Missnorman

New years eve Is over.. Äntligen. Julen har ännu inte kommit, snön har inte landat på våra vägar en enda gång och tiden har passerat fortare än man hinner med. Jag som vanligtvis älskar både jul och nyår kan inte känna mig mer bedrövad. Ingenting har varit som det ska vara och jag är glad över att det äntligen passerat. Jag hörde så många negativa röster på tolvslaget som bara sa "palla att folk är så blödiga för nyår".. "Nyår är så jävla överskattat" "Jävla pissedag".. och jag känner bara - för i helvete, vad fan firar du det för om du nu inte tror på det? Nyår är någonting för alla och på fullt allvar - så behövde jag en nyår som startade om på nytt för mig. 2011 har varit ett väldigt tufft år på många sätt och vis, både allmänt och privat. Särskilt privat. Men..  Life Is what you make it - precis så är det med nyår, man gör det till vad det är. Och trots att jag älskar min Josefin, som jag bugar och tackar för att hon tog mig dit, så är det inte vad jag fick.

Dagarna har gått i ett enda brus och jag har gjort allt jag kan för att separera alla de känslor och tankar som varit ett vitt ludder. Jag blir nästan galen av det, samtidigt som människor omkring mig tjatar och klagar och jag känner hur mätaren stiger samtidigt som jag på något sätt har jag lyckats hålla mig själv från att verkligen släppa loss. Det enda jag känner är ren bitterhet. Jag är så arg genom dagarna och stänger komplett av kontakten från alla människor, låter rockmusiken spela i högtalarna och känner attityden när jag tar promenader längs gatorna.

Jag tror att jag håller på att acceptera läget omkring mig. Jag är så opassionerad och så distanserad och känner inga kopplingar till vad jag än har omkring mig. Inte ens häromdagen när jag fick en kyss, istället brast jag ut i garv och puttade bort honom.. "Nana, no way. Det kommer inte att hända.. haahahah."   Utan skuldkänslor och med full attityd skiter jag kopplett i vilket. När det inte finns så finns det inte.

Ingenting är riktigt som det ska va, trots att allting är som det brukar va. Det finns fortfarande vissa människor som alltid kommer sätta pris på mitt huvud,just för att hitta en anledning. Och det finns vissa människor som aldrig kommer att bli nöjda. Vilket jag börjar acceptera. Jag har under den största delen av min uppväxt sökt bekräftelse och verkligen alltid gjort någonting i all välmening, men aldrig fått känslan av att det varit bra nog och än idag.. är det inte det. Likväl är det med mina vänner. De som ständigt klagar på saker jag gör istället för att tänka på att de gör likadant, får mig att känna mig så pissed off. Min ilska börjar ta över och mätaren kommer slutligen bli överhet. Jag känner att jag just nu borde slå sönder en boxningspåse, för annars lär någon annan vid fel tillfälle få en smäll denne inte borde få.

Jag tror att jag börjar lära mig, att det är okej att bli besviken på människor. Jag är inte längre naiv och lättpåverkad, utan börjar istället förstå att jag verkligen inte borde ta all skit jag får och måste hitta det där filtret. Filtret är väldigt svårt att finna och det är så svårt att inte ta på sig sådant man inte förtjänar, men när det gäller vissa människor tar det extra hårt och efter så många smällar i har det gjort så pass ont att jag verkligen inte kan hantera det. Jag är stark så ofta att jag ibland blir svag. Och just nu är jag svag. Jag är väldigt rädd, för att jag håller på att göra val som kommer påverka mig själv främst och kanske dem som är viktigast för mig. Men jag måste sluta.. acceptera det som skadar mig, bara för att det är bra för andra. Det är så oerhört svårt när det är människorna som betyder mest för mig.   Men för att det inte alltid ska göra ont för mig, måste jag välja det som på något sätt är bra för mig.

Jag vill inte vara bitter, jag vill inte vara ledsen, jag vill inte ständigt bli besviken och jag vill inte leva med rädsla. Jag vill leva med trygghet, kärlek, uppmuntran, glädje och lättsamhet. Och just nu är livet det totalt motsatta.

För att gör jag ingenting nu.. kommer jag aldrig kunna lita på någon igen. Och jag måste börja lita på mig själv först och främst, innan jag litar på någon annan. Så jag måste sluta svika mig själv genom att vilja det bättre för alla andra alltid.

Jag måste spräcka det jag själv står för. Välj alltid alla andra före. Och det kommer såra mig, jag kommer förlora några få som betyder så mycket, men framför allt.. kommer det vid något tillfälle, någon gång. Bli bra.


Så vad jag gjorde var att släppa taget om 2011. Jag rev ner julens pyntning, slängde ut den gigantiska granen och lade in grejerna i en påse i skåpet. Det tog sin tid och det barrade och rev och på något sätt tog det väl mina känslor med sig. Jag lade saker och ting på hyllan, kastade ut den onödiga energin och tog fram de nya sakerna på hyllorna. För att göra saker och ting lite bättre och för att föra fram lugnet, pyntade jag upp med fina rosor, gigantiska liljor och massvis med ljus. Slutligen kände jag känslan i rummet och lät lugnet bero. Jag är fortfarande långt ifrån människor och gör vad jag behöver. Ibland är tid vad man behöver. Och just nu är det väl vad jag behöver. Finna ro i kroppen.