Missnorman

The Lucky One var en film jag förväntade mig väldigt lite av. Nicholas Sparks, som är den mest fantastiska författare jag känner till, sviker mig aldrig. Det vet jag. Men denna filmen har stått utanför mitt schema, jag har inte vetat, jag har inte gjort mig intresserad och jag har samtidigt hållt ögonen öppna.

Att smälta att Zac Efrons var huvudrollen var svårt när han sprang omkring i sina militärkläder, sköt av sitt gevär och fångade känslan av nattkriget som varje dag pågår för någon. Men för varenda minut som filmen gick fick man en större koppling. Plötsligt hade jag glömt att han var Troy från high school musical och istället såg jag en kille som funnit sig själv, i sin kropp, i sitt uttryck, sitt talesätt och framför allt i sina ögon. Man märkte att han som person genomgått en omvandling och skapat en helt annan atmosfär i sig själv. Och jag som i många år känt en speciell koppling för de hemmafruarna som har sina män i krig, fick mig idag en tankeställare när Zac med ett oerhört starkt skådespeleri visade hur hemmalivet för en soldat kan se ut.

Det som är så extrordinärt med denna filmen är att det har samma syfte som Nicholas Sparks resterande filmer. The Notebook, Dear John.. Dessa filmer där ödet för dem alla ihopa.
Vi tänker att det är på film, men det hade så mycket väl kunnat vara så. Vem vet.. För någon kanske det är så.

När dessa två rollerna tar sig ihop känner man en sorts vibration. Här har vi Taylor Schilling som spelar Beth, totalt självmedveten, med en karaktär som egentligen är alldeles för ung men som redan lever livet av en kvinna, en mor och livspassare. Hon ser ständigt bortom allt det hon borde göra för sig själv och låter rädslan hon lever med ta över henne. Hon tar ansvar för allting hon har och hur modig hon än är mår hon aldrig bättre. Fram tills det ögonblicket Logan kommer. Man märker en tydlig skillnad i hur hon är - hon är osäker i denna nya miljö han befinner sig i, hon är osäker i vibbarna hon känner från honom och hon är så rädd över attraktionen hon känner. Den ständiga förundran kring hur han är, hur han gör det, hur han ser ut. Det är ständigt något med honom som tar fram allt det hon är rädd för i sig själv. Och där börjar läkandet. I några smärtfyllda stunder ser vi hur två främlingar håller sig urvägen, tills de ögonblicken de två bara kan förstå varandra, i de ögonblicken de måste lära sig se bortom det som är bekvämt men som kanske är tryggt. Då de börjar hantera all den smärtan som finns inom en, då de på något sätt genom en främlings närvaro börjar ta tag i sig själv. Jag kan ju säga det, att kemin mellan Zac och Taylor är fantastisk. Taylor är nog en av de bättre skådespelerskorna jag sett i mitt liv. Hennes sätt att fånga sin karaktär säger så mycket, i hur hon står, rör sig, talar, ansiktsuttryck och framför allt hennes ögon. Hennes ögon säger så mycket trots att hon själv inte säger någonting. Och genom dessa två olika människorna lyckas de finna varandra. Genom dessa olika stadiena.. Att bortse från sin egen rädsla.. Att ge chansen.. Att sluta tänka.. Att börja se bortom det obekväma.. Att bli trygga.. Att bli vänner.. Till att bli kära.

Det som är så fantastiskt med dessa filmerna är att det inte handlar om just en av dem - det handlar inte just om Logan och hans liv. Det handlar inte heller om just Beth och hennes liv. Det handlar om hur varenda människa i deras liv fulländar varandras. Varenda karaktär i bakgrunden blir viktig och varenda historia är det som gör att historien får liv. Allt får liv. Det är fantastiska skådespelare som verkligen har lyckats fånga sin egen karaktär och de har verkligen lyckats skapa connection genom dem.

En av de scenerna jag måste höja är.. den första kyssen. Det är inte en självklar kyss, med tungor och längtan. Det är istället ett klick, en nyckel som vrids om. Ett ögonblick där all den där rädslan och främligheten kommer fram, men också där allting där blir självklart. Det var oerhört rätt att få se en kyss som inte var just gjord för en film, utan som istället visar hur det kan gå till. Man kände extra mycket under det ögonblicket.

Sedan måste jag ge märkelse till ..all the love scenes.. Trots att vi ser så många av dem så blir det i vissa av dem speciellt. Här fick vi äntligen se.. hur kärleken utspelar sig. Kropparna talar helt och hållet för sig själva.
Ni vet hur en konstnär ser ut när han målar en tavla? Han sveper sin hand vid vissa tillfällen och lägger det i en vinkel som är så försiktig, men som ger så mycket. På något sätt är det så man ser dem. Deras rörelser, hur deras händer är som silkesfingrar längs varandra hud, hur kropparna passar ihop, varmt intill varann, med läppar som är lätta i trycket, men så tunga för hjärtat. De smeker varenda del av varann och får det att kännas rent av naturligt, lätt, tryggt. Dem älskar. Om och Om igen och varenda gång är det så lätt, så försiktigt och ändå så hett.  Deras känslor går naturligt ihop med deras sätt. Det är fantastiska scener att se. Jag passar på att lägga in ett quote ifrån boken, som jag tycker passar så bra in; "She was struck by the simple truth that sometimes the most ordinary things could be made extraordinary, simply by doing them with the right people..."

(Där är några scener med extra dramatik i och självklart behövs det, men för mig blev det lite för mycket fiction och lite för mycket förutsägbarhet. Men det är det enda jag tyckte var ett minus av filmen och det var ändå bara en sekund av filmen så det går att bortse. )

Det som gör denna filmen är alla karaktärers små historier. Var och en av dem har ett eget syfte och tack vare allt som händer märker man hur de läker, hur de slutar säga emot sitt öde och börjar leva det. Hur de slutar leva i rädslan och vågar göra sig av med den. Det blir inte alltid lätt, det finns ständiga motstånd. Men på något sätt är detta inte den vanliga historien om hur en kvinna finner en man och lever resten av livet med honom. Utan det handlar om hur man börjar gå utanför sina egna gränser.  Det handlar hur var och en av dem hittar sig själva under tiden de hittar sitt em. Platsen de hör hemma på.

Jag är oerhört upplyft av denna filmen. Den hade äkta, jobbiga tillfällen där man satt så att tårarna flödade och sedan fanns det stunder då man bara skrattade. Samtidigt fanns det tillfällen då man inte kunde sluta titta, fascinerad och på något sätt i beundrans värld. Detta var ännu en fantastisk film gjord tack vare världen från Nicholas Sparks och jag tycker var och en av er ska se den.
Syftet med filmen stod verkligen för sig självt.

"Många är så rädda för sitt öde. Jag valde att leva genom det. Och jag fann min plats."

Filmen får 4/5.