"Isn't it so scary to be depending on someone?"
0kommentarer
Så.. min tjejkompis skrev till mig idag. Hon skrev "Det är en hemsk känsla och veta att man inte kan vara utan någon annan.."
Jag är förmodligen den enda tjejen som man inte kan säga det till. Det enda jag vet är hur man är ensam. Hur man överlever utan någon annan. Det enda jag vet är hur man håller sig självständig, även med någon. Och det som skrämmer mig ännu mer, är att det just nu verkar vara det enda jag vet. Jag har fått höra av de som känner mig som bäst, att jag låter mig själv kvävas. Att min aura förminskas, tillsammans med den jag försöker bli. Jag vet inte riktigt hur det fungerar. Det enda jag vetat och velat, i hela mitt.. påbörjade liv.. är vad innebörden av kärlek är. Det är vad jag har drömt om, beundrat, älskat och.. hållt till en del av mig. Men plötsligt fick kärleken en annan innebörd. Det gick inte längre att tro på livet och kärlekens innebörd, för plötsligt handlade det inte längre om två själar som fann varandra, istället handlar det mer om ett spel, hur den ena kan utnyttja den andra mer. Och för att vara ärlig.. så verkar det fungera för dem flesta i min ålder. Förutom mig. Såklart. Även när jag försökte, så blandade hjärtat i sig. So It's not my thing. Och många gånger tror jag inte att det är det för någon. Jag tror att dagens ungdom spelar detta spelet för att rädslan blivit för stor. För att många blivit utnyttjade så många gånger. Så för att inte utnyttja andra och för att inte bli utnyttjade själva, provar man på det här spelet i hopp om att det kommer någonting seriöst utav det. Oftast gör det inte det. Så då börjar man.. Där kör man ett annat spel. "Den långa, prövande tiden för och se om han stannar kvar och kämpar." Den grejen som.. ingen hakat på än. Och jag antar att det är en tidsfråga.. och jag antar att det.. är okej. Det betyder dock att man blir mer osäker, mer rädd, mer avstängd och att man har så mycket svårare för att öppna upp sig för någon. Så till min vän fanns det bara en sak jag kunde svara.."Eller så är det en underbar känsla. Att hitta sitt andra jag är det bästa du kan göra. Att finna något som får dig att må som bäst i alla situationer. Att inte vilja vara utan någon... Det hade jag gjort vad som helst för. Så kanske det är underbart. Kanske det är en underbar känsla, att hitta den amn aldrig vill vara utan."
För ärligt talat.. Hur många vänner man än har och hur mycket man älskar dem, så är det inte dem man lägger sig intill på kvällen och vaknar intill på morgonen. Det är inte dem som läser av ens hjärta som den killen gör. Och det värsta och bästa av allt? Det är att våra liv fortsätter. - Hur dåligt jag än mår, så kommer mina vänner alltid leva vidare och hur dåligt de än mår, så kommer jag alltid leva vidare. Det är så man gör. Jag kan träffa en vän under en kväll och få veta allt om denne personens innerliga problem och jag kan sitta där och må dåligt för dennes skull, men när jag lägger mig, så kan det bli så att jag lägger mig med ett leende på läpparna - jag kanske har en anledning för det. Likadant är det för de vännerna jag vänder mig till. Det är naturens gång. Life goes on. Därför kan det vara viktigare och hitta någon som är där när de andras liv fortsätter.
Jag börjar må bra igen. Jag har både gråtit ut och låtit mig själv vara mindre arg. Hell, jag har till och med låtit mig själv vara glad. Jag försöker se livet med ödmjukhet. Det är ju för kort för någonting annat. Livet suger ibland, men det är bra också. Och just nu när jag ser One Tree Hill och det är cheerleader tävling.. och Brooke Davis flippar ut med robotdansen.. och resten hänger på och killarna springer upp, och alla skrattar.. och har så roligt.. så gör jag det med dem. Konstigt, att man kan ha roligt med ett tv program..
(Länge sedan jag log med både ögon och tänder..)
Min vän Gustav sa till mig för ett tag sedan, att mitt enda sällskap är tvn. Att jag lever baserat på filmupplevelser, movie quotes och sällskapet av det som inte finns. Och vet ni vad? Han har rätt. Men för någon anledning lever jag hellre med tvns dramatiska händelser än verklighetens. Det kanske är tramsigt och lite roande.. Men det finns alltid någonting man medför. Och vet ni vad? Verkligheten är ju ändå kvar när jag stänger av.
Så det är inte försent. Jag kan alltid göra någonting. Och jag vet att det finns någonting för mig, out there. Och jag vet också att någon finns. Allting handlar bara om tid. Och tiden är det svåraste av allt. Så ibland har jag nedgångar och ibland har jag uppgångar. Ibland går dagarna okej, som idag. Och det är väl så livet ska vara. För om man inte vet hat så vet man inte kärlek. Och kärleken övergår allt annat.
So life, you fail. Jag kommer alltid klara mig. Och därför, vinner jag. Cause I will survive.
Jag är förmodligen den enda tjejen som man inte kan säga det till. Det enda jag vet är hur man är ensam. Hur man överlever utan någon annan. Det enda jag vet är hur man håller sig självständig, även med någon. Och det som skrämmer mig ännu mer, är att det just nu verkar vara det enda jag vet. Jag har fått höra av de som känner mig som bäst, att jag låter mig själv kvävas. Att min aura förminskas, tillsammans med den jag försöker bli. Jag vet inte riktigt hur det fungerar. Det enda jag vetat och velat, i hela mitt.. påbörjade liv.. är vad innebörden av kärlek är. Det är vad jag har drömt om, beundrat, älskat och.. hållt till en del av mig. Men plötsligt fick kärleken en annan innebörd. Det gick inte längre att tro på livet och kärlekens innebörd, för plötsligt handlade det inte längre om två själar som fann varandra, istället handlar det mer om ett spel, hur den ena kan utnyttja den andra mer. Och för att vara ärlig.. så verkar det fungera för dem flesta i min ålder. Förutom mig. Såklart. Även när jag försökte, så blandade hjärtat i sig. So It's not my thing. Och många gånger tror jag inte att det är det för någon. Jag tror att dagens ungdom spelar detta spelet för att rädslan blivit för stor. För att många blivit utnyttjade så många gånger. Så för att inte utnyttja andra och för att inte bli utnyttjade själva, provar man på det här spelet i hopp om att det kommer någonting seriöst utav det. Oftast gör det inte det. Så då börjar man.. Där kör man ett annat spel. "Den långa, prövande tiden för och se om han stannar kvar och kämpar." Den grejen som.. ingen hakat på än. Och jag antar att det är en tidsfråga.. och jag antar att det.. är okej. Det betyder dock att man blir mer osäker, mer rädd, mer avstängd och att man har så mycket svårare för att öppna upp sig för någon. Så till min vän fanns det bara en sak jag kunde svara.."Eller så är det en underbar känsla. Att hitta sitt andra jag är det bästa du kan göra. Att finna något som får dig att må som bäst i alla situationer. Att inte vilja vara utan någon... Det hade jag gjort vad som helst för. Så kanske det är underbart. Kanske det är en underbar känsla, att hitta den amn aldrig vill vara utan."
För ärligt talat.. Hur många vänner man än har och hur mycket man älskar dem, så är det inte dem man lägger sig intill på kvällen och vaknar intill på morgonen. Det är inte dem som läser av ens hjärta som den killen gör. Och det värsta och bästa av allt? Det är att våra liv fortsätter. - Hur dåligt jag än mår, så kommer mina vänner alltid leva vidare och hur dåligt de än mår, så kommer jag alltid leva vidare. Det är så man gör. Jag kan träffa en vän under en kväll och få veta allt om denne personens innerliga problem och jag kan sitta där och må dåligt för dennes skull, men när jag lägger mig, så kan det bli så att jag lägger mig med ett leende på läpparna - jag kanske har en anledning för det. Likadant är det för de vännerna jag vänder mig till. Det är naturens gång. Life goes on. Därför kan det vara viktigare och hitta någon som är där när de andras liv fortsätter.
Jag börjar må bra igen. Jag har både gråtit ut och låtit mig själv vara mindre arg. Hell, jag har till och med låtit mig själv vara glad. Jag försöker se livet med ödmjukhet. Det är ju för kort för någonting annat. Livet suger ibland, men det är bra också. Och just nu när jag ser One Tree Hill och det är cheerleader tävling.. och Brooke Davis flippar ut med robotdansen.. och resten hänger på och killarna springer upp, och alla skrattar.. och har så roligt.. så gör jag det med dem. Konstigt, att man kan ha roligt med ett tv program..
(Länge sedan jag log med både ögon och tänder..)
Min vän Gustav sa till mig för ett tag sedan, att mitt enda sällskap är tvn. Att jag lever baserat på filmupplevelser, movie quotes och sällskapet av det som inte finns. Och vet ni vad? Han har rätt. Men för någon anledning lever jag hellre med tvns dramatiska händelser än verklighetens. Det kanske är tramsigt och lite roande.. Men det finns alltid någonting man medför. Och vet ni vad? Verkligheten är ju ändå kvar när jag stänger av.
Så det är inte försent. Jag kan alltid göra någonting. Och jag vet att det finns någonting för mig, out there. Och jag vet också att någon finns. Allting handlar bara om tid. Och tiden är det svåraste av allt. Så ibland har jag nedgångar och ibland har jag uppgångar. Ibland går dagarna okej, som idag. Och det är väl så livet ska vara. För om man inte vet hat så vet man inte kärlek. Och kärleken övergår allt annat.
So life, you fail. Jag kommer alltid klara mig. Och därför, vinner jag. Cause I will survive.
Kommentera