Goodbye Glee
0kommentarer
För tre år sedan såg mitt liv så annorlunda ut. Jag satt med mina två dåvarande bästa vänner bredvid mig och såg Glee varenda söndag kväll. Jag var förlorad i mig själv men på något sätt ändå så säker på vem jag var. De två bästa vännerna är idag förlovade och jag är nästintill säker på att de spenderar kvällar tillsammans och ser Glee.
Glee som var en serie som var så oseriös. På samma sätt som vi var ungdomar på en skola, var dem ungdomar i en serie. Med karaktärer vars personligheter inte alls gick ihop. En serie som tog upp allt man kan sätta sig in i. En serie med musik som fick vem som helst att stanna upp.
Glee är på något sätt just det jag avskyr - det är karaoke. Det är folk i en studio som kan sjunga, men som kan redigeras och sjunga och kopiera varenda lilla låt som görs. Men någonstans på vägen märkte jag att det inte handlade om hur dem sjöng det i studion - utan hur dem framförde det. Varenda sång de framförde hade ett helt eget budskap. Och det var det som fick mig att fastna.
Jag har spenderat timmar med Glees musik. Timmar med glees avsnitt. Timmar på diskussioner kring allt som Glee kringgår. Glee var något oseriöst och nytt, men som genom dessa tre åren blivit en vän.
Jag ser nu på det nästsista avsnittet och kan inte hålla mig från tårar.
I tre år har Glee skapat unika karaktärer, unika historier, unika problem och lösningar, hopp och tro. Glee har visat hur annorlunda är möjligt och.. de har framför allt har fört ihop människor genom musik.
Jag har under dessa tre åren jag växt upp - haft Glee med mig minst en gång i veckan. Det är på något sätt en dag i veckan som blir väldigt viktig.
En dag i veckan varje månad, varje år i tre år, blir slutligen många viktiga dagar. Nu närmar sig slutet. Och varenda gång ett avslut kommer så känns det lika ledsamt, men vet ni vad? På något sätt känner jag samma fria känsla som jag känner inför studenten - att det är okej. Den där sista tåren säger att det är rätt.. att lämna det man varit bakom sig och att det är dags att bli det man vet att man önskar sig.
Glee lärde känna mig för tre år sedan. Vi har båda utvecklats. Tittar man på dessa karaktärerna känner man knappt igen dem från var dem började, men när jag ser på mig själv så känner jag fortfarande igen mig, men jag ser samtidigt någonting annat - en sorts annan glimt. Jag är inte rädd längre. Allt som är självklart, är tydligare än det någonsin varit.
Tack för tre år Glee. Jag kommer alltid minnas er.
Glee som var en serie som var så oseriös. På samma sätt som vi var ungdomar på en skola, var dem ungdomar i en serie. Med karaktärer vars personligheter inte alls gick ihop. En serie som tog upp allt man kan sätta sig in i. En serie med musik som fick vem som helst att stanna upp.
Glee är på något sätt just det jag avskyr - det är karaoke. Det är folk i en studio som kan sjunga, men som kan redigeras och sjunga och kopiera varenda lilla låt som görs. Men någonstans på vägen märkte jag att det inte handlade om hur dem sjöng det i studion - utan hur dem framförde det. Varenda sång de framförde hade ett helt eget budskap. Och det var det som fick mig att fastna.
Jag har spenderat timmar med Glees musik. Timmar med glees avsnitt. Timmar på diskussioner kring allt som Glee kringgår. Glee var något oseriöst och nytt, men som genom dessa tre åren blivit en vän.
Jag ser nu på det nästsista avsnittet och kan inte hålla mig från tårar.
I tre år har Glee skapat unika karaktärer, unika historier, unika problem och lösningar, hopp och tro. Glee har visat hur annorlunda är möjligt och.. de har framför allt har fört ihop människor genom musik.
Jag har under dessa tre åren jag växt upp - haft Glee med mig minst en gång i veckan. Det är på något sätt en dag i veckan som blir väldigt viktig.
En dag i veckan varje månad, varje år i tre år, blir slutligen många viktiga dagar. Nu närmar sig slutet. Och varenda gång ett avslut kommer så känns det lika ledsamt, men vet ni vad? På något sätt känner jag samma fria känsla som jag känner inför studenten - att det är okej. Den där sista tåren säger att det är rätt.. att lämna det man varit bakom sig och att det är dags att bli det man vet att man önskar sig.
Glee lärde känna mig för tre år sedan. Vi har båda utvecklats. Tittar man på dessa karaktärerna känner man knappt igen dem från var dem började, men när jag ser på mig själv så känner jag fortfarande igen mig, men jag ser samtidigt någonting annat - en sorts annan glimt. Jag är inte rädd längre. Allt som är självklart, är tydligare än det någonsin varit.
Tack för tre år Glee. Jag kommer alltid minnas er.
Kommentera