Missnorman

Mitt liv går verkligen upp och ned. Jag är så förvirrad förtillfället, jag vet inte alls vem jag är, jag vet inte alls hur tillståndet för saker och ting omkring mig är, jag vet inte hur skolan går och jag vet inte alls hur livet är i sig självt. Jag har tappat glöden. Jag är inte riktigt med. Jag har ont och är ensam. Samtidigt har jag de viktigaste människorna i livet som jag älskar. Samtidigt börjar jag ge mig ut i verklighetes vägar.



Jag känner mig snyggare och snyggare för varje dag som går. Jag gör absolut ingenting för att förbättra mitt utseende, för som jag alltid sagt, så vill jag inte göra det för att få andra att gilla mig då, utan jag vill få mig själv att gilla mig.





&' helt ärligt, där är inga större fel på mig. För att vara helt ärlig är jag en oredigerad mänsklig kvinna. Jag har handtag du kan ta på, jag har en lite större rumpa med celluliter på och jag har bröst som man omöjligt passerar. Men jag har också ett leende som ler bredare än många andras. Jag har glittrande blå ögon som alltid ser in i andras och jag har en utstrålning som både gillas och ogillas. Oavsett.. Så har jag mitt sätt att vara vacker på. Det kanske inte är i närheten av perfekt eller vad några andra vill ha, men jag är född till att vara jag. Och det finns ingen annan jag skulle vilja vara.



Jag gör ständiga misstag. Jag gör mänskliga fel. Det kanske inte är så lätt att erkänna dem, men när jag gör det, så erkänner jag det. Jag ber om ursäkt för det som kan vara fel. Jag förlåter det som kan vara fel.

Vi är alla verkligen så olika, och ni vet allihopa att det i sig självt är skrämmande. När man är olik någon annan kan man inte alltid förstå varandra, acceptera varandra och ta hänsyn till varandra. Men i slutändan kanske man åtminstone kan respektera varandra.

Jag är uppe i ett tillfälligt "mode". Det är som att jag, vem jag än möter, håller mig i ett "arbetar-mode".. Jag känner ingenting, visar ingenting, förklarar ingenting. Jag håller en yrkesmässig relation även till de närmast mig. Och för tillfället vet jag inte varför.
Det är inte bra för alla omkring mig, särskilt inte för dem nära mig. Men förhoppningsvis lyckas de se mig och respektera mig tills de återigen hittar mig.

Så för er som märker att det är annorlunda, respektera det, förstå det, låt det. Jag behöver min tid. Det är inte lätt. Men jag kämpar. Och om det skadar er anar ni inte hur det gör mig ledsen, jag ska göra allt jag kan för att sätta plåster på spåren. Jag måste bara lappa ihop mig själv först.


Dagarna på båten blir bara bättre. Lördagen var rentav smidig, as ball och bara sådär galet bra! Där är mitt "Working-mode" absolut bäst. Det går kvickt undan, det är lättsamt och roligt och i slutet av kvällen mötte jag fortfarande kunderna med världens största leende på läpparna. Kommentarerna flödar in och man lyfts upp i sitt eget skinn. Vissa tar ens händer, ser en in i ögonen och ler med tacksamhet. Och nu när det gått så fantastiskt bra.... HAR JAG FÅTT JOBB HELA FEBRUARI UT!!! Wooohooooo.

Att äntligen få ett nattajobb, att få jobba på en nattklubb och att få jobba enskilt och ändå i team, bland musik och härlig personal är det bästa där är. Det är verkligen topnotch. Kunderna är toppen på listan ,även de mest fulla och aggressiva gör hela resan äventyrligare.



Att båten kommer ta min tid månaden ut är perfekt. Jag känner att min fokus kommer lika så stabilt på jobb att jag inte kommer ha tid för förlorade tankar och människor som hackar på en. Istället tror jag att jag får en nyttig tid borta från folk och tid för både mig själv och för jobb. Vilket kan resultera i framtidens håll.

Att vara förlorad i sig själv kan väl inte vara så ovanligt då och då..? Det kan väl inte vara så.. så omöjligt som det känns då?

Jag vet inte om jag är den enda som känner så.

Vad säger ni?