Missnorman

Just shout whenever ,and I'll be there.

Det är dessa dagar som är extra hårda. Då jag undrar hur du mår. Vad du gör. Hur livet går.
Jag vet att jag försöker övertyga mig själv om att jag förstår, jag vet att jag inte ens borde skriva så. Förståelsen är i rösten i huvudet, men saknaden hugger i hjärtat varenda sekund. Du är fortfarande min bästa vän. Den enda som förstår. Förr var det hårt att vara isär, nu är det svårare att vara utan exist. Jag undrar om du minns våra löften, alla våra saker. Om stjärnorna fortfarande talar för oss eller om du låter molnen ligga för. Försöker sluta göra saker för dig, men du var alldeles för länge anledningen för allt jag gjorde. Du gav mig förståelse för livet som ingen gjort förut. Jag låter dig va, jag låter dig leva såsom du behöver. Jag vill inget annat och det vet du. Jag vet att du inte slutat bry dig, jag vet att jag betytt så mycket för dig. Jag vet att allt inte var för intet. Därför ber jag fortfarande om ett ord från dig, en bokstav om ens så. Vissa dagar är det anledningen till att jag går upp, för att jag tror att den dagen kanske är just den dagen det blir så. Och även när de inte blir så så förstår jag varför. Men saknaden är alldeles för stor, jag kan inte undgå att få säga det. Jag lever utan dig men för dig. Låt mig sakna dig. Låt det vara okej. Det är vad jag ber om, i hopp om att det är okej. Jag vill dig inget illa. Du är det bästa livet gett mig. Låt mig sakna dig såsom jag älskat dig. Min bästa vän. Jag saknar dig. Låt det vara okej.