Missnorman

Bilder som skildrar mig från 2006-2011.

Försöker se något mönster. Försöker se när jag mått bra. Kommer ihåg alla stunder, då varenda bild tagits. Kommer ihåg att jag alltid sökt efter någonting mer. Det är lätt att sätta på ett leende, men det är svårt att sätta på känslor. Försöker påminna mig själv om vad det kan ha varit som fått mig att må så bra. Funderar på vad jag hade. Funderar på om jag är arg på livet, arg på känslor jag inte vet om. Funderar på om det ligger i barndomen - på skilsmässan. Känner ingenting över den, men vem vet hur mycket jag lade i kroppen över det när jag var 10? Funderar om jag är så pass rädd över att leva livet, för att jag blivit lärd att alltid fråga och vara extra försiktig. Funderar på om jag håller mig själv från att leva livet. Funderar på varför jag ofta har dålig självkänsla. Funderar på varför jag alltid glider ifrån människor. Funderar på varför alla alltid försvinner. Funderar allvarligt på vad som är fel. Och på hur jag kan ta bort det. Har inget svar. Vet knappt vem jag är. Genom alla åren har alla berättat för mig att jag inte har någon klädstil och de har komplett rätt. Jag har aldrig aft en fast klädstil. Jag har heller aldrig varit särskilt kvinnlig. Jag har hållt mig till rockigare hållet och jag ser mönstret i nästan varenda bild - även då jag hade en sommarklänning men kladdade ned kroppen med fejkade tatueringar bara för att bli någorlunda cool. Kommer även ihåg hur vissa karaktärer i böcker och filmer påverkat mig, då jag klät mig efter dem. Som dem. Funderar på hur mycket inspiration jag snott från andra människor, som att de varit så bra och jag inte bra nog. Funderar på så mycket som det inte finns svar på. Jag tror att det är största anledningen till att jag inte mår ett hundra procent bra, någonsin  - för att jag inte riktigt vem jag själv är som person. Jag vet inte riktigt vem jag är fysiskt eller psykiskt. Jag tror det alltid är därför jag söker efter någonting mer. Dumt. Det ska man ju inte behöva. Man ska väl inte heller veta vem man är när man är 18 år.. Men å andra sidan borde man väl inte heller analysera livet som jag gör vid den åldern heller.

Det känns lite sådär halvdumt. Jag är komplett medveten om att jag borde uppskatta livet. Älska det och leva det. Istället klagar jag alltid, sitter fast i en kedja och känner mig inlåst. Medan alla andra på något sätt lever sitt liv genom vardagliga vardagar och ändå mår bra. Det känns lite pinsamt.

Jag har alltid varit den som velat göra andra glada. Jag minns när jag var yngre och såg "Thanksgiving" på tv.. Då man förde samman alla sina nära och kära - främlingar som närmast, för att påminna varandra om livets mening. Tacka varandra för gåvan att man finns.. och jag minns att jag alltid sade att den dagen jag flyttade till Usa så skulle jag göra det! Jag skulle börja med riktig pyntning och göra så överdrivet mycket värme runtomkring den kalla vintern. Jag minns att jag alltid var den som arrangerade saker när vi var yngre - saker som Position X, fikor, pick-nicks, bowlingkvällar osv..  Det var alltid jag som gjorde allt för att gör andra glada. Det är den jag är. Så den jag är nu.. Den känner jag inte igen.

Jag brukade styra upp saker.. Jag brukade inte låta mig själv bli styrd. Särskilt inte av mig själv.

Tar ett par dagar ledigt nu. Samlar tankarna. Samlar känslorna. Går långa promenader och tar det lugnt. Jag måste sansa mig för att få reda på vad det är som kraschar alla tankar i mitt huvud. Jag hoppas att jag tidsnog rätt ut allting.. och att jag tidsnog.. funnit mig själv igen.