Reality stepin' in
2kommentarer
Jag älskar mina nätter då jag får all min energi, allt skapande kommer till hands och all kreativitet flödar. Just vid tillfället håller min mur mig från att skriva, men istället är jag reaktiv i verklighetens banor. På en halv timme har jag nu dammat, diskat, dammsugit, ryst lakanen, bäddat om och slutligen svabbat golvet samtidigt som Transformers 3 spelats i bakgrunden för andra gången i rad. Jag känner att jag även nu hade kunnat köra ett stenhårt träningspass utan problem. Det vore skönt att ha ett eget gym att ställa sig på vid denna tiden. Dagarna som tillkommer för med sig massor av jobb, jobb som kommit vid det tillfället jag behöver det mest. Just när jag är så beroende i sökan av jobb verkar de åtminstone för denna vecka, lappa upp sig på rad. Det känns fantastiskt bra att få göra någonting jag tycker är roligt samtidigt som jag får så mycket ur det. Jag borde ha börjat jobba för länge sedan, men att hoppa av skolan nu vore bara oerhört onödigt då det är så kort tid kvar.
Jag ser folk som kämpar stenhårt för sina MVGn och som har sin framtid utstakad. Jag ser människor som läser på högskolan och läser ämnen som ger dem en höjdarframtid. Och trots att det skrämmer mig litegrann så vänder jag ryggen till det. Skulle jag få några IGn i slutet av skolåret skulle det faktiskt inte
röra mig i ryggen. Min kraft har inte legat i detta och jag har absolut inte satsat fullt ut på detta. Dumt, kanske.. och det kan bli så att jag kommer få kämpa hela mitt liv för att klara mig såsom mina föräldrar kämpar för oss.. Men samtidigt så kan jag inte tvinga mig själv, att under hela min uppväxt avgöra hur resten av mitt liv ska gå. Förstår ni vilken börda det är? Men som en av lärarna sa till mig "Du kan fortfarande göra vad du vill med ditt liv, så varför ska betygen avgöra det?" och det är faktiskt så. Skolan har aldrig varit någonting för mig. Det kommer aldrig att bli någonting för mig. Det sägs att betygen ska avgöra allt. Är det verkligen så? Har kroppens talang och en själs röst inte längre en talan? Jag vägrar tro så. Och jag verkar inte vara den enda som känner så. En flicka i min klass förklarade idag hur hon är kluven. Förvirrad. Vilsen. Hon vet inte vad hon vill göra med sitt liv. Hon vet inte vad hon vill arbeta med. Hon vet inte vad hon ska göra med sina betyg, oavsett hur bra eller dåliga dem är. Så är det inte dem som avgör, utan hennes inre röst.
Jag vet inte heller. Jag tror inte nån av oss vet egentligen. Jag tror att vi gör vad vi måste för att sedan göra vad vi kan, så att vi när vi börjat kan göra vad vi vill.
Det som håller mitt hopp vid liv.. Är en killkompis, jag beundrar mer än han vet om. Han som tog steget till och hoppa av skolan. Han gjorde det. Och bara veckan efter var han på bartender utbildning någonstans i Caribbean och upplevde fantastiska upplevelser, hade makalöst roligt och fick samtidigt erfarenhet och vänner för livet. Nu är han kökschef på en skidort - fortfarande utan utbildning, men med erfarenhet. Och han lever livet mer än någonsin. Han är lycklig. Han är min förebild just nu. Han har gett sitt liv den enda chansen man får.
Säg mig, ni äldre som arbetar idag.. Har ni samma drömmar idag som ni hade när ni tog studenten? Drömmer ni eller lever ni drömmen? Har ni lyckats åstadkomma? Och ni ungdomar idag.. Är ni lika rädda som jag, eller känner ni er säkra på den framtiden som väntar?
Är detta allt där är?
Aldrig.
2 kommentarer
Maria G
25 Jan 2012 13:57
Hej Louise!
Jag hör väl till den äldre kategorin i detta fallet så får väl skriva någon rad. Du anar inte så mycket drömmar jag hade när jag gick i skolan. Jag skulle bland annat åka o jobba utomlands som jag vet att du också vill. Men när jag fick i gymnasiet så träffade jag min kära pojkvän och det fanns ju inte en chans att jag ville lämna honom så jag insåg ju ganska snabbt att den utlandsvistelsen var bara att lägga på hyllan.
Jag hade också en dröm om att bli pilot. Jag började så smått läsa in ämnen jag behövde men då jag samtidigt jobbade på snittet märkte jag ju att det inte var så dumt att få massa pengar varje månad, tyvärr blev det då slutet på min pilotdröm.
Eller slutet blev det inte för den drömmer tar jag med mig i graven. Jag kankse får ett ryck om något
år och börjar plugga igen, det är aldrig försent!!
Jag har väl insett att mina drömmar jag en gång hade inte kommer att bli uppfyllda men samtidigt har jag ju nu skapat mig nya drömmar tillsammans med Linus. Drömmar som kankse inte bara handlar om utbildning och jobb.
Men Louise, om du vill utomlands, stick så fort du kan. Håll dig borta från killar och om du måste jobba lite innan du kan åka så ta världens skitjobb så att det inte finns någon risk att du börjar trivas. För det var ju det som hände med mig, jag trivdes så bra på snittet och därför är jag kvar där än idag.
Jag önskar dig iag all lycka och hoppas verkligen att du uppfyller dina drömmar!
Kram kram
Louise
27 Jan 2012 00:46
Kära Maria, tack för ditt långa och fina svar. Du skrev precis såsom jag känner att det är i verkligheten idag..
Att få skapa drömmar med den man älskar, är ju det bästa där är. Det är nog den största drömmen man kan skaffa sig, tycker jag.
Verkligheten är något annat, det är då man behöver pengar för att överleva.
Och kan du inte fullända drömmen du skapat, så gör något liknande. Som min killkompis.. Han satte sig i ett privatplan och flög upp i två timmar och fick på egen hand sköta spaken för något ögonblick sådär. Om man inte tar sig dit, kan man åtminstone ha provat. Vem vet om det tar dig dit en dag=)
Haha, du har så rätt så. Jag förmodar att det är därför jag inte träffat nån, jag håller dem faktiskt utanför. Men det där skitjobbet måste jag klara av att ta.. Jag förstår att du har det bra, det är vi flera som gör:)
Tack för ditt stöd fina Maria. . Jag hoppas jag gör det jag också.
Vi får väl se hur det blir en dag=)
Kommentera