Missnorman

(Bilder tagna från Weheartit.com!)

Häromdagen fick jag veta fantastiskt nog veta att jag får en tatuering i studentpresent, vilket jag är så lycklig över.. Jag har känt en längtan länge och vill nu verkligen bara hitta plats oh rätt storlek. . Och det blir bara bättre.. Pappa betalar mina drömskor till studentklänningen.
Allting verkar reda ut sig. Bit för bit.
Samtidigt har jag accepterat mitt jag.

Adele är en kvinna vars röst hänförde mig i flera veckor och vars musik fortfarande berör mig.. Men hennes framförande och hennes personlighet har varit så oerhört smittsam. Hon har en sådan fantastisk humor och ett underbart skratt - och hon har lärt mig att man ska älska sig själv. Men hon har gått igenom mycket för att kunna inse det. Och man ser det. Man ser det i hennes ögon, i hennes blick. Det är så tydligt att det finns historier i hennes ögon.. Vissa historier som är sagda och vissa som föralltid hålls osagda. Hennes ögon är det starkaste där är. Så oavsett hur hon ser ut, kroppsmässigt, så säger hennes ögon allt om henne.. Men just nu beundrar jag varenda kurva på hennes kropp. Jag beundrar hur hon hanterar alla kändisar som säger att hon inte är perfekt - bara för att hon inte är en size 2. Hon visar hur fantastisk hon är precis som hon är och jag har kommit till just den delen. Vissa försöker sätta in grillar i mitt huvud.. De försöker övertyga mig om att min storlek har en betydelse för vem jag kan bli.. Och för vilka människor som ska finnas i det.. Det finns vissa personer som använts sig av det för att få mig att tro att jag är mindre värd. Och dessa personerna ska bara veta hur jag står över dem. Jag ler åt dem och säger "Din osäkerhet över din kropp och din osäkerhet över den du är kan du få leva med i resten av ditt liv, medan jag lever mitt liv utifrån den jag är och vet att jag kan vara."

Jag är trött på att klaga på livet. Jag är också trött på att kämpa för det som är dåligt för mig.
Jag vill börja leva som jag kan.

Jag vill finna min glädje.