London! When you cant find the words..
0kommentarer
.. You do anything to find the feeling.
När jag tog steget ut på Gatwick Airport tog jag ett djupt andetag i förväntan att känna en speciell, utländsk doft. Jag log ironiskt när jag bara kände doften av fukt och motor. Gatwick Airport var lite mer modern än jag förväntade mig. Det var människorna som fick mig att förstå att jag verkligen var här. En tonårspojke pratade med sin mamma med en tydlig brittiska som fick mig att göra ett glädjetjut. Inte bara för att det visade att vi verkligen var här - utan för att de var de första personerna jag mött som pratat riksengelska i verklighet. Haha.
Att ta sig in till centrala London med Gatwick Express var en perfekt lösning. Man fick tid till att sansa sig samtidigt som man kunde både se, lyssna och höra. London började forma sig utanför. Taken bildade sig och plötsligt låg byar utsträcka längs fönsterna. Fina, mysiga, höga hus låg tätt intill varandra, i sten, färgglada och med så små mellanrum att det såg ut som verkliga dockhus. Det var makalöst vackert att se på. Dessa dockhusbyarna. Jag log. Det började verkligen närma sig. Nu kände jag. Nu var det annorlunda. Tåget var fyllt med så pass mycket folk att vissa stod upp och ändå var det så tyst att man hade kunnat sova hur lätt som helst. Tre ungdomar i min ålder var några röster jag snappade upp mig av. Den ene pojken var mörk med flätat hår och med en keps på huvudet som var snäppet för stor. Han bar även på en cd-spelare som jag blev oerhört sugen på att använda. Den andra killen var ljus och i något större modell. Han påminde om min vän Jonas klädmässigt, med en t-shirt som hade ett oseriöst märke till ett par chinos. Tjejen fick jag aldrig en syn på. Hon satt precis framför mig så enda gången vi fick en syn av varandra var när hon tog fram spegeln och utbytte mitt leende. Hon rykte lite obekvämt i sitt säte men fortsatte prata om sin dance-tour som jag blev oerhört fascinerad av. Att höra deras lätta röster var oerhört glädjande. Det lät glatt och uppmuntrande och jag tänkte på grund av det inte på hur tydligt det var att jag både lyssnade och observerade.
När vi kom fram till centrala London och Victoria Station visste vi inte riktigt vad vi gjorde. Jag mindes att pappa sökte efter något medan jag fascinerat såg ut på de blöta vägarna som fylldes av höga, röda bussar och små taxi bilar och vackra byggnader. Med tappad haka såg jag mig bara omkring och hamnade ofta på efterkälken. Jag sprang ikapp min pappa och hamnade framför informatörer och polismän - polismän med samma gammeldags hjälmar som syns i orginella Sherlock Holmes serien från 86. Jag sade aldrig något åt dem men log - log över känslan att jag verkligen var i London.
När vi tagit oss fram till Russel Hotell drog vi in våra trötta, blöta kroppar i hopp om att få komma in på vårt hotell - men vårt rum var ännu inte färdigt. Vi såg ut på det regniga vädret och insåg att det bara var att bege sig ut. Ovidgjorda och kroppsligt trötta efter två nätter utan sömn och en kort flygtur tog vi oss in på en liten park "Russel Square Guarden" utanför vårt hotell och hamnade på ett gömt litet italienskt fik. Mannen bakom baren tilltalade oss med "gentlemen" och "darling" med en stark brytning på italienska och stark brittiska. Maten värmde och vi njöt. Av värmen, av maten och av tanken på att vi verkligen var här. För oss var det nog för ett ögonblick så overkligt.
När vi äntligen fått lite energi hade vi ytterligare timmar att spendera innan rummet var färdigt och förberett för vår ankomst. Så vi fortsatte gå. Vi gick igenom den vackra parken och kom efter en liten bit fram till "The British Museum". Vi svängde efter många lovord in på det majestätiska museet och log tills vi kom fram till ingången som var så full av människor att det enda man såg en bit framåt var huvuden. Ett hav av strömmande huvuden. Vi kom slutligen in och fann efter många trappor ställen vi kunde gå på utan att trängas med människor. Det fanns så mycket att se - mumier, det antika grekland, antika gravar osv... Det var makalöst att se vad de lyckats spara och hur mycket de lyckats göra av de. Timmarna gick och efter många om och men övervägde vi att fortsätta men efter ytterligare trängsel kom vi äntligen ut på Londons gator..
Att gå på gatorna i London är som att gå tillbaka till en annan tidsera. Auran är annorlunda, bilarna är annorlunda, byggnaderna är majestätiska och trafiken är absolut kaotisk. Musiker fyller ens öron i olika hörn och artister av olika gåvor fångar ens uppmärksamhet vid alla gator. Dag som natt är London lika artistiskt och lika vackert. Det känns harmoniskt att stå vid ett rödljus i väntan på att det ska bli grönt, istället för att det trycker på tålamodet. Varenda byggnad var lika vacker som den andra och jag lärde mig genom en historisk åktur på Madame Tussaud att varenda byggnad blev byggt av sten efter den stora eldsvådan, vilket betyder att byggnaderna bara kan bli vackrare för varenda år som går. Men folket i London var nästan vackrare än sin stad. Vart man än gick längs gatorna möttes man av leenden och glada hälsningsfraser som "Hello miss, hello madame and hello my lady". Trots att vi var vanliga turister och ifrågasatte det regniga vädret och massorna av folket så bemöttes vi av glada miner och intresserade människor. Att sätta sig i en taxibil var som att skaffa sig ännu en bekant. Jag kan nästan tänka mig att flera finner vänner i sina taxichaufförer efter att ha bott i London efter en lång tid. Precis som på barerna. Varenda eftermiddag och kväll möttes främlingar, ungdomar, familjer och arbetskollegor på olika pubar runtom hela London för att påbörja vad som antagligen blir en sen kväll. Var vi än gick förbi och vart vi än körde var det ständigt fullsmockat utanför barerna. De stod alla med öl i handen och diskuterade högljutt om livets olika intressen. Det intressanta var att se hur olika människor var. Den första dagen vi hamnade på vår första bar satt familjer med barn inom de första borden, följt av två män som satt i väntan på sällskap, i följd av en äldre man som tilltalade oss med ett vänligt leende. Jag observerade den äldre mannen medan han satte sig ned med skakiga rörelser. Han log när han mötte min blick och frågade med raspig röst om han tagit min plats. Jag log och försäkrade honom att så inte var fallet. Vi satte oss på de höga stolarna bakom mannen och lade av våra saker. En man satt med ryggen emot mig, med en tidning med sporten uppslagen. En öl stod halvt uppdrucken vid sidan om tidningen. Mittemot honom satt ett äldre par upptagna med något som såg ut att vara en glädjerik konversation. Ungdomarna väsnades bakom dem, då fyra killar satt uppe vid baren och ett gäng tjejer satt vid ett långbord. De skrattade och log med flera fatöl på borden. Jag njöt och såg mig omkring. Klockan var inte mer än ett men baren var fullsmockad. Baren var gammeldags, med mysiga ljus och med lampor som var satta på "dimma". Hade vi befunnit oss i Sverige hade barerna varit tomma och inte fyllda förrän långt inpå natten till helgerna. Det var underbart att se så mycket folk enade - en onsdag. Männen fick mer och mer sällskap. Efter jag observerat mannen framför mig i ytterligt en timme, hade han fortfarande tidningen uppe när en kvinna kom rusande in och kastade sig i hans famn. Ingen av dem sade någonting, de höll bara om varandra, tog ett starkare grepp och satt där med stängda ögon. Det värmde i kroppen på en. Att se just en sådan relation jag förstår mig på.
När vi fått vår första öl var det äntligen dags för oss att få komma in på hotellet. Hotellet var i mina ögon lika majestätiskt som allt annat. Jag hade fått varningen om englands low-standard på hotell, men detta hotellet kändes en annan lyxigare redan när man kom in och de mottog ens väska, de vackra kvinnorna stod i lyxig och kvinnlig utstyrsel medan hotellet var lika gammeldags och vackert som allt annat. Jag drog in doften ifrån rummet och fann också doften från det ålderlig - gammelträ och lite fuktighet. Det gjorde mig ingenting, det gjorde faktiskt det hela bättre. Vi hann precis lägga ned väskan på golvet tillsammans med våra blöta kläder innan vi kastade oss i sängarna och drog på oss de sköna täckena. Det tog inte mig lång tid.. Jag hörde pappa sätta på tvn och blundade i två sekunder och föll sedan i en djup sömn ..
Jag ber verkligen om ursäkt för den sega uppdateringen. Det har tagit mig två timmar att ladda upp bilderna här idag och det har gjort det hela lite segare.. Hela den här proceduren har tagit på mig mer än ni förstår. Det har varit så betydelsefullt och så mycket på en gång att jag inte haft tid att smälta allt. Jag önskar att jag kunnat skriva till er ifrån London, för varenda sekund där hade jag en levande inspiration. Men så fort jag satte min fort här.. försvann det igen. Det känns så ledsamt att inte kunna ge er allt som jag vet finns. Jag hoppas detta räcker för er ändå.. och om inte det.. så fixar jag internet till nästa gång... Lite goa nyheter ligger runt hörnet så håll er uppdaterade så får ni veta mer om London, hemligheten också får ni massor av fler bilder.. Tack för att ni få som är här håller er kvar. Jag lovar att jag ska göra det värt det=) Stor kram till er!
(P.S) Det här är bara halva dag 1.. So To Be Continued..(D.S)
När jag tog steget ut på Gatwick Airport tog jag ett djupt andetag i förväntan att känna en speciell, utländsk doft. Jag log ironiskt när jag bara kände doften av fukt och motor. Gatwick Airport var lite mer modern än jag förväntade mig. Det var människorna som fick mig att förstå att jag verkligen var här. En tonårspojke pratade med sin mamma med en tydlig brittiska som fick mig att göra ett glädjetjut. Inte bara för att det visade att vi verkligen var här - utan för att de var de första personerna jag mött som pratat riksengelska i verklighet. Haha.
Att ta sig in till centrala London med Gatwick Express var en perfekt lösning. Man fick tid till att sansa sig samtidigt som man kunde både se, lyssna och höra. London började forma sig utanför. Taken bildade sig och plötsligt låg byar utsträcka längs fönsterna. Fina, mysiga, höga hus låg tätt intill varandra, i sten, färgglada och med så små mellanrum att det såg ut som verkliga dockhus. Det var makalöst vackert att se på. Dessa dockhusbyarna. Jag log. Det började verkligen närma sig. Nu kände jag. Nu var det annorlunda. Tåget var fyllt med så pass mycket folk att vissa stod upp och ändå var det så tyst att man hade kunnat sova hur lätt som helst. Tre ungdomar i min ålder var några röster jag snappade upp mig av. Den ene pojken var mörk med flätat hår och med en keps på huvudet som var snäppet för stor. Han bar även på en cd-spelare som jag blev oerhört sugen på att använda. Den andra killen var ljus och i något större modell. Han påminde om min vän Jonas klädmässigt, med en t-shirt som hade ett oseriöst märke till ett par chinos. Tjejen fick jag aldrig en syn på. Hon satt precis framför mig så enda gången vi fick en syn av varandra var när hon tog fram spegeln och utbytte mitt leende. Hon rykte lite obekvämt i sitt säte men fortsatte prata om sin dance-tour som jag blev oerhört fascinerad av. Att höra deras lätta röster var oerhört glädjande. Det lät glatt och uppmuntrande och jag tänkte på grund av det inte på hur tydligt det var att jag både lyssnade och observerade.
När vi kom fram till centrala London och Victoria Station visste vi inte riktigt vad vi gjorde. Jag mindes att pappa sökte efter något medan jag fascinerat såg ut på de blöta vägarna som fylldes av höga, röda bussar och små taxi bilar och vackra byggnader. Med tappad haka såg jag mig bara omkring och hamnade ofta på efterkälken. Jag sprang ikapp min pappa och hamnade framför informatörer och polismän - polismän med samma gammeldags hjälmar som syns i orginella Sherlock Holmes serien från 86. Jag sade aldrig något åt dem men log - log över känslan att jag verkligen var i London.
När vi tagit oss fram till Russel Hotell drog vi in våra trötta, blöta kroppar i hopp om att få komma in på vårt hotell - men vårt rum var ännu inte färdigt. Vi såg ut på det regniga vädret och insåg att det bara var att bege sig ut. Ovidgjorda och kroppsligt trötta efter två nätter utan sömn och en kort flygtur tog vi oss in på en liten park "Russel Square Guarden" utanför vårt hotell och hamnade på ett gömt litet italienskt fik. Mannen bakom baren tilltalade oss med "gentlemen" och "darling" med en stark brytning på italienska och stark brittiska. Maten värmde och vi njöt. Av värmen, av maten och av tanken på att vi verkligen var här. För oss var det nog för ett ögonblick så overkligt.
När vi äntligen fått lite energi hade vi ytterligare timmar att spendera innan rummet var färdigt och förberett för vår ankomst. Så vi fortsatte gå. Vi gick igenom den vackra parken och kom efter en liten bit fram till "The British Museum". Vi svängde efter många lovord in på det majestätiska museet och log tills vi kom fram till ingången som var så full av människor att det enda man såg en bit framåt var huvuden. Ett hav av strömmande huvuden. Vi kom slutligen in och fann efter många trappor ställen vi kunde gå på utan att trängas med människor. Det fanns så mycket att se - mumier, det antika grekland, antika gravar osv... Det var makalöst att se vad de lyckats spara och hur mycket de lyckats göra av de. Timmarna gick och efter många om och men övervägde vi att fortsätta men efter ytterligare trängsel kom vi äntligen ut på Londons gator..
Att gå på gatorna i London är som att gå tillbaka till en annan tidsera. Auran är annorlunda, bilarna är annorlunda, byggnaderna är majestätiska och trafiken är absolut kaotisk. Musiker fyller ens öron i olika hörn och artister av olika gåvor fångar ens uppmärksamhet vid alla gator. Dag som natt är London lika artistiskt och lika vackert. Det känns harmoniskt att stå vid ett rödljus i väntan på att det ska bli grönt, istället för att det trycker på tålamodet. Varenda byggnad var lika vacker som den andra och jag lärde mig genom en historisk åktur på Madame Tussaud att varenda byggnad blev byggt av sten efter den stora eldsvådan, vilket betyder att byggnaderna bara kan bli vackrare för varenda år som går. Men folket i London var nästan vackrare än sin stad. Vart man än gick längs gatorna möttes man av leenden och glada hälsningsfraser som "Hello miss, hello madame and hello my lady". Trots att vi var vanliga turister och ifrågasatte det regniga vädret och massorna av folket så bemöttes vi av glada miner och intresserade människor. Att sätta sig i en taxibil var som att skaffa sig ännu en bekant. Jag kan nästan tänka mig att flera finner vänner i sina taxichaufförer efter att ha bott i London efter en lång tid. Precis som på barerna. Varenda eftermiddag och kväll möttes främlingar, ungdomar, familjer och arbetskollegor på olika pubar runtom hela London för att påbörja vad som antagligen blir en sen kväll. Var vi än gick förbi och vart vi än körde var det ständigt fullsmockat utanför barerna. De stod alla med öl i handen och diskuterade högljutt om livets olika intressen. Det intressanta var att se hur olika människor var. Den första dagen vi hamnade på vår första bar satt familjer med barn inom de första borden, följt av två män som satt i väntan på sällskap, i följd av en äldre man som tilltalade oss med ett vänligt leende. Jag observerade den äldre mannen medan han satte sig ned med skakiga rörelser. Han log när han mötte min blick och frågade med raspig röst om han tagit min plats. Jag log och försäkrade honom att så inte var fallet. Vi satte oss på de höga stolarna bakom mannen och lade av våra saker. En man satt med ryggen emot mig, med en tidning med sporten uppslagen. En öl stod halvt uppdrucken vid sidan om tidningen. Mittemot honom satt ett äldre par upptagna med något som såg ut att vara en glädjerik konversation. Ungdomarna väsnades bakom dem, då fyra killar satt uppe vid baren och ett gäng tjejer satt vid ett långbord. De skrattade och log med flera fatöl på borden. Jag njöt och såg mig omkring. Klockan var inte mer än ett men baren var fullsmockad. Baren var gammeldags, med mysiga ljus och med lampor som var satta på "dimma". Hade vi befunnit oss i Sverige hade barerna varit tomma och inte fyllda förrän långt inpå natten till helgerna. Det var underbart att se så mycket folk enade - en onsdag. Männen fick mer och mer sällskap. Efter jag observerat mannen framför mig i ytterligt en timme, hade han fortfarande tidningen uppe när en kvinna kom rusande in och kastade sig i hans famn. Ingen av dem sade någonting, de höll bara om varandra, tog ett starkare grepp och satt där med stängda ögon. Det värmde i kroppen på en. Att se just en sådan relation jag förstår mig på.
När vi fått vår första öl var det äntligen dags för oss att få komma in på hotellet. Hotellet var i mina ögon lika majestätiskt som allt annat. Jag hade fått varningen om englands low-standard på hotell, men detta hotellet kändes en annan lyxigare redan när man kom in och de mottog ens väska, de vackra kvinnorna stod i lyxig och kvinnlig utstyrsel medan hotellet var lika gammeldags och vackert som allt annat. Jag drog in doften ifrån rummet och fann också doften från det ålderlig - gammelträ och lite fuktighet. Det gjorde mig ingenting, det gjorde faktiskt det hela bättre. Vi hann precis lägga ned väskan på golvet tillsammans med våra blöta kläder innan vi kastade oss i sängarna och drog på oss de sköna täckena. Det tog inte mig lång tid.. Jag hörde pappa sätta på tvn och blundade i två sekunder och föll sedan i en djup sömn ..
Jag ber verkligen om ursäkt för den sega uppdateringen. Det har tagit mig två timmar att ladda upp bilderna här idag och det har gjort det hela lite segare.. Hela den här proceduren har tagit på mig mer än ni förstår. Det har varit så betydelsefullt och så mycket på en gång att jag inte haft tid att smälta allt. Jag önskar att jag kunnat skriva till er ifrån London, för varenda sekund där hade jag en levande inspiration. Men så fort jag satte min fort här.. försvann det igen. Det känns så ledsamt att inte kunna ge er allt som jag vet finns. Jag hoppas detta räcker för er ändå.. och om inte det.. så fixar jag internet till nästa gång... Lite goa nyheter ligger runt hörnet så håll er uppdaterade så får ni veta mer om London, hemligheten också får ni massor av fler bilder.. Tack för att ni få som är här håller er kvar. Jag lovar att jag ska göra det värt det=) Stor kram till er!
(P.S) Det här är bara halva dag 1.. So To Be Continued..(D.S)
Kommentera