Missnorman

Teen. That word.
Seventeen. Teen.

Tonåring. Bara ordet ger ångest.
Att vara tonåring är nog det svåraste jag "varit". Eller det är det svåraste jag gått igenom under tiden jag varit tonåring. Vi går ju alla igenom det.. Kroppsförändringen för det första.. De okontrollerade känslorna..  PMS:et.. Allt det fysiska som påverkar våra kroppar - Först och främst brösten, som jag fick redan i andra klass.. och menstruationen i fyran.. Kroppsförändringen som gjorde mig till kvinna innan jag skulle växa upp. I sjätte klass var jag färdigväxt och redan satt i kvinnokropp. Jag reagerade inte särskilt mycket på det, så kanske är det därför det kommer nu? Kanske är det därför känslor som legat långt inne kommer på plats och visar sina spår? För jag har aldrig varit med om denna emotionella berg och dalbana som jag sitter i nu.. Jag är så pass känslomässig att när det väl faller några få tårar så leder det till ett vattenfall av gråt.. och sedan blir jag kall som en sten och känner ingenting..Ibland får jag sådana j*vla utbrott som kommer ifrån ingenstans. Ibland förvånas jag över vad jag tänker och vad som kommer ur alla mina tankar.. Jag förstår inte vad som lett dit. Jag har haft stunder då jag varit medveten om mina känslor - det har jag även skrivit här - då jag varit så medveten om allt jag känt att jag till och med förvarnat min familj vissa dagar.. Men nu kan det komma ifrån ingenstans - om min bror frågar mig något .. eller om mamma säger något mitt under en låt - då ryter jag. Jag vet inte var det kommer ifrån och jag förvånas själv över det men jag säger ingenting. Jag bara frågar mig själv.. "Var kommer det här ifrån?"
Att vara förvirrad är ju en del av den man är när man växer upp.. Naturligtvis. Men varför ska allting vara så svårt?
Mina sömnproblem tillexempel.. Om jag hade fått sova i den tidsrytm som behövs så hade mitt liv underlättats något enormt. Jag hade haft mer energi på dagarna och antagligen hade min kropp känts sig så pass utvilad att den hade mått bättre. Nu har kroppen kontrollen över viljan och så har jag aldrig riktigt haft det förut.

Sen är det min känslovåg.. Varför ska man utsättas för ständiga tester som gör att man känner att man återigen måste kämpa och kämpa och kämpa? Kan man aldrig bara få slappna av? Vad är det jag gör som gör att jag ska utsättas för ständigt nya grejer som får mig att sättas på knä - av ren svaghet..? Varför kan det inte bara gå bra?

Sedan är det något jag inte riktigt vet vad jag ska göra åt. Något som på sitt sätt är för personligt att dela med sig av.. Men som jag behöver.. reda ut. Min relation med min pappa. Jag förstår ingenting där. Vi har haft det upp och ned i ett par år nu, men ingenting vi inte löst och vi har ändå haft stunder som verkligen varit så bra efteråt.. Men nu verkar vi stå mitt emot varandra med en vägg emellan. Och hur vi än försöker så kan ingen av oss nå igenom den. Jag vill ingenting hellre än att vi bara ska fungera.. Att vi inte ska ryka ihop.. Att vi inte ska krocka.. Jag förstår inte varför vi utsätts för sådana utmaningar att vi ska behöva hålla oss ifrån varandra.. Jag förstår inte varför vi inte kan känna att det bara är bra. Vad är det vi ska behöva ta tag i? Vad är det vi kan göra?
Jag vet inte svaret på det. Jag har nog aldrig varit så rädd över att inte ha ett svar.. För jag älskar min pappa, men jag är rädd att vi en dag ska ge upp. Och hur många människor jag än förlorat.. så skulle jag ändå inte klara av att förlora honom. Aldrig någonsin. Och det skrämmer mig så mycket.. att det är en möjlighet.

Jag har gjort något för min egen del - jag har börjat ta tag i det jag själv kan göra, för det kanske underlättar i framtiden. Jag är inte säker, men det kan göra det. Jag har köpt hem pulver igen, för att köra på ett par veckor och bli av med sötsuget och för att kroppen ska känna av det. Det funkade förra gången och jag vet att det verkligen kan fungera igen. Så länge jag vill det - vilket jag verkligen vill - så kommer det gå. Sedan har jag tagit tag i en psykolog.. Och för alla er som tycker att psykologer är skrämmande, ber jag er att tänka om. Psykologer är inte till för sådana som sitter långt nede i skiten och tänker på att livet ska ta slut.. Så tänkte jag i början.. För att psykologer skrämde mig.. Men när vi sedan satt hos en psykolog för ett år sedan och jag fick prata ut om allt ifrån de mindre sakerna till de större så kände jag lättnaden på axlarna. Jag ville inte erkänna det för någon, speciellt inte för mina föräldrar, men det hjälpte. Det handlar om att be om en stöttande hand. Att be främlingar om hjälp kan vara ännu mer skrämmande, man kan undra hur man ska prata och hur en främling som en psykolog som bara analyserar ska läsa av en.. men när sitter där och går ifrån tre ord första gången till tre tusen ord den tioende gången så kommer det vara ett enormt framsteg, enbart inom dig själv, för det kommer ut så mycket mer än man är förberedd på. När du sedan fått ut tillräckligt ber du om en paus eller en avslutning och säger att du hör av dig igen om det skulle behövas. Det är så jag gjort. Livet blev så pass mycket bättre då att jag sa att jag inte behövdes läkas längre. Och jag är inte nere på botten nu. Jag är bara inne i en förvirrad period med så oerhört mycket känslor och med så mycket oro att det skrämmer mig. Jag undrar hur det ska sluta. Jag är så rädd att jag inte har ett svar - vilket jag ofta har på sådana här saker, men nu finns det så mycket som man verkligen behöver oroa sig över - och då behöver jag någon som bara berättar vilken väg jag ska gå. De ska inte säga till en hur man ska göra, för det kan inte dem avgöra, men de kan vara den här stöttande handen som visar vilken väg du är påväg inpå och vilken väg du borde vända dig till.. Där är en utomstående också bra, för den utomstående har inga personliga åsikter och ingen lojalitet och inga förgrunder.. Ingen vetskap eller ståndpunkt till någon, utan står istället neutral men med realistiska och känslomässiga svar som kan hjälpa en.

Så om ni är med om något, vad som helst och vet precis vad jag pratar om.. Så ring till någon, ungdomsmottagningen eller BUP i trelleborg. De har otroligt bra psykologer som ställer upp så pass mycket som ni själva behöver. Låt er inte skrämmas längre. Man är inte ett vrak för att man går till en psykolog, man hjälper bara sig själv läkas. Jag har den här enorma oron varje dag - min kropp är seg, min sömn är katastrof och min kropp reagerar med att låta magen röra runt som lava.. Oron kan tas bort. Ta reda på det som finns inom er själva först och se sedan vad andra kan göra för er.. För svaret finns alltid inom en själv.

Nummer till BUP (Barn och ungdomspsykiatrion Trelleborg):0410-558 50
Ungdomsmottagning Vellinge: Telefon tidbokning: 0410-359730