Missnorman

För inte så länge sedan kände jag att livet utöver studenten närmade sig. Vi är många som inte har en aning om vad vi ska göra. Jag har länge haft ett mål,men inte riktigt varit medveten om hur jag ska ta mig dit.

Dag efter dag passerade och plötsligt tog jag mitt första steg. Med cv efter cv åkte jag ut till olika affärer för att skaffa mig ett jobb. När jag väl hamnade på en intervju var jag lugn och glad,men med allt mer press kom nerverna fram. Jag höll mig dock så optimistisk jag kunde och efter bara några dagar ringde telefonen och mejlen trillade in.

När jag fått mitt jobb med start tre dagar efter studenten hade jag sommarjobbet förberett. Nu var frågan passionen.

Jag har i många år följt skådespelare som kommit långt. Skådespelare som jag funnit mig beundra så. Och senast idag hörde jag en av dem säga "jag gick inte färdigt high school."

Skådespelare är precis som jag - människor som har ett större budskap de vill förmedla. Jag har alltid drömt om att få stå framför kamerorna,jag har alltid sett mig själv sitta med intervjuarn och jag har alltid sett mig lika exalterad som fansen.. Samtidigt har jag känt att jag inte ska stå bland fansen,utan jag vill hjälpa till med att förmedla budskapet.

Jag har aldrig vetat riktigt hur. Jag har hört vissa som bara kontaktat en agent och kommit in i rätt spår. Medan vissa - som min vän Fanny - spenderat flera år på teatern. Skaffat en utbildning,erfarenheten och känslan av scenen. Hon har fått lära sig allt - sång,dans,musik och grundämnen. Hon repeterar idag för sin medverkan i Cats.
Varenda gång vi pratar säger hon samma sak ; Du borde stå med mig Louise.
Och hon har rätt.

Jag har alltid känt ett kall till att stå på scen. Jag har alltid känt ett kall till budskapet,till att få representera en karaktär och olika känslor och historier. Jag har aldrig riktigt sett mig som bra nog.
Och jag har dem senaste åren tänkt; jag är försent ute.

Men bara för att ta chansen tog jag mig runt på internet. Jag anmälde mig till olika teaterskolor och sånglektioner. Sånglektionerna var på sitt slut,men ja fick ändå chansen av att se hur det är. Och ni vet den dagen jag satt med en ful hatt på huvudet och skrev "Gissa var jag är?"

Då var jag på Malmös amatör teater forum. Deras teaterfestival var den dagen och jag var volontär som hjälpte till och fick se flertal framträdanden och lära känna människorna bakom det. Fet var fantastiskt och se att människor i 6årsåldern gav sådana framträdanden.

En av teatrarna handlade om hitlers sista dag i bunkern och det var ungdomar i min ålder som framträdde. De gav oss ett helt fantastiskt framträdande. Jag blev så oerhört tagen av pojken som spelade Hitler - han hade lärt känna sin karaktär så pass innantill att han kunde varenda ansiktsuttryck och fingerrörelse.

När jag pratat mig igenom dagen visste jag att det fanns klasser som var för mig. Jag anmälde mig till filmsceneri och ungdomsteater som är nu i sommar - men beroende på mitt nya schema är jag nu tvungen att återigen lägga detta ifrån mig.

Teater har varit min dröm och någon gång kommer jag ta tag i det.

Det jag tycker är så jobbigt är att behöva gå igenom just den här vägen - att börja på en amatörteater med framträdanden för småbarnsfamiljer är inte där jag vill ta mig in. Jag vill komma med i teatern där jag ständigt får utmana mig själv och använda mig av allt det jag vet att jag kan bli.

Istället har jag nu pratat med en gammal vän som har mycket kontakter inom teatern och jag har bett om hans hjälp. Det verkar som att vi kanske kan finna en väg in.

Ett av de sakerna jag pratat mycket om genom åren är min vikt. Ibland har mycket hänt,ibland har lite hänt. Jag tänker inte säga mer om vikten nu. Inte mer än det här - anledningen till att jag inte sökt in till teatern är för att jag fysiskt inte känt mig bra nog. Anledningen till att jag vid hundratalstillfällen inte gjort någonting är för att jag inte ansett mig fysiskt bra,snygg eller smidig nog.

Just nu har jag accepterat vem jag är. Just nu har jag accepterat att jag inte är just så naturligt smal och vacker som vissa tjejer är.. Men å andra sidan har jag mycket som andra inte har. Positivt som negativt. Jag vet tillexempel att var jag än kommer så tror folk att jag är
Äldre än vad jag är. Vid spelningar med pappa har jag inget tvivel på mig själv - jag älskar hur jag mår och hur jag framstår för folket. Jag får så bra bemötanden och känner att jag utvecklas. Och jag får höra få men tillräckligt att jag är så vacker,att jag har en utstrålning,ett vackert leende och en unik personlighet. Jag säger aldrig någonsin såhär för att anse att det stämmer - jag säger inte heller det för att anse mig över andra - utan jag säger det för att jag accepterat att jag är den jag är. Jag har accepterar att människor tycker om mig som jag är. Och jag börjar också göra det.

Beroende på detta har jag fått en ny inspiration. Jag tränar och rör mig och har återigen börjat på pulver - bara för att få igång det. Och jag gör inte detta för att gå ned i vikt för att få andra nöjda. Utan jag gör detta för att jag känner en större längtan än förut. Jag vet inte hur länge det håller i sig. Men allt detta.. Är förändringar jag gör för mig.

Teatern. Jobbet. Träningen.
Tre nya saker som jag förut haft bortförklaringar från. Tre saker jag nu har gjort mig till del av.

Jag har börjat göra något av livet jag snart börjar leva. Och det känns så bra.