sin plats i min kropp, men jag låter inte den äta upp mig. Och jag tror att jag nästan är ett hundra procent säker på att jag kommer klara detta, att någonting gott kommer komma ur det .. och jag tror det är därför jag fortsätter.

Krafterna i kroppen är upprivna, men samlade på nytt. Det enda som krävs är att ladda upp dem. Och det är det som kommer göras nu.

Jag kan inte lova att skrivandet kommer bli positivt eller inspirerande direkt, haha, men .. jag kan lova att jag åtminstone är påväg i livet igen. Och jag hoppas ni följer mig för att se vart jag hamnar.

Nu skakar jag av köld. Jag har sovit borta och har därför inte haft på värmen, det är minusgrader ute och i min lillalya är det stenkallt. Så jag tänker lägga min kropp under två tjocka täcken och sova varmt. Ensamt men varmt. Och imorgon känns det som att jag kan vakna med nytagna krafter.

Sov gott.
Vi hörs snart.

L.