Missnorman

Memories gone. I am falling behind. Standing, and with no bleeding tears.





















Bilder från de senaste dagarna som varit absolut fantastiska. Tjejerna har omgett min omgivning och hållt sig riktigt nära. Vi har haft mysiga kvällar med lussekatter och varmchoklad, god middag a'la italiensk spaghetti, morgonäventyr på Lockarp och spenderat en eftermiddag i sängen, tätt intill varandra. Vi har varit sex tjejer med totalt olika personligheter som bara konnektat på ett oerhört fint sätt. Vi har ständigt varit i full gång och skrattat åt vårt grisiga beteende och förvånat skrattat åt knarklyan - som ändå knappt använts.. Och det slutade inte där. För att hålla igång beställde vi biljetter till Paranormal Activity 3 som fick oss så pass skakiga att våra ben var som gele efter ett träningspass. Kvällen fortsatte med guppigt äventyr från Malmö och lämnade oss med mycket skratt, en grävd Ben&Jerry och en börjande fredag genom att vakna sent, städa och sedan mysa med roliga klipp på datorn. Med andra ord har livet hållt igång i ett riktigt bra tempo och inte en enda gång har livet på något sätt känts dåligt. Jag har inte ens tänkt på det som varit sämre, utan varit i nuet och njutit och till och med fått tjejerna att skratta åt alla gånger jag sa "Gud vad vi har det mysigt!! Åh, vi har ju det så jäkla bra" . De har alla hållt med såklart, men efter jag sagt det för femtioelfte gången började de skratta åt mitt lyckliga ansiktsuttryck som kom med det. Men så kändes det. Jag satt bara där. Och såg mig omkring, log och njöt. Fick hela tiden höra hur jag tar hand om alla. Sofie kallade mig "för tjejen som är känd för att ta hand om folk".. och jag kunde inte hjälpa och känna hur det gick in i hjärtat. Så många gånger jag särskilt, genom de senaste åren känt mig hemsk, när jag bara velat väl. Så många gånger det känts som att jag gjort fel när jag verkligen velat göra rätt. Funderar på det så fort någon försvinner. Vad gör jag fel? Och jag vet att jag ofta får höra .. att jag inte gör fel. Att det faktiskt inte är mitt fel. Och någon röst inuti säger att det är så också, men hur kommer det sig att det alltid slutar fel då?

Svaret lär jag inte få, men jag får försöka göra som min pappa och sluta omge mig med fel människor. Trots att det känns som att jag bara omgett mig med de jag väl litat på , men som i slutändan huggit mig i ryggen. Eller inte ens det, utan bara vänt den och gått.

En sak jag vet, är att jag måste sluta tro på andra. Sluta leva på dem. Sluta lägga tillit hos folk. Sluta tro så mycket. Jag kanske borde ge upp ändå, eller vet ni vad? Det har jag gjort. JAG GER UPP NU. Men jag håller hoppet vid liv. Jag ger upp om allting omkring mig , men ingenting i mig själv. Och det känns som ett jävligt bra steg.

Satt och tänkte på det för några dagar sedan.. När jag mötte Linus hade jag inte ens tanke på hur man håller någon ute. Det enda jag visste var hur man omgav sig av människor - och hur man släppte in dem. Det är läskigt när jag idag inte ens vet hur man släpper in någon. Det finns inte en enda kille i min verklighet som överhuvudtaget är intresserad av mig, eftersom, faktiskt, jag inte ens ger dem chans att visa ett intresse. Istället blir jag en av dem. En i gänget, en av kompisarna, en av de lätta tjejerna att umgås med. Jag vet inte annat så det skadar inte. Men det skadar att känna sig själv och att inte känna någon annan.

Jag har bestämt mig nu åtminstone, det blir en tatuering - People always leave. Exakt var har jag fortfarande inte svar på, men nacken är det som är mest sannolikt just nu eller längst ned på benet. Tankarna varierar, får prata med någon professionell först. Men jag vet att jag vill ha den, bära den med mig genom livet och påminna mig om hur många som försvunnit - på så många olika sätt, vad jag lärt mig av det, vem jag varit, vem folk fått mig att vara,vad jag lärt mig om livet och vem jag verkligen vill vara. Jag vill påminna mig själv om att jag är stark igenom allt och att om folk vill gå sin väg så låter jag dem göra det, jag tänker fortsätta gå ändå.

För att jag kan. Jag vet att jag kan. Och jag väljer att göra det.

Om livet ska vara såhär jävligt nu, så måste det vara så att jag får de värsta nyheterna först.. och att ett jävligt fint öde väntar längre fram. Jag tror på det. Jag måste tro på det. Man kan inte sluta tro. Man kan inte sluta tro.

Josefin gjorde mig sällskap när tjejerna gått idag. Det som var bäst ikväll var att ingen av oss knappt sa ett ord.  Vi åt våra vingar i tystnad, såg på datorn som hade igång eventet och lyssnade på musiken i bakgrunden. Skrattade åt vad människor skrev på våra mobiler, men pratade inte riktigt. Vi öppnade glatt dörren till mina grannar som kom utklädda och skrek "bus eller godis".. Tur jag hade som precis gjort min pumpa, som blev den sötaste jag sett! Vi råkade hänga med på en tur runt kvarteret och knackade på grannar, äldre som välkomnade mig till gatan med generösa leenden. Jag svarade med mitt vanliga och tacksamma leende. När vi kom in igen låg tystnaden som på ett fat igen. Vi satte på musiken och sade ingenting förrän det var absolut nödvändigt. Det var underbart skönt och känna att ingenting behövde sägas. Att bara känna att vi delade våra känslor och att vi var bestämda med att vi skulle överleva och fortsätta. Och att det i slutändan kändes bra. Inga tårar. Inga skratt. Ingenting, vi bara var. Och jag kan säga, att kunna ha en bästa vän som ger mig det.. är bättre än någon vän i världen.

Nu är jag ensam, med två hundar i sängen som snart blir hämtade. Dead by aprils aggressiva låt är på i bakgrunden och jag känner att jag skulle kunna slå på en boxningssäck till den musiken, men sömnpillan börjar hugga till så jag borde lyssna och lägga mig snart. Filmvalet idag står mellan Dear John och New Moon.. Filmerna ligger båda två framme, New moon ligger till och med i dvd:n.. Redo att skjutas in. Men jag vet inte riktigt om jag vågar. Så många känslor från förr och så många känslor som är bra idag, känslor som jag inte ens tagit fram. Samtidigt som de kan vara bra, så att jag får fram dem, klart och överstökat. Men kanske inte just idag. Vet inte om jag orkar just idag.

Har funderat på att smsa någon, flera gånger slagit in koden på telefonen men slutligen slängt den så långt ifrån mig som möjligt. Vem ska jag skriva till? Vad ska jag ens skriva? Nej, jag orkar inte prata med någon. Ska jag be någon sova här? Nej, kanske bra att sova själv. Kanske inte. Vara vaken hela natten? Försöka sova tidigt? Tankarna är skärrade och inte riktigt medvetna om vad de ska göra. Kanske därför jag bara ska vänta till pappa kommer och sedan lägga mig till en film i hopp om att jag somnar. Det funkar nog.

Det var superroligt att få komma ned till Millennium och se pappa, richard och mats sätta upp grejerna inför giget. Brukade vara med när de spelade hela tiden. Jag älskar att åka med, det är annorlunda liv med musiker och jag älskar att se människornas uttryck när de lyssnar eller uttrycken när de förstår att jag är "min pappas dotter" . Det är levande med musik, för alla människor i världen. Och det är därför jag älskar att det kan ha sådan stor del av mitt liv.

Halloween ligger runt hörnet och min pumpa är skuren och vidgjord, min uteplats är nykrattad och jag har köpt hem spindelnät som ska sättas upp imorgon. Halloween-mys är planerat på måndag med Jimmi och några andra. Vi får se hur många vi lyckas skrämma och om vi ska stanna här eller om vi faktiskt.. ska bli barn igen.. och köra på bus eller godis.. Vi får se vad sinnena säger oss!

Hoppas ni får en trevlig helg.. Jag kan nog hinna med lite fler uppdateringar!


L.