Välgörenhetskonsert - Så gick det!
3kommentarer
När jag stod inne i lokalen med fikan framme, glasen ställda, kaffet kokat och saften blandad, väggarna neddragna och stolarna uppsatta var nerverna på helspänn. Varenda gång dörren öppnade sig visade nerverna men jag stod redo, hälsade alla välkomna och mottog påsarna folk tog med sig. Det tog sin tid innan vi väl kom igång. Många kom förbi och lämnade kläder och begav sig iväg igen. Men slutligen samlades omkring 60 personer i stolarna, redo att lyssna på de fantastiska musikerna. Det som var så skrämmande med en kväll som denna var hur allting verkligen kom till ytan. Allting jag planerat de senaste tre månaderna, allting jag kämpat för genom tidningar, radio och internet skulle visa sitt resultat och jag.. Jag skulle för första gången få se vad jag själv går för. Människorna minglade och tinglade, drack kaffe och köpte kakor. Kakor sponsrade från den fantastiska kakboden i Höllviken, Robin Svensson som bakade och kaffe från mamma och bussvänner. Allting har varit otroligt och att jag fått ihop allting var så oväntat. Men jag gjorde det. Och där stod jag nu. Med huvudet under vatten ytan och lyckades inte riktigt nå ovanför. Jag kände nerverna tala för sig själva och jag var knappt mottaglig till att bestämma vad som skulle hända, prata med alla som undra eller leda bandet. Jag stod istället redo för att hälsa på dem som kom innanför och tackade dem för alla påsar med kläder de lämnat.
Slutligen tog konserten en början. Jag stod motvilligt och nervöst på scen, önskade folk välkomna, berättade kortfattat om mitt skolprojekt och någorlunda om hur det gått till. Slutligen tackade jag för att de tagit sin tid till att komma hit och att jag hoppades på att de skulle få en trevlig kväll.
Daniel öppnade tillsammans med fullt band med två bekanta bra låtar för att värma upp publiken, medan Sofie Alvén som var näst upp på scen fullständigt bländade alla som stod både på scen och i publiken. En röst som Sofiés är en röst olik någon annans och folk var så hänförda av ett en sådan liten tjej kan sjunga med en sådan otrolig röst. Följandes på scen var Camilla Paulsson. Med sin fullständiga sopran röst gav hon rysningar längs hela publiken och hon lyckades på sitt helt egna sätt fortsätta göra konserten allt bättre. Med en kort paus för folk att ta påfyllning följde vi upp med en öppning av den helt fantastiska Jenny som är en sådan blandning av rock and blues och med fullt band fick hon igång publiken med en helt annan charm. Näst på scen var Jörgen Åsling som med sin gamla blues lekte med bandet på scen, i full gång med en helt egen rock n roll. Sist ut hade vi min pappa, Anders Norman, som alltid är lika bra. Han var den som under kvällen varit scenens ledare och hjälpt till med att få allting att smälta samman. Han började med två av sina egna låtar, inspirerade av livserfarenheter och slutade med en Elvis klassiker som fick publiken att börja både sjunga och dansa. Vid detta tillfället var jag så glad över hur allting gått, hur fantastiskt allting låtit, hur bra musikerna varit och hur många påsar vi fått in. Jag var i början så besviken över att det inte kommit mer folk, jag förväntade mig minst hundra som lovat, men när konserten börjat insåg jag att det inte handlade om hur många som var här, utan känslan som kom från dem som var här. Och känslan var fantastisk. Så många olika människor och en sådan stor gemenskap. När vi presenterat våra musiker och börjat klinka igång slutlåten "All you need Is love".. gick jag, Josefin och Ida upp på scen för att dela ut de gigantiska buketterna Blommor Direkt(min låtsaspappa) sponsrat. Varenda en av dem på scen blev så förvånade över de stora tackbuketterna och kramarna var verkligen helhjärtade. Slutligen stod vi där. Ett band på 12 personer, jag och en publik på 60 personer tillsammans applåderandes till slutlåten. Tjejerna körade, pappa sjöng och bandet spelade. Jag kände mig komplett med mina två bästa vänner vid min sida, Josefin och Lukas, min helt fantastiska mamma och hennes kärlek Håkan och min helt underbara Mormor. De fantastiska människorna som alltid är där, stöttandes och hjälpandes. Också min pappa såklart, som stod stöttandes på scen.
Jag avslutade helt med att gå upp och tacka för ikväll &' tackade dem för de 21 fulla påsar med kläder vi fått ihop och de 700 kronor vi samlat in som skulle gå till de hemlösas matinsamling.
Oväntat och med en fantastisk känsla stod vi och talade tacksamt, plockade ihop alla stolar och städade undan. Under tiden fick jag så många kramar, upplyftande kommentarer och tacksamma gäster. Så många av de främmande människorna på plats kom fram, tog min hand och tackade för att de fått vara del av denna fantastiska kväll. Ett äldre par kom fram och sa något jag alltid kommer minnas.. "Jag förväntade mig aldrig att en 18 åring skulle kunna skapa en kväll som denna, men vilket kvalitet. På lokal, på musikerna och på allt du hade att bjuda på. Detta var verkligen bra. Du ska vara stolt." Och det är vid sådana tillfällen.. Man känner att man har lyckats. Det är då man känner att man verkligen mår bra. Att kvällen var bra. En annan man kom fram och med amerikansk röst sade han att det verkligen fantastiskt och att han haft en sådan rolig kväll. Återigen blir man så tacksam. Men mest tacksam.. var jag för att var och en av dem som befann sig på plats var människor som älskar musik. Människor som var där för att lyssna. Spelningen var liten men blev så stor, lokalen var inte fylld men ändå full av känslor. Bandet var nytt och smällte ändå så bra ihop. Allting var så bra. Alla andra var så bra.
När allting väl var gjort, när musikerna väl packat ihop och när lokalen väl tömdes och allting skulle komma på plats kände jag hur alla nerver jag någonsin haft tog sin plats och jag gick ifrån komplett medveten till komplett onåbar. Detta projektet var så länge planerat, så mycket detaljerat och så .. oförväntat. Men det hände. Jag gjorde det. Det är nu över. Gjort och lyckat.
Och jag är så tacksam.
Så tack till er alla.
Vi har lyckats.
Jag har lyckats.
Vi har påverkat.
Jag hade aldrig klarat det utan er.
Slutligen tog konserten en början. Jag stod motvilligt och nervöst på scen, önskade folk välkomna, berättade kortfattat om mitt skolprojekt och någorlunda om hur det gått till. Slutligen tackade jag för att de tagit sin tid till att komma hit och att jag hoppades på att de skulle få en trevlig kväll.
Daniel öppnade tillsammans med fullt band med två bekanta bra låtar för att värma upp publiken, medan Sofie Alvén som var näst upp på scen fullständigt bländade alla som stod både på scen och i publiken. En röst som Sofiés är en röst olik någon annans och folk var så hänförda av ett en sådan liten tjej kan sjunga med en sådan otrolig röst. Följandes på scen var Camilla Paulsson. Med sin fullständiga sopran röst gav hon rysningar längs hela publiken och hon lyckades på sitt helt egna sätt fortsätta göra konserten allt bättre. Med en kort paus för folk att ta påfyllning följde vi upp med en öppning av den helt fantastiska Jenny som är en sådan blandning av rock and blues och med fullt band fick hon igång publiken med en helt annan charm. Näst på scen var Jörgen Åsling som med sin gamla blues lekte med bandet på scen, i full gång med en helt egen rock n roll. Sist ut hade vi min pappa, Anders Norman, som alltid är lika bra. Han var den som under kvällen varit scenens ledare och hjälpt till med att få allting att smälta samman. Han började med två av sina egna låtar, inspirerade av livserfarenheter och slutade med en Elvis klassiker som fick publiken att börja både sjunga och dansa. Vid detta tillfället var jag så glad över hur allting gått, hur fantastiskt allting låtit, hur bra musikerna varit och hur många påsar vi fått in. Jag var i början så besviken över att det inte kommit mer folk, jag förväntade mig minst hundra som lovat, men när konserten börjat insåg jag att det inte handlade om hur många som var här, utan känslan som kom från dem som var här. Och känslan var fantastisk. Så många olika människor och en sådan stor gemenskap. När vi presenterat våra musiker och börjat klinka igång slutlåten "All you need Is love".. gick jag, Josefin och Ida upp på scen för att dela ut de gigantiska buketterna Blommor Direkt(min låtsaspappa) sponsrat. Varenda en av dem på scen blev så förvånade över de stora tackbuketterna och kramarna var verkligen helhjärtade. Slutligen stod vi där. Ett band på 12 personer, jag och en publik på 60 personer tillsammans applåderandes till slutlåten. Tjejerna körade, pappa sjöng och bandet spelade. Jag kände mig komplett med mina två bästa vänner vid min sida, Josefin och Lukas, min helt fantastiska mamma och hennes kärlek Håkan och min helt underbara Mormor. De fantastiska människorna som alltid är där, stöttandes och hjälpandes. Också min pappa såklart, som stod stöttandes på scen.
Jag avslutade helt med att gå upp och tacka för ikväll &' tackade dem för de 21 fulla påsar med kläder vi fått ihop och de 700 kronor vi samlat in som skulle gå till de hemlösas matinsamling.
Oväntat och med en fantastisk känsla stod vi och talade tacksamt, plockade ihop alla stolar och städade undan. Under tiden fick jag så många kramar, upplyftande kommentarer och tacksamma gäster. Så många av de främmande människorna på plats kom fram, tog min hand och tackade för att de fått vara del av denna fantastiska kväll. Ett äldre par kom fram och sa något jag alltid kommer minnas.. "Jag förväntade mig aldrig att en 18 åring skulle kunna skapa en kväll som denna, men vilket kvalitet. På lokal, på musikerna och på allt du hade att bjuda på. Detta var verkligen bra. Du ska vara stolt." Och det är vid sådana tillfällen.. Man känner att man har lyckats. Det är då man känner att man verkligen mår bra. Att kvällen var bra. En annan man kom fram och med amerikansk röst sade han att det verkligen fantastiskt och att han haft en sådan rolig kväll. Återigen blir man så tacksam. Men mest tacksam.. var jag för att var och en av dem som befann sig på plats var människor som älskar musik. Människor som var där för att lyssna. Spelningen var liten men blev så stor, lokalen var inte fylld men ändå full av känslor. Bandet var nytt och smällte ändå så bra ihop. Allting var så bra. Alla andra var så bra.
När allting väl var gjort, när musikerna väl packat ihop och när lokalen väl tömdes och allting skulle komma på plats kände jag hur alla nerver jag någonsin haft tog sin plats och jag gick ifrån komplett medveten till komplett onåbar. Detta projektet var så länge planerat, så mycket detaljerat och så .. oförväntat. Men det hände. Jag gjorde det. Det är nu över. Gjort och lyckat.
Och jag är så tacksam.
Så tack till er alla.
Vi har lyckats.
Jag har lyckats.
Vi har påverkat.
Jag hade aldrig klarat det utan er.
3 kommentarer
Björn
10 Mar 2012 17:52
Tummen upp Louise.
Det var kul och alldeles självklart att bidra med något.
Mr Bearman
mamma
11 Mar 2012 08:53
Mitt hjärta!Du ska verkligen vara stolt för den här kvällen.Fantastiska artister och en väldigt fin stämning.Det kändes att det var från hjärtat för ett gott ändamål. Du är så himla duktig Louise och ditt stora hjärta...det är inte många som har ett så stort hjärta. Fortsätt att vara den du är. Jag är så stolt för att du är min dotter.Kram Mamma.
Anonym
11 Mar 2012 16:28
Jag är så stolt över dig. Du har ett större hjärta än någon annan.
Kommentera