Little pieces
0kommentarer
Det är nätter som dessa som jag försöker plocka upp bitar. Bitar av den jag vet att jag är. Bitar av den jag varit. Bilderna faller tillbaka till natten i September, då jag för första gången grät flöder till sömns och vaknade av lika tårfyllda ögon. Kvällen som inte bara skulle ändra någonting speciellt, utan allt omkring. Men framför allt så blev det kvällen som förändrade mig själv.
Den givmilda, omtänksamma tjej som alltid varit försiktig med sina vänner, som alltid tänkt i deras bästa har börjat sluta ta hänsyn. Istället är jag rak på sak, ärlig och under vissa dagar brutal. Känner hur jag blir mindre och mindre jag. Ärlig har jag aldrig haft svårt att vara, men att använda det smart är något av det jag har slutat vara. Jag försöker göra saker för att börja känna, men hjärtat slår inte längre. Ingenting är spännande och ivrigt. Ingenting är glädjefyllt och lyckligt. Jag går som en zombie igenom dagarna och undrar, är min kropp död eller är det den som maniskt lever medan själen är död?
Att vara vilsen i sig själv är det läskigaste jag varit med om. Och det är jag nu. Mer vilsen än någonsin.
Så hur gör man? Hur finner man sig själv igen?
Hur får jag hjärtat att känna?
Den givmilda, omtänksamma tjej som alltid varit försiktig med sina vänner, som alltid tänkt i deras bästa har börjat sluta ta hänsyn. Istället är jag rak på sak, ärlig och under vissa dagar brutal. Känner hur jag blir mindre och mindre jag. Ärlig har jag aldrig haft svårt att vara, men att använda det smart är något av det jag har slutat vara. Jag försöker göra saker för att börja känna, men hjärtat slår inte längre. Ingenting är spännande och ivrigt. Ingenting är glädjefyllt och lyckligt. Jag går som en zombie igenom dagarna och undrar, är min kropp död eller är det den som maniskt lever medan själen är död?
Att vara vilsen i sig själv är det läskigaste jag varit med om. Och det är jag nu. Mer vilsen än någonsin.
Så hur gör man? Hur finner man sig själv igen?
Hur får jag hjärtat att känna?
Kommentera