Missnorman

Det är en helt normal dag i Höllviken. Vädret har varit mulet, himlen vit och vinden kall. Människorna har varit uppe tidigt för sina arbeten. Byggarbetarna har ätit lunch på Marnes, mammor tar en promenad med barnvagnarna längs gatorna, den gamle mannen är ute för att lägga ett tidigt bud på hästar eller en trisslott. Ungdomar flyger av bussarna till och från för att ta sig till och från skolan. Få som talar med varandra denna dag, ser så många som tittar ned i sina mobiler eller många som fokuserar på sin körning. Många som fixar med sina halsdukar eller dragkedjor istället för att se på människorna omkring sig. Också jag. Med ett trött och blekt ansikte, hörlurar i öronen och en lite ledsam blick på omgivningen, med tusen tankar som går omkring i huvudet. Inte jag heller pratar med någon idag. Jag ler knappt åt den sure busschauffören som släpper på mig på bussen. Bussfärden är långtradig men åtminstone enskild då jag sitter längst bak i bussen utan att någon tar hänsyn till vad jag gör. Dagen passerar rätt fort. Det är något över lunchtid när jag kommer fram till Malmö och går med mina släpande fötter mot skolan. Känner att sulan i skon är lite sne, behöver lämna in den till skomakarn. Är framme. Gör ett test. Psykologen frågar mig hela tiden om det är okej. Jag svarar att det är helt okej då jag egentligen inte bryr mig. Han får göra vad han vill - så länge han gör någonting. Han är den förste som faktiskt gör det. Han är bra Ingemar. Vi kommer någonstans med honom. Han ville inte ta mig i hand pga min förkyldning, lite som min far. Rycker på axlarna och går ut från skolan. Hemma. Drar av kläderna, slänger mig på sängen och låtsas att en varm famn möter mig. Kramar om min kudde och låtsas för ett ögonblick att det är en famn jag håller om, tryggt, varmt. Föreställer mig en puss på pannan innan sömnen tar in och jag famnar in i mörkret. Vaknar av ett samtal. Fumligt förstår jag att Josefin är påväg hit. Reser mig och tar ett ryck. Lägger undan alla kläder, lagar min rullgardin, bäddar sängen, drar ett drag med dammsugarn, dammar och slutligen tar jag och tvättar golvet. Det luktar inte längre vitlök och ser inte längre sunkigt ut. Istället luktar det en doft en blommor. När Josefin kommer är det kallt, fönstret har stått öppet ett tag men det var inte förrän jag kom tillbaka från duschen som jag förstod att jag vädrat alldeles för länge. Musiken gjorde våra ord idag. Jag strussade runt i rummet och försökte hela tiden hitta någonting att göra. Rastlösheten hade tagit till och för första gången förstår jag hur det är för dem som har för lite att göra. Slutligen lade jag mig bara i sängen och lät låtarna Josefin valde få mig att fokusera på annat. Försökte föreställa mig vad låtarna betydde, hur musikvideorna kunde se ut.. Pappa ringde när Josefin gick. Kom in på prat om att gå ned i vikt, om att jag måste börja må bra. Och det har varit så märkligt. Har känt så nu när jag varit sjuk. Mer sug efter att gå ut och springa. Äta frukter. Till och med citron med salt. Eller citronvatten. Hela tiden någonting fräscht. Kanske är dags nu? Förstod när jag prata med pappa att jag faktiskt vill. Jag vill inte göra det för att någon annan ska se mig. Tror det var den tanken som slog pappa lite idag.. Nu när alla mina tjejkompisar har någon.. Danni har Peter, Sofie har Emil, Bea har Ph, mina kusiner har haft sina pojkvänner under flera år.. Och nu när två av mina vänner är på dejt.. så blev det jag som satt hemma. Tror han känner att det är för att jag inte blir någons flickvän. För att ingen ser på mig på det sättet. För att jag blir allas vän. Och hur ont det än gör att erkänna det.. så är det nog så. Jag är inte vacker nog än.. och jag tycker inte det själv, jag tycker inte att jag är bra nog för någon och gör mig därför till allas vän. Om jag blir riktigt snygg, så kanske jag kan bli något för någon. Det är inte lätt att säga, men tyvärr är det så verkligheten är idag. Alla mina drömmar om att vara förlovad och förälskad vid 18 årsålder.. Att vara komplett säker på hela mitt livsmål.. Allt det är förstört nu. Det finns ingen chans nu. Så min enda chans att åtminstone bli något för någon - någonsin. Mörkret har lagt sig men kvällen är fortfarande ung. Hade jag inte haft den hosta jag har så hade jag begett mig ut för att springa en lång runda. Istället får jag försöka hitta någonting att göra som inte anstränger mig. Min hostmedicin är slut så attackerna är här hela tiden, långa och krävande. Men så fort dem inte är det längre, tänker jag låta kroppen springa. Och jag tänker låta mig själv sluta bära. Det måste hända någonting nu. Det måste.