Missnorman

Att vakna upp till ljudet av regn är det bästa jag vet. Jag låg i min varma säng och reste mig för att se ut och möta blöt mark och fuktig luft. Jag log. 

Varenda dag passerar. Planerna blir fler och fler. Jag håller mig både sysselsatt och tar ansvar. Jag kan inte riktigt svara på om jag håller mig sysselsatt för en anledning, eller om det är så att jag bara vill ta ansvar för saker som det behöver tas ansvar för. Jag har inte längre en liten pojke som håller om mig om nätterna och som pussar min panna gomorron när jag vaknar och jag har varit väldigt arg för det. Arg för att jag trodde mycket mer på honom och det han gav än jag borde. Han har inte riktigt varit medveten att jag varit arg på honom, för jag har inte visat det, så istället har jag varit det på omgivningen. Fram till nu. Jag vet hur det är att söka efter något och.. Han sökte efter tröst, förlåtelse och närhet. Jag kan väl inte anklaga honom för det, det var bara det att jag fick stå ut med smällarna. Nu, vet jag att jag också gav honom smällar beroende på vad jag sökte. Så livet går vidare. Jag vet att man går igenom detta som tonåring och att man går på nitar som dessa.. och jag vet att det ska såra för att det tillslut ska vara värt det med den man slutar upp med. Och efter att jag accepterat detta har jag plötsligt börjat förstå att jag har några bra dagar. Jag har till och med fått närhet utan och be om det och uppskattning när jag inte känt mig värd det. Och jag har varit lycklig, för första gången på länge. Och jag har känt mig vacker, även i de fulaste kläderna. Och jag har känt mig duktig. Så. Livet börjar ta in sig på bättre vägar.

Efter många månaders arbete fick jag äntligen se min bäste vän igen. Han jobbar på telenor och reser runt i Sverige så jag har inte sett honom på såå länge. Vi bestämde oss för att ta en heldag i stan så vid lunchtid tog vi bussen in - och hamnade naturligtvis fel och på helt fel ställe. Men det gjorde oss ingenting. Vi tog varsen hörlur i örat, lutade oss mot varandra och njöt av åkturen. Såg på åkrarna utanför och lade in fåtal ord då och då. Jag klappade hans hår lite, i hopp om att det skulle uppmuntra honom lite.. När vi väl bytat buss och kommit fram gick det bara ett par minuter innan vi tog en lunch. Amerikanarna bredvid oss klagade på Sverige så vi gjorde narr av vad dem sa, i tro att de inte förstod - fram tills det visade sig att en av dem var svensk. Hahaha. Efter mycket prat om kärleksbekymmer och hjärtbristningar reste vi oss och höll om varandra medan vi fortsatte gå runt på köpcentrat. När vi hamnade på MQ var det lätt att hitta fina plagg. Vi drog plagg efter plagg och kastade in Lukas i ett omklädningsrum. Efter mycket skratt, dans och många poser hade vi fyllt en kasse och fått Lukas upp i guldmedlem. Lukas såg på sina nya kläder och sa "Vet du.. att oftast när folk kommer ur ett förhållande, så använder de nya kläder som hjälp för att må bättre". Jag såg på honom med en bekymmersam min. Att komma ur ett förhållande är aldrig lätt. Det är smärtsamt och alltid något som ligger i bakhuvudet av varenda drag man gör. Jag förstod att Lukas kläder var hans sätt. Efter han sett mitt bekymmrade ansikte lade han armen om mig och gav mig en puss på pannan, som ett säkerhetsbevis på att jag inte skulle oroa mig. Dagen fortsatte och efter att vi gått i affär efter affär hittade vi ingenting till mig och började dra oss hemåt, men på vägen ut kom en liten bekant springandes. Lilla Matilda. Vi pratade en stund och följde sedan med ut, där även min mamma gjorde oss sällskap. Efter många om och men satt vi på bussen hem, i det varma vädret ville jag bara komma ur mina mörka kläder och mina varma kängor. Men hur obekväm jag än kände mig så fick min bäste vän mig som vanligt på bra humör och vi avslutade samtalet med "Att jag är söt idag ju!" Ibland älskar jag Lukas mer än han vet om. Då jag kan se som jävligast ut på så många sätt, som när jag kom hem från sjukhuset efter att ha opererat blindtarmen, eller som just den dagen vi var och shoppa och jag var svartklädd och flammig eller rentav osminkad och nyvaken, så påbörjar han alltid dagen med att påpeka hur fin jag är på olika sätt. Han är den som ser mig som den jag är och älskar mig så, och inte för någon jag kan vara. Och det.. är guldvärt.

När kvällen kom springandes hade jag hunnit duscha och byta om och kände mig både flickigare och finare, men inte mindre klumpig. Killarna hämtade upp mig och under solnedgångensgång åkte vi mot Malmö. Där gick vi omkring en stund innan filmen började, som var både grym och rolig. För comic-book fans är detta en perfekt film att se. Captain America var dock min typ av film, så jag gillade den rakt igenom. - Det är ingen film ni vill missa!

Efter så mycket skratt, popkorn-kastning och en bra film kom vi hem och klockan var tillräckligt mycket för att man skulle kunna sova. Så jag lade mig med en andra film på hand och lät efter ett antal timmar sömnen ta över..


Det är så svårt, att få en vän som är så nere att må bra. Men genom dagen kom han med ständiga kommentarer som "Ditt leende är så glädjande.."   "Ditt leende är så vackert" "Ditt leende smittar på vem som helst!" och jag märkte hur gärna han ville få mig att le när han flertal gånger syftade på att han fått mig att skratta. Jag såg återigen bekymrat på honom och  sa" Jag ler väl alltid när jag är med dig?" Då tänkte han väl efter lite grann och sade "Sant". Men om ni är i samma situation, om ni har en vän som är så långt nere efter att något jobbigt hänt så tänk på att le. Att le för någon annan, kan göra att man ler med någon annan. Ett leende är värt mer än man tror - använd er av det.

L.