Missnorman

Jag börjar egentligen bli trött. Men hundra tankar snurrar i huvudet. Jag börjar förstå att jag själv är så ensam att närhet verkligen blivit ett behov. Har man en gång fått en kram så tar man nästan en till. Om man fått en beröring så ger man en dubbel så lång beröring tillbaka. Jag gör allt för att öka intresset hos en kille, just för att han ska bli så fysiskt intresserad att han berör en tillbaka.. Håller om en eller bara ligger nära en. Smeker en i håret eller bara ligger och ser på en. Just den närheten som man inte haft på sådan lång tid, att när man får den så blir man så desperat att man drar sig emot den för att den inte ska försvinna. Jag är så trött på att vara ärlig mot mig själv. Ärlig och insiktsfull. Jag inser allt detta och accepterar det.. Men sen då? Det ändras ju inte. Det sägs ju .. att om man slutar leta så kommer det. I slutändan står jag där och ser mig själv i spegeln och har påbörjat dagen precis på samma sätt som jag avslutade den - jag börjar den ensam och avslutar den ensam. När jag väl slutar försöka, ändras ändå ingenting.

När ska detta mönstret brytas?