Missnorman

Okey, so.. Jag är en tjej som har problem med övergivelse. Jag har problem med människor som försvinner. Kalla det vad ni vill. Men idag.. Fick lukas MVG i betyg på sin utbildning i Miami. Fulll pott!! Åh, ni anar inte glädjen och ni anar inte hur stolt man blir - det är så länge sedan han känt en vilja, en glädje och en passion nog till att göra någonting och nu har han satsat stenhårt, lyckats, förändrats och hittat någonting i livet han vill göra. Ni förstår, Lukas.. Är den sortens person som kan ta sig an alla utmaningar i världen och han klara dem, göra något av dem och sig själv - han är så oerhört smart och så oerhört hängiven, så han kan, men han måste vilja. Det var länge sedan han verkligen ville. Men han har velat detta. Han behövde detta. Och jag är så stolt.. och jag är stolt över att han inte kommer hem och lägger sig i sängen i ett par månader.. utan att han tar sig ut i den stora världen och upplever. Han upplever.. och hur mycket jag än önskar att jag vore med honom varje dag, så är jag glad över att han är den av oss som gör de.

Skillnaden är .. att jag får panik. Jag får panik i det ögonblicket jag förstår att någon väljer att leva utan mig. Jag är så livrädd.. Det är något i mig som skriker och skakar och jag känner det, ända in i benen. Frustrationen och den intensiva ledsamheten.. Den är där. Varenda gång. När en person väl kommit nära.. Åtminstone, så nära som Lukas.. så blir mitt liv påverkat. Och det är inte bra, det är inte bra att jag inte kan skaffa en relation med någon på ett sådant starkt sätt utan att leva i konstant rädsla. Så .. Jag behöver samla mig. Jag behöver bli starkare, på den delen. Jag behöver se in i det som är så övergivet - inte för att det är svårt egentligen. Det är min pappa. Det är min pappa, som jag saknar, så fruktansvärt. Det är min pappa, som fattas i mitt liv. Det är min pappa.
Jag är inte rädd för sanningen. Det har jag aldrig varit. Men det är så svårt att få det svart på vitt, för vad gör man när man väl fått det dit?

Jag blev övergiven när jag var 10 år gammal, av människan som höll mitt hjärta i sina händer.. Det finns ju ingen sådan kärlek som man får och ger sin pappa.. Och jag tror att alla döttrar och söner, på något sätt känner samma sak - jag ser det i ögonen på mina vänner som säger att dem inte träffat sina pappa på månader och jag ser det i ögonen på min vän som säger "jag hatar honom".. beroende på att han aldrig varit del av deras liv och jag har hört det i ord, på vänner som försökt hålla sig starka för även, sin pappas skull. . Pappor är speciella. Det är våra pappor.

Och vi.. vi har en bra relation. Öppen. Ärlig. Vi kan förstå varandra som få gör. Men.. Så mycket har hänt. Så mycket har hänt och jag har släppt och jag har hanterat och jag har börjat gång på gång på nytt. Men när det kommer till vad som är så frågar man sig själv "Well.. Nu då? Jag har gjort allt detta.. och för vad? "

Kanske, för dem små ögonblicken vi är tillsammans när han spelar och jag är i mitt esse.. eller kanske dem ögonblicken vi åker på roadtrip bara han och jag, och pratar igenom allt och lyckas skapa en sådan enorm harmoni eller kanske, bara när vi lyssnar på låt efter låt och bara.. mår bra av att vara tillsammans. Ögonblick. Och han har alltid sagt det; Jag kommer alltid vara där i dem ögonblicken du behöver mig.

Men, annars?
Behöver jag dig varje dag eller är det meningen att jag ska klara mig själv? För det gör jag. Jag är inte rädd för att vara ensam. Jag är inte rädd för att lämna Sverige - jag längtar ju efter det. Så.. vad gör det okej, till att jag åker - till att jag överger det jag har.. medan jag inte klarar av att bli övergiven?

Jag saknar.
Jag saknar hela tiden.
Jag saknar dig.
Jag saknar min pappa.
Jag saknar min vän.
Jag saknar att berätta allt för dig.
Jag önskar jag kunde det.

Men ändå är jag här, ironiskt nog, och pratar så mycket jag kan.

Frågan är.. Kan du höra mig nu?