Missnorman

Ja, bloggen.. Bloggen,bloggen,bloggen. Bloggen verkar så oväsentlig just nu. Livets dagar är fylld av underbara stunder med glädje och minnen och i andra sekunden är det fyllt av dramatik, bråk och långa samtal. Idag har varit en av de längsta dagarna med en av de längsta samtalen som inneburit samtal på telefon, sms och även in real life. Kan ju säga att världens finaste killar, som verkar gå över eld och vatten för mig, löste situationen genom att bara vara dem - Äkta. Precis som man ska vara.

Igår hade vi en liten miini-night hos mig då Danni och Sofie kom över och vi gjorde en ny maträtt - spaghetti med en sås som bestod av bacob, champinjoner, vitlök, lök och matgrädde. Jag kan lova er att det var så pass ljuvligt att vi knappt sade ett ord medan vi åt. När vi köpt så mycket kräng man kan köpa, hyrt en kass film och myst i sängen i några timmar flummade vi till det på överenergi och hade både godisfighter, chipsgömmen och ja.. lite sådär läskfight. Det blev jävligt roligt och en minnesvärd kväll. I slutet av allting låg vi och kollade igenom gamla bilder på datorn och kom över så mycket minnen, vackra stunder och känslor som önskar att det vore så igen. En enda bild och en enda bokstav råkade finnas på en enda plats och för ett ögonblick kom jag över ett ögonblick av sorg och insåg att livet ibland inte går som man vill. När vi kom in på texterna fann jag så många texter som varit så långa och så inspirerande att jag undrade om det ens var jag som skrivit dem. Flera gånger gjorde det ont i kroppen då jag såg hur tydlig min inspiration en gång varit och hur den nu är som bortblåst. Så instinksfull, så djup i allt.. Så uttrycksfull och så.. inspirerad. Texterna är många, men de är ändå lika långa. Texterna är vackra och så förstådda. Men jag kan inte förstå vart allt det tagit vägen. Kom även över videor från bloggen, min första där jag satt osminkad och lycklig med en glimt i ögat. Jag kände knappt igen min egentligen smala kropp, mina blåa glittrande ögon, mitt vita leende, mina annorlunda uttryck och mitt blonda hår. Så annorlunda jag är nu. Direkt när jag hörde mig själv prata om pulvermetoden jag gick på, förstod jag att jag var så mycket lyckligare den sommaren än jag kunde ana. Så mycket säkrare i mig själv. Jag kunde till och med tycka att jag själv var riktigt söt. Det är jättemärkligt att fråga sig själv om jag är förlorad i mig själv eller om jag faktiskt är komplett medveten om vem jag är. Trots att allting är så förvirrat känner jag mig mer säker än någonsin. Säker i mig själv, säker i min kropp, i mina rörelser och i mitt tycke. Men i mej att livets .. "mening"(so to speak) inte känns komplett tydligt.. är jag kanske förlorad i min egen säkerhet. Jag kanske inte bara bryr mig längre. Antagligen därför jag också förlorat inspirationen i skrivandet, skolan.. och så mycket annat.


För att göra dagen annorlunda idag städade vi undan snabbt och köpte med oss goda räkmackor, kokade kaffe och köpte amerikansk juice som vi fikade upp vid hyddorna till en kall solnedgång, men som ändå blev så mysig.
Nu ligger glassplittret från min enda skål på golvet och gör ljud av sig .. Jättemärkligt att splittrat glas kan "klicka" när det redan är söndrigt men för att jag inte ska freaka ut innan jag somnar tänker jag ta in dammsugarn sådär mitt i natten och ta upp allt.

Jag hoppas att min inspiration kommer tillbaka snart. Jag hoppas att jag kan bli så jäkla lycklig. Jag hoppas jag kan finna min plats. Och jag hoppas jag kan finna mig själv.

Sov gott peeps.