Missnorman

Det finns många tillfällen då jag vill sätta mig ned med en penna och ett papper och bara skriva. Tillfällen då jag vill skriva ut en historia och skicka den i ett kuvert. Och det finns tillfällen då jag vill slå upp min dator och skriva långt och kreativt här och just till er. En av dem dagarna är idag. Mitt hjärta skriker, mina fingrar kliar och jag längtar efter att ha någonting nytt att berätta för er. Men på något sätt hålls allt inom mig. Just där jag vill få ut sitter fast någonstans inom mig och jag kan inte få ut det.

Just nu är jag så uppe i verkligheten att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Jobbet kommer närmare och jag vill egentligen bara ta tag i sommarjobbet och få det överstökat. De ständiga läxorna, måstena och kraven är så långt ifrån vem jag är att jag inte kan ta tag i det. När studenten är så pass nära, man fått tag i jobbet och skoltröttheten tar över - då finner man ingen vilja att göra någonting åt det. Man låter det gå nedåt. Jag vet att det är jättedåligt, men vi är många som är just där. Vi ska komma ut i en verklighet och börja jobba, betala räkningar och dra in egna löner som är stora nog att både föda oss, leva åt oss och samtidigt kunna spara för oss. När man väl börjat jobba vill man inte mycket annat och man vill kunna göra så pass mycket att man gör så pass bra ifrån sig att man kan få ännu mer. När det sedan är gjort vill man naturligen föra sig vidare. Jag drömmer fortfarande om den där första dagen i London, då jag på egen hand får ta mitt ansvar - då varken min pappa eller mamma har någonting att säga till om. Dagen då deras åsikt inte blir min egen. Då jag tar min vilja och längtan till helt nya höjder.

Det är oerhört viktigt att våga bryta sig loss. Att sluta leva beroende på vad folk förväntar sig av en och istället göra det du kan förvänta dig av dig själv. Det är oerhört viktigt att inte vara så rädd för vad man drömmer om, för att den enda som hindrar dig från att uppnå det är du själv. Det spelar ingen roll vad någon annan tycker är bra nog. Det handlar om vad du tycker är bra nog.

Det är oerhört viktigt att gå sin egen väg. Att finna passionen i det man gör. Att älska livet man kämpar för. För.. hur kan det annars vara värt att kämpa för?

Jag vet om att många anser att betyg är avgörande. Men en oerhört vis människa sa en gång till mig "Ett par bokstäver på ett papper är inte avgörande för vem du är."

Och helt ärligt.. Det stämmer. Ett par bokstäver på ett papper visar inte vem du är kapabel till att bli eller vad du är kapabel till att uppnå. Utan bara ditt eget kall. Din passion. Ditt hjärta. Är avgörande för det.

Så var inte rädd för att följa din dröm.
Det spelar ingen roll om det handlar om att spendera resten av livet med mannen vid din sida eller om det handlar om att se världen. Varenda lilla grej är precis lika stor - för att det är viktigast för dig.

Beroende på att orden är få från mig, tänkte jag istället dela med mig av någonting. Jag har väldigt svårt för att visa texter skrivna av mig och detta var en väldigt liten och något snabbskriven text jag gjorde för en skoluppgift.
Jag hoppas att det iallafall ska vara lite roligare läsning..
(Tar ett djupt andetag. Tvekar. Trycker "Klistra in!")


En första dag i London

Nadiné kände att hon inte passade in i livet hon hade. Hennes värld och vänner verkade inte skapade för livet hon ville leva och hon trodde att aldrig att hon skulle finna sin plats.  Fram till den dagen hon tog sina första steg på Londons gator.

Hon hade hört historierna. Hon hade sett filmerna. London var konstens stad. Antikens älskare. Hon hade alltid älskat vad hon sett, hur vackra de majestätiska byggnaderna verkade vara, hur storstaden verkade så liten och kär och hur varenda människa verkade känna sig som hemma. Hon hade alltid lagt märke till det, men hon hade aldrig riktigt tänkt på det. Det var inte förrän senare dagar, när hennes vänner pratade om värme och solresor som hon omedvetet fångades av längtan till London. Hon kunde inte riktigt förklara varför hon var ointresserad av sina vänners längtan efter sol och värme, men hon kände sådant oerhört lugn av tanken på regn, en blå dörr, en sliten lägenhet och lyckliga människor. Innan hon visste ordet av det satt hon på planet med en packad väska och en enkelbiljett till London. Hon gav sig ut på helt okända vägar och kände ändå att hon för första gången någonsin var i helt rätt riktning. För första gången någonsin kände hon att någonting var rätt.

När hon tog steget ut på Gatwick Airport tog hon ett djupt andetag och förväntade sig att känna doften av ”utomlands” som annars brukar göra sig så bekant. Istället log hon när hon kände en blandad doft av fukt och motor, precis som hemma. Nytt, men bekant.

Men det var inte förrän hon tog sina första steg utmed flygplatsens utgång som hon såg det första av verklighetens London. De blöta vägarna fylldes av höga, röda bussar, små bubbliga taxi bilar och vackra byggnader. Överallt gick människor i kjol och kostym, höga klackar och putsade skinnskor. Regnet öste ner men ingen verkade spendera tid på att bekymra sig över det. Polismän stod klädda i samma utstyrsel som de bar i Sherlock Holmes serien från 1986 och synen av det gav henne ett stort leende. Hon hade aldrig upplevt någonting liknande då någonting är så antikt och ändå så levande.

Att gå längs gatorna i London är som att gå tillbaka till en annan tidsera. Auran är annorlunda, bilarna är annorlunda, byggnaderna är majestätiska och trafiken är absolut kaotisk. Musiker fyller ens öron i olika hörn och artister med olika gåvor fångar ens uppmärksamhet vart man än kommer. Dag som natt är London lika artistiskt och lika vackert. För henne kändes det till och med harmoniskt att stå vid ett rödljus i väntan på att det skulle bli grönt, istället för att det tryckte på tålamodet.

Varenda byggnad blev vackrare än den andra, men vackraste av allt blev folket. Vart hon än gick längs gatorna möttes hon av leenden och glada hälsningsfraser. "Hello miss, hello madame and hello my lady" var fraser som dagligen ekade i hennes huvud. Fraser hon bara hört på film.

Att sätta sig i en taxibil var som att skaffa sig ännu en bekant. Samtalsämnena med chaufförerna blev så långa och charmerande att konversationerna avslutades med ”vi ses” – precis som man säger till en vän.

Varenda förmiddag mötts främlingar, ungdomar, familjer och arbetskollegor på olika pubar runtom hela London för att påbörja vad som antagligen blir en sen kväll. Vart Nadiné än gick och vart hon än körde var det ständigt fullsmockat utanför barerna. De stod alla med öl i handen och diskuterade högljutt om livets olika intressen. Hade vi befunnit oss i Sverige hade barerna varit tomma och inte fyllda förrän långt inpå natten till helgens första dag. Det var underbart att se så mycket folk enade – en helt vanlig vardag.

När hon tagit sig förbi Londons centrala gator stannade taxin in på Kings Road. Gatan var fylld av reklamskyltar, fruktstånd och antiksäljande föremål. Balkongerna var fyllda av växter och hängd tvätt, men byggnaderna var lika majestätiska ändå. Den blåa dörren stod i väntan på henne. När hon tog sig in slogs hon av doften av gammalt trä och whiskey. Den ljusa trappan hade slitna märken av forna skor som pass
erat, väggarna hade märken av gamla hängande tavlor och allting såg ut att vara använt. Använt men hållbart. Hon kände att det bara var precis här hon skulle vara.

De första stegen var tagna. Den första resan var gjord. Det var nu det skulle hända. Det var nu någonting nytt skulle börja. Det var nu hon skulle gå sitt öde till mötes. Det är nu hon ska börja leva.