Missnorman

Jag sitter just nu och läser igenom en text jag skrivit som en motivation för en tävling. Baserat på rubriken är jag säker på att ni förstår vilken tävling det handlar om. Den världen har varit distanserad så länge, jag har försökt hålla mig borta just för att den tar så mycket av mitt liv. Men samtidigt är den där, varje dag, i detaljerna och i ansiktsuttrycken jag gör, sakerna jag söker efter. Hade en period då jag klädde mig som Kristen, vardagligt med egentligen ganska fula kläder, färgdöda och håliga - men så Kristen att jag inte kunde motstå. Musikaliskt har de inspirerat mig så hårt, jag söker bara efter det som är betydelsefull musik.. Annorlunda. Artistiskt på sitt vis. Denna världen gav mig inte bara biopremiärer, twi-nights,twi-days,fan-forums,fan-events och fantastiska skådespelare och författare. Den gav mig ett mål. Den gav mig en bästa vän. Den fick mig att finna fler delar av mig själv. Naturligtvis vill man få chansen att tacka de som givit den världen till en. Och det som är det mesta fantastiska med det.. är hur världen förändras, när jag förändras. För ett år sedan hade jag varit ett av de skrikande fansen på Hovet i Stockholm.. Men idag är jag en av dem som inte ens vill stå där. Jag vill inte vara en av de i svimlet som de inte har en aning om. Jag vill vara en av de personer som verkligen uppskattar deras verk genom att se deras filmer och uppskatta vad de än delar med sig av. Så chansen är liten, men det fanns en chans.. och det var värt det. Det var åtminstone värt ett försök.

Dagarna går helt okej nu för tiden. Sömnmedlena hjälper en del och det verkar som att kroppen har lyssnat på just det här med att somna snabbt. Mardrömmarna är där då och då, men jag klarar av dem. Sätter oftast på tvn eller lite musik så lugnar sig pulsen igen. Jag ska börja träna imorgon. Ska köra ett stenhårt träningspass, ensam härhemma. Allt tröstätande måste jag sluta med. Mår verkligen inte bra av det. Aldrig gått så långt som jag kommit nu, så nu tar jag mig i örat och säger att det är nog. Hah, ni har hört det rätt många gånger va? Men jag har lovat mig själv att aldrig gå över gränsen. Jag är på gränsen nu. Så det är dags att backa nu. Alla säger det, jag vet det. Men jag måste få göra det för att jag själv vill det och inte för att alla andra vill det.

Sitter och funderar på att åka bort över nyår.. Hade velat ha med mig Lukas, men han har väl planer så det ryker. Bea är sugen på solsemester, medan jag vill sitta i en snöig håla någonstans med rykande raketer och härligt folk. London snurrar i mina tankar.. London,London,London.. över nyår. De vore väl något va?

Vi får väl se.

Filmerna ligger och väntar så jag ska ta av mig sminket och lägga mig ned i min underbara säng.
Det är så skönt och äntligen vara hemma!

Sov gott!