Old memories coming to life
0kommentarer
När jag var liten var jag väldigt intresserad i pojkars liv. Jag var tidigt en av dem som alltid blandade mig killarna, oavsett vad dem gjorde.. Jag älskade att befinna mig i deras närhet, oavsett om det var genom att cykla med dem till skolan eller om det var på en fotbollsträning. Jag ville vara med så mycket som möjligt. Haha, och var jag förälskad fick pojkarna ett tiotal brev i månaden. Jag minns när jag och Lotta skrev brev till samma kille.. Vi köpte fina papper och kuvert som vi skrev på golvet i deras hall och som pricken på i:et sprutade vi parfym på för att det skulle lukta gott. Veronica, en av mammorna till en av pojkarna känner jag väl idag och hon har sparat ett dussintal av mina brev och har dem i sin klädlåda. Jag har inte kunnat förmå mig att åka och titta på dem.. Det räckte med Adams brev jag fick tillbaka - då jag lovade honom att köpa ett "gajmeboj" om han alltid skulle vara tillsammans med mig. Haha, åh, det är så sött att se på! Det var nog väldigt roligt och vara liten! Det fanns inga hinder!
När jag väl hade pojkvän som liten var jag lika gulligt naiv. Jag ansåg att jag stöttade min pojkvän genom att komma på hans träningar och jag minns sena sommarkvällar då vi slutligen satt tillsammans på konstgräset och pratade efter att träningen var slut. Jag minns sena sommarkvällar då jag stod i hörnan av fotbollsplanen och följde pojken jag tyckte om men en kärleksfull blick. Jag minns också alla stora fotbollsdagar - då det var matcher eller olika events på IP.. Jag var alltid på plats, antingen i en hörna någonstans eller uppe på läktaren. Jag minns även när jag spenderade så pass mycket tid på IP att jag blev inkallad på en av IP's största dagar genom att få stå i försäljningsbåset.
Men mest av allt minns jag när vi flertal stycken samlades under tidiga sommarkvällar för att spela fotboll och umgås. Vi tjejer satt ofta på sidan bredvid och mumlade och fnittrade medan pojkarna spelade sitt spel. Ibland kom jag ensam dit men kände mig lika bekväm för det.
Så när jag idag cyklar tillbaka till IP får man en känsla av nostalgi. IP är mer tomt än det var när vi var små, men längst nere på planen befinner sig killarna - (inte samma som killar som då men ändå).. De välkomnar mig med kramar och leenden när jag infinner mig på plats och plötsligt är även jag med i spelet - trots att jag förlorar och blir utsatt för (rövning) så har vi väldigt roligt och skrattar ständigt. Det är något väldigt speciellt att se solen gå ner och känna att värmen fortfarande håller sig stadig medan vi springer jämtes varandra och sparkar på en fotboll. Och det är något väldigt speciellt med att vara ensam tjej och ändå så accepterad. Jag har alltid haft lätt för att vara en av dem, jag har alltid haft lätt för att inte stå ut i den mängden - möjligen att jag suger på fotboll och att jag inte har en aning om reglerna i spelen dem kör, men vi har så roligt att inget av det spelar roll. (Och att dem får röva mig är dessutom deras höjdpunkt).
Sommaren är tidig och vi njuter lika mycket för varje dag som går av den. Det känns som att de sena sommarkvällarna kommer bli många och det känns som att vi kommer skapa ännu fler nostalgiska minnen.
När jag väl hade pojkvän som liten var jag lika gulligt naiv. Jag ansåg att jag stöttade min pojkvän genom att komma på hans träningar och jag minns sena sommarkvällar då vi slutligen satt tillsammans på konstgräset och pratade efter att träningen var slut. Jag minns sena sommarkvällar då jag stod i hörnan av fotbollsplanen och följde pojken jag tyckte om men en kärleksfull blick. Jag minns också alla stora fotbollsdagar - då det var matcher eller olika events på IP.. Jag var alltid på plats, antingen i en hörna någonstans eller uppe på läktaren. Jag minns även när jag spenderade så pass mycket tid på IP att jag blev inkallad på en av IP's största dagar genom att få stå i försäljningsbåset.
Men mest av allt minns jag när vi flertal stycken samlades under tidiga sommarkvällar för att spela fotboll och umgås. Vi tjejer satt ofta på sidan bredvid och mumlade och fnittrade medan pojkarna spelade sitt spel. Ibland kom jag ensam dit men kände mig lika bekväm för det.
Så när jag idag cyklar tillbaka till IP får man en känsla av nostalgi. IP är mer tomt än det var när vi var små, men längst nere på planen befinner sig killarna - (inte samma som killar som då men ändå).. De välkomnar mig med kramar och leenden när jag infinner mig på plats och plötsligt är även jag med i spelet - trots att jag förlorar och blir utsatt för (rövning) så har vi väldigt roligt och skrattar ständigt. Det är något väldigt speciellt att se solen gå ner och känna att värmen fortfarande håller sig stadig medan vi springer jämtes varandra och sparkar på en fotboll. Och det är något väldigt speciellt med att vara ensam tjej och ändå så accepterad. Jag har alltid haft lätt för att vara en av dem, jag har alltid haft lätt för att inte stå ut i den mängden - möjligen att jag suger på fotboll och att jag inte har en aning om reglerna i spelen dem kör, men vi har så roligt att inget av det spelar roll. (Och att dem får röva mig är dessutom deras höjdpunkt).
Sommaren är tidig och vi njuter lika mycket för varje dag som går av den. Det känns som att de sena sommarkvällarna kommer bli många och det känns som att vi kommer skapa ännu fler nostalgiska minnen.
Kommentera