Missnorman

Det är någonting med Höllvikens höjdpunkter. Från alla håll och kanter håller folk kontakt, i förväntingar om att alla ska kunna göra någonting tillsammans. De tidigare åren har vi av ren vana möts upp vid Maj-bålet,  välkomnat sommaren och haft en stor grillfest vid stranden. Då har ingen bestämt någonting, utan det har varit ren tur att alla möts upp där för att sedan bege oss vidare för att göra någonting. Tidigare år har vi inte riktigt haft åldern inne och vi har spenderat tiden på att ringa brandkåren när skogen tagit fyr, ambulansen när ungdomar spyr och föräldrar när folk inte kan gå. Men vi är inte heller riktigt kvar i den åldern. Nu är vi någonstans förväntade på nytt - vi förväntar oss nyheter då någon ska fixa något för alla.
Jag gör allt jag kan för att involvera mig i det.
Men det är inte så lätt.

När planerna ständigt går i stupet tar folk den sista utvägen - Lund. Tusentals ungdomar mötts upp för en galen dags fest. Jag såg bilderna på avstånd, med fullständig kaos, där folk blir ovänner, fyllda med sprit och omgiven med musik.  Dock syntes glädje också enorm glädje, grillning och sommar på flera håll. På ett sätt är det naturligtvis ett nöje. En festival är alltid trevlig,men den har också alltid samma innebörd. Och att använda valborg som ett tillfälle att supa sig full är inte riktigt min grej längre.

Så efter att veckorna gått och jag försökt få ihop någonting stod det väldigt still. Men jag bestämde mig för att försöka göra någonting. Någonting skulle iallafall inte bli ingenting. Eller?


Jag lade upp nötter, popcorn och choklad i skålar. Köpte hem lite läsk och blandevatten så att folk som skulle komma skulle kunna njuta. Jag satt själv länge innan folket började anlända. Och med folket menar jag två personer. De resterande hade tagit sig till en annan fest - en fest hos min barndomsvän. En fest som det visade sig.. att jag inte var välkommen till.





Jag blev väldigt förvånad och satt under hela kvällen ovetandes om till varför. Som vanligt, för folket i Höllviken, verkar det som att de söker efter en anledning till att inte vara nära mig. Jag vet verkligen inte varför. Är det verkligen så att jag kan vara så hemsk? Någonting måste ju vara fel om det här blir utvägen för var och en!
Jag gör så gott jag kan, jag menar intet ont. Jag.. har alltid försökt vara en bättre vän. Jag har ärligt talat, inte gjort någonting fel. Så jag förstår inte.

Men bakom ryggen kom alla svar. Det fanns ingen ordentlig anledning. Sanningen är att personens tjej inte tycker om mig. Sanningen är att hon inte tycker om någon tjej som varit del av hans liv.

Vad ovanligt att det är så va? Jag förstår mig inte på nån av er - jag har haft ett dussintal vänner nu, som valt bort mig för att deras fucking flick/pojkvän velat det. OCH HUR KAN NI LÅTA DEM VÄLJA ÅT ER!? Jag förstår att ni älskar er partner, men heeeeelt ärligt. Om er partner älskar er så mycket, HUR KAN DEM BE ER RADERA MÄNNISKOR SOM ÄR DEL AV ER OMGIVNING? Jag blir så frustrerad på det. Redan där - när dem ber er välja bort någon, visar dem att dem inte vill ert bästa. När ni väl gjort det - har hon/han fått dig att göra val nr 1. Och sedan kommer det fan bara få påföljder!

Ni får ursäkta mitt utbrott, men jag har hållt inne detta länge nog. Det är oerhört sorgligt att människor ska bli påverkade så. Att vänner man känt i flera år inte står upp för sig själv, för mig och för dem. Att människor är så pass svaga att de lämnar en person utanför.

Så slutligen satt jag där, ensam i min stol, med en drink i handen och såg solen gå ned.

Lyckligtvis, tycker jag om att vara själv. Ensamheten låter för många hemskt, men för mig är det en underbar tid att bara vara för mig själv. Jag tar vara på de få ögonblicken så länge jag kan göra det.

Bara för att göra något extra begav jag mig ner till Millennium som varit som ett andra hem genom barndomen. Och där möttes jag med öppna armar. Gamla familjevänner, vänners familj, personalen och min familj talade med mig tills de begav sig hem. Men sen satt jag där igen, omgiven av folk som ändå har varandra.

Och förstå mig rätt, självklart är man glad för att andra har personer i ens liv. Men ibland önskar man att man själv haft det.

Hade livet gått som jag vill.. så hade jag idag haft en pojkvän att göra middag till. Jag hade dukat ute på bordet, med tända ljus och findukning, lite goda drinkar och goddoftande mat. Vi hade suttit där i ett par timmar och njutit av solen, värmen och slutligen mörkret. Vi hade pratat genom livet, skrattat och pussats. Vi hade sedan avslutat med en bra film, tända ljus och en liten efterrätt medan timmarna utanför pågick. Slutligen hade vi lagt oss ned, med kroppsvärmen intill och låtit kärleken säga sitt.

Men livet kan inte alltid gå som man vill.

När det gäller sådana här tider är jag istället väldigt engagerad. Jag ringer runt, skriver på facebook, kontaktar folk, pratar med min mor.. Uppdaterar och fokuserar. Allt för att alla ska få det bra. Men i slutändan är det jag som sitter själv, i slutändan har alla någonting och utgår från att jag inte ska vara med. Det blir jag som sitter utanför planen och jag som försöker ta mig in.

Man börjar bli ganska trött på det. Man börjar bli trött på att försöka bli accepterad. Trött på att vilja vara del av någon. Especially of those who leave..

Kvällen blev naturligtvis inte helt katastrofal. När jag tog mig hem från Millennium och stjärnorna lyste klart på himlen stod några av mina vänner utanför dörren och med ett par pojkar och en flicka spenderade vi en kort tid i mitt vardagsrum, med musik, skratt och lite sådär sprit. Kvällen slutade ändå i tid och jag har hunnit både plocka undan, göra mig i ordning och har nu myst ned mig.

Tack vare att dem kom gick ju kvällen från nedstämd till lite bättre. Valborg är valborg och det är överskattat. Folk letar efter en ursäkt att festa - medan jag kommit så pass långt att jag letar efter en anledning till att göra någonting tillsammans.

Resten av det som händer nu, kommer jag lära mig av.
Dennes förlust, blir min "vinst".. och min vinst blir min styrka.
Jag förstår ju, att när en person väljer bort mig för sin flickvän
eller pojkvän, så ger den mig äran till att skaffa ett bättre liv
med bättre plats för vänner. För det där är ingen vän.

Man lär sig av detta. Man lär sig av allt. Och jag måste lära mig att sluta förlita mig på att andra känner samma kärlek för mig, som jag känner för dem.

Jag hoppas allt är bra för resten av er. Att Valborg vart galen och glädjefylld, med vänner och faktiskt - alkohol. Det är som en del av traditionen.

Nu är det här.
Valborg.
Maj.
Sommarn.

Du är så välkommen.