Missnorman

Sitter och funderar på vad jag ska skriva.. sådär, utan att riktigt komma någonstans. Försöker hitta den där positiva tonen alla frågat efter. Antar att det är extra svårt ibland, kanske lite extra idag. Min väns mamma gick bort idag, klockan 07.30 exakt. Efter mycket hopp och efter mycket kämpande fick hon äntligen vila. Det låter kanske hemskt att säga.. Men för mig är inte döden skrämmande. Den är tvärtom något som ger ro, lugn, avslappning. Jag vet att det inte är så för många och jag vet om att det är lätt att säga, men för mig finns det mer smärta i väntan på döden.. I den här vetskapen om att döden nämar sig, är det för mig svårare att hantera än när döden just tagit sig till. När döden tagit sig till och någon tar sitt sista andetag, så vet jag att oavsett vart dem tas, så kommer dem till ett ställe som är bättre än det dem hade förr .  Jag försöker verkligen tänka så, jag har alltid tänkt så. Så när jag hörde min vän säga "Jag har försökt tro på att det finns fler liv än detta och att hans död startade ett annat." Den tanken för mig, kan få mig att få ro. Om ett liv tas, så kanske ett annat väcks. Man vet aldrig. Döden är alltid smärtsam, aldrig lätt. Men döden medför sig en sådan påtaglig smärta, att den faktiskt är hanterlig. Märkligt att känna, men så är det, för på något sätt.. är det något man kan leva vidare med. Inte från - utan med, genom att bära med sig. Så för mig, som du undrade Elisabeth, är döden inte skrämmande. Oavsett anledning till varför folk gått bort omkring mig, så är det en smärta som är påtaglig. Hanterlig.   Sedan jag var liten har döden omgett mig. En väns mamma blev mördad när jag var omkring tio år gammal, familjemedlemmar dog när jag var mycket ung, min lärare gick bort veckan efter vi slutat.. Flertal har tagit sina liv.. Flertal har gått bort i cancer. Flertal har varit med om bilolyckor. Alla olika händelser - alla är lika brutala. Alla avslutar liv och självklart blir smärtan så outhärdlig, men den är så verklig att man på något sätt hamnar på en balans tillslut. En balans som ger accepterande. Oavsett anledning, måste man tro på att det finns någonting annat. Det är det som stärker min tro och gör att jag kan acceptera att det gått som det gått. Oavsett.

Så .. Man lever vidare. Såsom jag gjort i helgen. Jag har levt extra lyckligt och rört extra mycket , fysiskt på livet.
Och det är okej.. Det är okej att leva, även när någon stannar.

Jag sitter här i min säng, trött som ingen annan, i en blå t-shirt och blött hår efter jag duschat i min vask. Ögonlockarna stänger sig då och då.. Men det är inte riktigt dags än.





Fredagen var underbar, levande och påtaglig. Lukas och jag åt lunch på Café Mimmas i Vellinge efter en lång natt med film och mycket prat. Jag älskar dessa långa nattadiskussionerna man lyckas hålla ibland, då det flyter på i timmar och man inte ens vet om det. När dagen passerat stressade vi som vanligt oss igenom dagen och kom ändå försent till hans brors överraskningsfest. Momentet var åtminstone lyckat och Andreas gladde sig åt vår ankomst. När kvällen passerat och hela familjen Arkenstedt gjort sitt, tog vi oss in till Hipp. Första utgången i Malmö. Det var inte alls fel, men jag förväntade mig mycket mer. Och mycket mer skulle jag få..



Lördagen kom ikapp oss och efter en halv eftermiddag i sängen drog jag mig upp för en snabbstädning. När golvet glänste och det doftade blommor, drog jag på mig shorts på mina orakade ben och drog mig mot Lukas bil. The three musketeers väntade på oss framme i stan, som var bra underhållande en kväll som denna. Kvällen var varm och fylld med folk. Restaurangerna hade kö ut längs gatorna och caféerna var nästintill fullsatta. Solnedgången var fin, ljus, färgglad och härlig. Vi hann just komma in på bion när solen gick ned helt.



Efter en bra, äventyrlig film kom min kropp igång. Den dansade med till musiken som svepte bilen längs med gatorna. Lukas skrattade och suckade, så van, men ändå så golliii.

När Höllviken närmat sig stod folket redan utanför dörren. Musiken blev högre än förut och drickan stod framme. Vi blev så förvånade när klockan fortfarande var så lite och drickan nästan var slut. Efter ytterligare spel, mycket skratt, lite bra musik och en promenad satt man slutligen med två armar omkring en, med ögon hett stirrandes in i mina. Efter en lång natt, med mycket närhet och fnittriga fjärilar i magen vaknade man till en puss på pannan och en varm omfamning. Jag hade glömt hur det var, med sådan trygghet. Och jag vet inte hur länge jag slöt ögonen och bara var. När man reste sig denna morgonen vaknade man upp till en jäkla smärta, en bakfylla som inte bara kändes utan syntes. Och då skrattade vi allihopa, åt hur vilken lyckad dag vi haft. Beroende på hur jäkla bra vi har det.. är nästa fest redan bokad. Hah..

Nu har söndagen kommit.. och jag halvligger i min nybäddade säng och har på "Nights in rodanthe" i bakgrunden. En film jag fann häromdagen, som jag inte visste var gjord. Den var en typisk "Louise film" tyckte Lukas, men han visste inte min särskilda koppling och förstod därför inte tårarna såsom jag gjorde. Nu är kroppen slut, det syns när jag möter min bleka blick i spegeln framför mig. I ett försök till att somna har jag ännu en film redo och om inte det så ska jag föreställa mig gårdagens kväll en gång till, just för att inte känna mig ensam.




Hoppas på bättre uppdatering i dagarna.

L