I ärlighetens namn..
0kommentarer
Blir du mindre speciell för varje dag som går.
Livet går verkligen som en berg och dal bana. Man åker upp och ned, i kurvor och i mörker och man kommer aldrig riktigt till en slutstation. Ibland njuter man och älskar farten, medan det ibland går alldeles för fort eller blir alldeles för mörkt. Men känslan när man tagit sig igenom det och går med stabila ben av den galna karusellen känner man en helt ny styrka, ett helt nytt lugn och medger sidor i sig själv man funnit under tiden.
Vädrets mäktiga krafter har tagit ett fast grepp om Höllviken i dagarna. Ena dagen ligger folk inne bland tv-apparaterna och rymmer från blåsten och det ivriga regnet, medan de under andra dagen går långa promenader och njuter av solens solsken i kylan. Frosten har tagit sig till gräsets toppar och vattnets pölar, bara månaden försent. Samtidigt syns våren på olika håll då vitsippor dyker upp i all möjlig natur. Solens nedgångar har varit färgglada och vackra, fylld av eldens färger över den tidiga senhimlen. Stjärnorna har lyst klart trots att himlen fortfarande varit ljus och blå, och slutligen varit kolsvart med glittrande diamanter och en stor halvmåne. Allting lyckas fullända vartannat och gör det ena lika vackert som det andra. Kvällspromenaderna blir långa och härliga, med renande andetag och vackra vyer. Dagarna kan inte riktigt bli bättre.
Kärleken har också sitt märkliga sätt. Jag har under en längre tid känt mig distanserad och ointresserad av just killar jag sett och mött. Det var när jag läste en bok för ett par år sedan med ordspråket "”Det finns killar som växer upp och säger att de tänker etablera sig någon gång i framtiden och det finns killar som är redo för äktenskap så fort de möter rätt person. Den första tråkar ut mig, huvudsakligen för att de är patetiska. Och den andra är ärligt talat svår att finna. Men det är de seriösa killarna jag är intresserade av och det tar tid att hitta en kille som är lika intresserad av mig som jag är i honom. Jag menar.. Om man är medveten om att förhållandet inte håller på lång sikt, varför i hela fridens namn skulle det man spendera sin tid och energi på det? ”" som jag förstod att det var så jag såg på livet. Och på kärleken. Killar fångar väldigt sällan min tid eller energi och ofta möter dem ett vänskapligt leende. Men rätt som det är dyker den där killen upp som får en att klistra fast ögonen lite längre, som breder ut leendet lite extra och som får dina ögon att blixtra. Många säger att det är när man letar som minst, som man finner det mest. Jag har aldrig trott på just det ordspråket, men via slumpen eller ödets sätt, verkar det som att någon har fångat mitt ovanliga intresse. Lättsamt, naturligt och med ett oerhört charmant sätt verkar det som att nånting har fått en bra start. Utan förväntningar och utan något spel, kan jag tänka mig att se vilken möjlighet det kan ge.
Att stå med båda fötterna på jorden kan vara svårt för många. För mig har det tagit lång tid att hamna här, då jag alltid varit en större drömmare än dem flesta och är så långt ifrån en realist som man kan komma. Jag har alltid trott att en realist är omöjlighetens drömmare. Men jag har nu på senare förstått.. att en realist säger.. "Dream it, but achieve it.." . Att vara realist har för mig alltid varit oerhört skrämmande. Det är då man slutar tänka och börjar agera. Jag vet om att jag kan drömma, men jag vet inte vad jag kan uppnå. Utmaningarna kommer att bli många, men man kan inte rymma från motståndet bara för att det är svårt. Jag har tagit mig igenom alla livets hinder. Varför inte ta sig igenom dessa? Jag börjar med välgörenhetskonserten. Jag har alltid drömt om den, jag vet att jag kan göra den, jag kommer att göra den och jag vet vad som krävs för den. Det som är så svårt gällande detta är att man förr bett om hjälp med allt, man har inte behövt göra det helt själv för att inte göra det helt fel. Men nu är det bara jag. Bara jag, konserten jag representerar och mina planer. Det är oerhört skrämmande att ta det steget, men ibland måste man göra det. För sig själv. Och för verkligheten.
Något annat som verkligheten förde med sig var hur det inte längre var svårt att lita på sig själv. Efter så många försök att ge andra min tillit, insåg jag att det inte längre var vad jag behövde. Istället förstod jag att det i slutändan är mig själv alla tankar tillhör, alla känslor förståss och alla löften görs till, så varför ge dem till andra? Jag börjar sluta ge mig själv till människor som tror de vill ha mig, och börjar istället ge mig till dem som faktiskt vill det. Jag börjar ge mig själv precis det jag behöver. Ett flöde av bra energi. Ett helande mönster. En väg som finner mig.
Jag slutar försöka leva. Och börjar leva.
Livet är en berg o dal bana, fylld av känslor, upplevelser, misstag och rättelser. Vi ska göra misstag, vi ska förlora oss själva, vi ska lyssna på andra, vi ska fyllas och vi ska tömmas. Vi ska uppleva allt och göra allt. Allt, bara för att finna oss själva. Och jag lovar att det är värt det.
Kommentera