Missnorman

När solens strålar tog sig in genom mina fönstren tog jag det som ett tecken på att jag hade rätt i mina känslor. Det var någon däruppe som sa till mig att det är helt okej och att det kommer bli bra, om jag bara låter det va.. När jag trätt på hundarna deras koppel stod jag utanför dörren och tog ett fuktigt och renande andetag innan Hampus hämtade upp oss. Dagen började bättre än på länge och känslan i kroppen kändes underbar. Vi var många som komplimerade solens närhet. Det var så pass länge sedan Höllviken sett det ljuset och man kunde se på människorna i byn att de alla njöt.

Vägarna var fyllda av människor som tog promenader, Konsum var fyllt av folk som köpte hem en tidig lunch och olika rastplatser var fyllda med folk som rastade sina hundar.   Naturen var lugn och vacker och solen lös in i ett sådär mysigt lyster. Hundarna sprang runt lösa och fick stora lyckorus. De busade i en evighet innan vi satte oss i bilen hem igen.   Dagen började i perfekt tid, solen gav en perfekt värme och mina fina hundar gav mig mysigt sällskap. Lovet kom mot sitt slut och det var nog första gången på länge jag började känna av det. Verkligheten förde mig tillbaka väldigt långsamt, med sin hand om min och jag kände för första gången att det var okej att finna en rutin. Plötsligt slutade tankarna snurra, den innerliga rösten blev tyst och jag började för första gången på länge.. leva.











Jag slutade stänga av mig från omvärlden. Jag tog ett steg framåt. Jag satte på ljudet på min telefon och slog min första signal på länge. Det var en bra dag för det. Verkligheten erbjöd Mille By Night och det var när kvällen anlände som vi gjorde det också. Drinkar blandades, sminket sattes på, kläderna byttes och vi körde igång ordentligt. Efter mycket skratt, en hel del dans och mycket prat om skitstövlar började vi komma ur balans. Så vid nollslaget anlände vi till Millennium.. och när vi väl tagit oss in..



TOMT.


Å N G E S T T O M T  .

Där satt vi.. Sex tjejer och såg omkring på det tomma Millennium. Allt som allt var vi nog nio stycken som befann oss därinne och vi började bli riktigt oroliga eftersom klockan var efter tolv.But you know what? THIS IS A SITUATION! Så vi reste oss upp och rörde på benen, skakade på rumpan och drog upp händerna i luften. Kvällen hade bara börjat och vi bidrog.. Oh yeaaaaah! It's fistpump tiiiiimeeeeee!



Timmen senare öste det in folk och Millennium var plötsligt smockat av både gamla vänner, dagens goa vänner och lite sådär främmande människor. Drinkarna var goda, vi brudar var sexiga, killarna mingla och vi.. vi baaaara njöt. Musiken dunkade och så många mixtrade klassiker fick varenda en av oss att jubla "ÅÅÅÅÅÅÅH".. Kvällen spenderades på dansgolvet. Vi dansade på sprucket glas, på spillda drinkar och med kroppar intill varandra. Kvällen blev bara bättre och bättre och att dansa blev bara roligare och roligare. Jag har aldrig dansat så länge i heeeela mitt liv och det kändes helt jäkla underbart.

Timmarna gick fortare än väntat och det blev bara roligare och roligare per minut. Dramat låg för första gången på hyllan och jag gjorde allt jag kunde för att skjuta det från min närhet.  Min självsäkerhet var på topp och jag socialiserade mig, kramades, dansade, skrattade och hade det allmänt så jävla bra. Josefin såg på mig och undra vad som hänt.. Det var flera gånger hon jublade "ÄNTLIGEN! Jag har känt dig så jävla länge och bara väntat på att det här ska komma ut".. och jag kände vad hon menade. Jag var inte osäker på något sätt, jag tvivlade inte en enda sekund på mig själv, jag var trevlig och mer pratglad än jag varit på länge och kunde samtidigt ha attityd när jag behövde det. Jag bara kände stabiliteten i mig själv och det lyfte fram mig hela kvällen. I feelt like a nice bitch, sort of. Haha, lite bad får man ju va. Jag lever utan komplett osäkerhet just nu, njuter av att livet är som det är och älskar att ha dagarna som de är. Dagar som dessa är definitivt de bästa. Och jag kan säga..  Att för första gången någonsin har jag haft riktigt jävla roligt när jag gått ut. Millennium, for the first time, you succeeded! Yeaaaah Buddy!

När vi kom hem för nattamat var Josefin verkligen stolt över mig. Jag slutade inte babbla, hade inte tagit skit från någon, pratat med så många härliga människor, dansat varenda sekund och dragit mig från tjejernas drama och haft rent av roligt. Hon hade även märkt hur lätt jag hade varit mot människor omkring mig och hur jag verkligen hade trott på mig själv. Det var inte en enda gång jag inte kände mig snygg nog eller bra nog. Jag tror de som känt av min osäkerhet förr, såg och kände min självsäkerhet ikväll.    Det var inte förrän jag kom hem som jag förstod att jag förmodligen pratat mer än jag någonsin gjort sammanlagt, hahah, för jag kunde inte knipa igen och jag log och kände hur mina ögon glittrade. Vilken kväll vi haft. Åh, bra mådde jag! Sådana där kvällar får man hoppas på oftare! En lyckad förfest, en djävulskt lyckad utekväll och en allmänt bra dag! Och jag kan ju säga att jag var såhär glad....
(Gammal men gooo bild!)


Resten av livet har stått ganska stilla. Jag har haft så mycket att reflekterat över och har ändå inte tänkt ett dugg på det. Jag vet om att jag har så mycket att jobba på och jag har förstått att jag bär med mig mer från barndomen än vad jag trodde. Jag har aldrig känt att jag hör hemma i Höllviken och jag vet att jag än idag, inte gör det. Jag älskar min lilla by och detta kommer alltid vara mitt hem, men jag ska inte leva i mitt hem, jag ska leva på min plats - mitt hem är den jag är, vart jag än är. Så jag måste finna mig själv, släppa taget om barnet jag varit, hantera saker och ting som varit och våga vara ärlig.

Ärlighet är det viktigaste i världen för mig. Att vara komplett ärlig har jag aldrig haft svårt för, men jag har varit väldigt smart med hur jag använt mig av det. Jag har varit ärlig inom mig själv och alltid stått för mina egna fel. Men jag använder inte komplett ärlighet gentemot människor som jag ansett inte behövt det alltid, utan då har jag bortsett från vad jag ibland vet. Jag skippar gärna det för att inte såra någon pågrund av det. Även om det sårar mig.   Den senaste tiden har jag dock inte det. Jag har bara kastat ut det, för att jag behöver få ut det. Om jag inte gör det så, så gör jag inte det alls. Och ärligt talat, när man ibland finner någon tagen på sängen känner man sig extremt kunglig. Haha.

Jag har mycket smärta jag verkligen vill bli av med och det finns mycket bullshit jag vill få ur mig. Bullshit som min osäkerhet har skapat. Jag har alltid varit för snäll för mitt eget bästa.. och ja, människor har verkligen alltid sagt det till mig. Senast igårkväll. Men de senaste dagarna har jag funnit en balans då jag betett mig som vanligt, men samtidigt haft lager av attityd som varit nödvändigt. Jag trodde att attityd betydde att man är otrevlig,men det är det inte. Attityd är oomtyckt ärlighet. Det kanske inte är lätt och bra ibland, men på något sätt måste man ta det. Ärlighet framför ibland något som är dåligt, men de finns bra avsikter med det.    För vart hamnar man annars? Man hamnar på pallen då man vinner pris för att ta stryk, för att du alltid satt andra före.. och självklart är det en fin egenskap, men inte när det äter upp dig. Och det har ätit upp mig alldeles för länge. Jag måste våga stå upp för mig själv. Så att sätta folk mot väggen känns inte längre taskigt eller hårt, utan jag känner hur tyngden släpper från axlarna och hur självförtroendet sticker till taket. Man kan anse att man är snäll genom att gå omvägar från ärlighet, men i slutändan kommer sanningen alltid fram, så varför inte ta dig dit direkt och slippa all drama runtomkring det?


Så för var och en av er som jag är som jag.. Som verkligen ser ut och tar hand om andra, gör det. Men skydda dig själv samtidigt. Ta inte andras slag. Bli inte uppäten av andras problem. Var ärlig mot dig själv. Det är okej. Du är inte elak. Och i längdens namn är ärlig det bästa du kan vara. För det är då du tar dig till sanningen. Men mest av allt.. Sök inom dig själv. Det finns så mycket du inte är medveten om och det finns så mycket man måste våga gå igenom och hantera för att ta sig förbi det. Mitt kommer. Jag har inte bråttom. Jag tänker inte rymma från det bara.

Jag har lärt mig extremt mycket genom alla åren av ensamhet. Jag har lärt mig vad det innebär att bli sviken och lämnad, sårad och snackad om.. Och jag har lärt mig hur det är att känna sig svag i närheten av människor med styrka. Jag har också lärt mig hur det är att omge mig av människor med attityd, men också hur det kan äta upp denne.  Jag har lärt mig hur det är att vara ensam och jag ser en enorm skillnad på dem omkring mig som har svårt för att ens sova en natt ensamma och hur det är för mig som sover hundratals nätter ensam. Jag har lärt mig att ensam inte är svag eller dålig, utan stark och självgående. Jag har lärt mig att det inte är lönt att inte tycka om sig själv. Det ger mig ingenting mer än mer dåligt självförtroende. Jag har lärt mig att inte jag inte ska lita på människor, utan på mig själv. Jag har lärt mig att jag klarar mig, även när folk försvinner. Jag håller på att lära mig, att stänga av det jag inte ska ta. Det är inte lätt, särskilt inte när det gäller dem som betyder mest för en. Men då försöker jag ta till mig det jag ska ta till mig.  Men jag har också lärt mig allt det här genom det svåra sättet. Varenda gång har varit ett hårt slag och vissa gånger är fortfarande det så pass hårt att jag faller och emellanåt får jag ett panikartat slag av tårar. Och ibland står jag fortfarande rak. Att falla är naturligtvis okej, man måste få ramla för att ta sig upp igen. Det är en del av livets lärodomar. Alla mina sår och ärr kan jag fortfarande se på och lära mig av. Jag tycker om vem det gjort mig till.

Nu ska jag bara ta mig igenom de sista hindrena. Sedan ska världen få möta en människa de inte sett förut.


Sov gott.
Jag hör av mig snart.