Missnorman

Så i dimman av allt gammalt och otydligt, skapas mycket nytt tillsammans med nya människor. Det farliga med det nya är att man medför det som kom under gårdagen. Jag kan inte släppa taget om just de människor som lämnat mig, eller fel, jag kan släppa dem, men jag kan inte släppa det dem gjorde. People always leave är en text som blivit så personlig att jag till och med funderar på att tatuera in den någonstans, för även om den inte identifierar mig senare i livet, så har den under de jobbigaste tio åren av mitt liv gjort det och .. Det kommer vara en symbol för vad som händer senare i livet, så oavsett vad som händer, så kan jag se på den, tänka på vad jag gått igenom och veta att jag kan ta mig igenom det.

Men helt plötsligt.. för första gången i mitt liv.. verkar det som att någon motbevisar mig. Mig och just detta. Denne någon jag trodde att jag bara var rebound girl för började kämpa. Jag förväntade mig att han skulle lämna mig när han kommit på vad han ville, när han förstått att jag bara var reboundgirl.. Men vad hände? När jag stängt dörren jag öppnat för honom så drog han i handtaget och bad om att jag skulle släppa in honom. Jag såg förvånat ut genom kikhålet i dörren och undrade så länge vad han höll på med. Tills jag faktiskt erkände för mig, att han kämpar. Och han förklarade.. att om jag inte stänger ute honom, om jag slutar putta bort honom så kommer han att kämpa för mig, så kommer han inte att försvinna eller lämna mig. Aldrig är väl ingenting man kan lova ändå, men att höra någon säga det ändå och att se någon kämpa för första gången någonsin skrämmer mig mer än någonsin - och får mig samtidigt att känna mig bättre än någonsin. Detta är en förändring. Någonting väldigt annorlunda. Att inte bli lämnad. Att bli kämpad för. Och att betyda något för någon. Jag är så förvånad och jag är så rädd och han vet det, men han tänker visa mig att jag inte behöver vara rädd. Och när jag inte längre känner det, så kanske jag vågar ge mig själv till någon igen. Då kanske jag inte håller dem på avstånd längre. Then maybe.. People don't always leave. Maybe he'll be the first to stay behind. Det är skrämmande och det är annorlunda och jag har ingen aning om hur man möter det. Men jag vet att den här armlängdesavstånd håller på att tas ned, det kommer inte gå fort och det kommer bli lärorikt, men tillslut kanske jag sänker mina väggar. För er allihop.