Smiling eyes
0kommentarer
De senaste veckorna har jag spenderat många timmar på att titta igenom barndomsbilderna. För att hitta en bild till plaketet letar man efter någonting som beskriver en. . Och efter att jag tittat på alla dessa bilderna tän
ker jag ofta tillbaka till när jag var liten. Jag minns inte så mycket.. Men jag har hört att jag var en väldigt glad unge. Jag hade alltid ett skratt pågång och en glimt i ögonen. Jag glömmer aldrig historien jag fick höra om när jag sprang runt på stranden och knackade på folks kylväskor - en glad, social och matglad unge redan då;)
När jag ser på bilderna i de gamla fotoalbumen så har jag alltid ett leende - inte bara på läpparna, utan i ögonen. Jag skiner.
Men som jag minns det hade jag en väldigt bra uppväxt.
Kvällarna jag minns är dem vi hade i trädgården - med baren pappa byggde, tv'n ute och alla familjevänner. Det var varenda gång en stort match var på gång som vi samlades. Jag kunde ju aldrig sporten, det var jag för liten för, men jag älskade stämningen. Jag minns också Sjögränd, gatan jag bodde på, som en färgglad och lycklig gata. Vi barn var alltid ute - på lekplatsen eller utklädda för de olika högtiderna. Eller så band vi ett hopprep i lyktstolpen och hoppade hopprep. Varenda gång en ny familj kom till gatan välkomnade vi dem med ett leende och en kaka. Åh! Och såklart.. Varenda år hade vi kräftskiva och då spärrade vi av gatan - och då var verkligen alla med. Nu är vi bara ett par hus åt gången med ett par främlingar här och var. Vi var på något sätt väldigt nära. En väldigt kär gata. Vi hade en bra sammanhållning. Jag har ändå en del minnen och alla är bra. Men idag känns det annorlunda.
Kommer man till Sjögränd så är lekplatsen borta och det enda som finns kvar är rent ogräs. Gatan är fylld av parkerade bilar och gråa hus. Det finns inga barn som springer runt på gatan. Kräftskivan som hålls har än så länge varit regnig och fylld av några fåtal grannar - och dem flesta är nya dessutom. Inte för att det är något fel på dem, men .. stämningen förändrades. Stämningen blev annorlunda. Saker och ting är annorlunda.
Vi växte. Vi förändrades. Föräldrarna skildes. Familjerna flyttade. Och med vår förändring.. förändrade gatan sig.
Det är kanske en annan sak att se sin uppväxt från ett barns ögon. Och därför kanske inte heller glimten i mitt öga är detsamma. Jag har kanske sett för mycket. Upplevt för mycket. För mycket jag inte var redo för. Och jag fick väl aldrig riktigt chansen att anpassa mig - att säga hejdå till det som varit. Utan rätt som det är hände någonting - och tillsammans med alla förändringar, förändrades jag också.
Jag undrar var den är ibland. Glimten. Den innerliga glädjen. Jag vill så gärna kunna se mig själv i spegeln och bara se den där glimten i ögat. Jag vill känna glädjen spira och livets syfte lyfta mig. Men varje dag möts man av mörker i tidningarna.. Och under dagen möter man en gammal vän som inte ens säger hej längre.. Eller så ser man hur en vän sörjer sin bortgångne familjemedlem.. Eller så är det någonting i hemmet som man kämpar med. Det är alltid någonting som påminner en om hur hård fajten kan vara. Hur hårt livet kan vara.
Men jag är 18 år. Många säger att det tar sin tid för att finna sig själv och när man väl har gjort det så hittar man också glimten. När man har fått chansen att ta tag i allting som varit och släppa det så kommer hela ens inre göra det också. Jag har väl babblat en del om det här genom åren, men ärligt talat så vet jag ingen annan väg. Jag kan finna glädje och skämt och skratt. Guldvärda ögonblick givetvis. Men någonstans känner jag i ögonen en helt annan blick - en blick som säger att så många historier har utfärdats och att så många ska göras. Jag ser på denna lilla flickan på bilderna och undrar så.. "Vart tog hon vägen?" .. Jag saknar henne så. Jag vill nå henne. Jag vill bli henne.
Frågan är bara.. Hur gör man?
ker jag ofta tillbaka till när jag var liten. Jag minns inte så mycket.. Men jag har hört att jag var en väldigt glad unge. Jag hade alltid ett skratt pågång och en glimt i ögonen. Jag glömmer aldrig historien jag fick höra om när jag sprang runt på stranden och knackade på folks kylväskor - en glad, social och matglad unge redan då;) När jag ser på bilderna i de gamla fotoalbumen så har jag alltid ett leende - inte bara på läpparna, utan i ögonen. Jag skiner.
Men som jag minns det hade jag en väldigt bra uppväxt.
Kvällarna jag minns är dem vi hade i trädgården - med baren pappa byggde, tv'n ute och alla familjevänner. Det var varenda gång en stort match var på gång som vi samlades. Jag kunde ju aldrig sporten, det var jag för liten för, men jag älskade stämningen. Jag minns också Sjögränd, gatan jag bodde på, som en färgglad och lycklig gata. Vi barn var alltid ute - på lekplatsen eller utklädda för de olika högtiderna. Eller så band vi ett hopprep i lyktstolpen och hoppade hopprep. Varenda gång en ny familj kom till gatan välkomnade vi dem med ett leende och en kaka. Åh! Och såklart.. Varenda år hade vi kräftskiva och då spärrade vi av gatan - och då var verkligen alla med. Nu är vi bara ett par hus åt gången med ett par främlingar här och var. Vi var på något sätt väldigt nära. En väldigt kär gata. Vi hade en bra sammanhållning. Jag har ändå en del minnen och alla är bra. Men idag känns det annorlunda.
Kommer man till Sjögränd så är lekplatsen borta och det enda som finns kvar är rent ogräs. Gatan är fylld av parkerade bilar och gråa hus. Det finns inga barn som springer runt på gatan. Kräftskivan som hålls har än så länge varit regnig och fylld av några fåtal grannar - och dem flesta är nya dessutom. Inte för att det är något fel på dem, men .. stämningen förändrades. Stämningen blev annorlunda. Saker och ting är annorlunda.
Vi växte. Vi förändrades. Föräldrarna skildes. Familjerna flyttade. Och med vår förändring.. förändrade gatan sig.
Det är kanske en annan sak att se sin uppväxt från ett barns ögon. Och därför kanske inte heller glimten i mitt öga är detsamma. Jag har kanske sett för mycket. Upplevt för mycket. För mycket jag inte var redo för. Och jag fick väl aldrig riktigt chansen att anpassa mig - att säga hejdå till det som varit. Utan rätt som det är hände någonting - och tillsammans med alla förändringar, förändrades jag också.
Jag undrar var den är ibland. Glimten. Den innerliga glädjen. Jag vill så gärna kunna se mig själv i spegeln och bara se den där glimten i ögat. Jag vill känna glädjen spira och livets syfte lyfta mig. Men varje dag möts man av mörker i tidningarna.. Och under dagen möter man en gammal vän som inte ens säger hej längre.. Eller så ser man hur en vän sörjer sin bortgångne familjemedlem.. Eller så är det någonting i hemmet som man kämpar med. Det är alltid någonting som påminner en om hur hård fajten kan vara. Hur hårt livet kan vara.
Men jag är 18 år. Många säger att det tar sin tid för att finna sig själv och när man väl har gjort det så hittar man också glimten. När man har fått chansen att ta tag i allting som varit och släppa det så kommer hela ens inre göra det också. Jag har väl babblat en del om det här genom åren, men ärligt talat så vet jag ingen annan väg. Jag kan finna glädje och skämt och skratt. Guldvärda ögonblick givetvis. Men någonstans känner jag i ögonen en helt annan blick - en blick som säger att så många historier har utfärdats och att så många ska göras. Jag ser på denna lilla flickan på bilderna och undrar så.. "Vart tog hon vägen?" .. Jag saknar henne så. Jag vill nå henne. Jag vill bli henne.
Frågan är bara.. Hur gör man?
Kommentera