Missnorman

Igår var en dag som aldrig verkade ta slut - och då menar jag på ett bra sätt. En sak efter en annan skedde och dagen blev bara bättre och bättre. Med en lång promenad påbörjade jag morgonen på ett nytt favoritställe vid bärnstensmuseet - tjocka lager av snö glittrade längs vägen och vid havet möttes jag av tjock is,massvis med änder och svanar och tre falkar på stolpar. Förmodligen är detta ett ställe färre människor befinner sig på och djuren får tillfälle till lugn. Naturen i sin bästa årstid.

Vinden var lika stilla som isen. Frusen. Tyst. Fräsch. När lungorna fick in luften var det som att rensa kroppen - en oerhört skär och skön känsla.

Men mest av allt.. Var det vackert.
Efter min långa,varma promenad stod jag och bara njöt av synen jag såg,andades och frös av naturens bästa dag medan solen värmde svagt i ryggen.

Slutligen kom pappa och hundarna också.. Och vi lyckades hitta små bärnsten och halka på den hala isen.. Ögonblick. Mysiga små ögonblick då jag bara mår bra.

När vi sedan tagit oss in i värmen värmde vi upp kropparna med te och kaffe. Det tog dock inte lång tid innan det var dags för mig att bege mig ut igen - denna gången stod Måkläppen på listan och jag kan knappt tro att det gått 20 år i mitt liv utan att jag vetat om måkläppen - ett ställe där hundratals sälar samlas varje år och på något sätt underhåller de hundratals människor som går längs bukten varje dag. Den lilla bukten, som dock är längre än man tror fick oss att gå runt om hälften innan vi förstod att man kunde gå över isen. Isen som ett gäng människor passerade uretsamt medan vi tog varenda steg i rädsla om att det skulle bli vårt sista. Efter många om och men lekte även vi på isen och fick oss ett par härliga ögonblick innan vi begav oss vidare. Efter att ha gått i terräng,kallat stora stockar för sälar och frusit tårna av oss var vi mer än halvvägs runt bukten. Det var inte förrän då som folk berättade att sälarna var så pass långt ut att de inte var synliga,eftersom de inte kan ta sig in pga den tjocka isen.

Till min besvikelse var det bara att vända, men tur nog,hade vi det så pass mysigt ändå att det var helt okej att sälarna inte var där. Vi gick längs den tjocka isen,stannade upp och absorberade den vackra miljön och mådde bra av att bara vara med varandra.

Min gamla vän Helen och jag som äntligen funnit varandra.. Och min nyfunna vän Becci som klickade direkt med varandra.. Något gammalt. Något nytt. Allt lika värdefullt.

I det ögonblicket.. Var jag som mest mig själv,som mest kompakt i mitt hjärta och som mest vid liv.

Because when life gives you lemons,you have to squeeze them of everything - just like memories.. The moment you make them,you have to give everything you can.

Kvällen fortsatte med mer äventyr,med fler vänner,mycket skratt och mer minnen som skapades.

Idag ligger jag i sängen. Och jag mår bra. Bra av livet.